Jägarregeln, att om man inte gått miste om det första villebrådet, skall jaktlyckan stå bi, visade sig hålla streck.
Trött, hungrig och lycklig återvände Levin vid tiotiden till härbärget efter att ha tillryggalagt bortåt tretton verst. Han hade med sig nitton stycken av det fina villebrådet och ytterligare en and, som han bundit fast vid bältet, då det inte fanns plats för den i jaktväskan. Hans kamrater hade redan varit vakna en god stund, de hade hunnit bli hungriga och hade ätit frukost.
— Vänta litet, jag vet att det skall vara nitton stycken, — sade Levin och började för andra gången räkna igenom sina beckasiner och dubbelbeckasiner. De hade inte mycket kvar av det ståtliga yttre de haft, då de flugit upp framför hans bösspipa. Nu låg de tillknycklade och stela, med hängande huvuden, bestänkta av levrat blod.
Han hade räknat rätt, och Levin hade nöje av att se Stepan Arkadjevitjs avundsjuka. Hans angenäma känsla ökades ytterligare av, att han vid sin återkomst till härbärget redan fick motta ett bud, som kom med en biljett från Kitty.
»Jag är glad och alldeles frisk. Om du varit ängslig för min skull, kan du känna dig lugnare nu än förut. Nu har jag hos mig en ny livdrabant, Marja Vlas’jevna (det var barnmorskan, en ny och viktig person i Levins familjeliv). Hon har kommit hit för att titta till mig. Hon har inte funnit något att anmärka på min hälsa, och hon har blivit ombedd att stanna kvar här, tills du kommer tillbaka. Jag är glad och kry och alla andra med. Du behöver visst inte skynda dig. Är jakten god, kan du gärna stanna en dag till.»
Dessa båda glädjeämnen, den lyckade morgonjakten och meddelandet från hustrun, var så stora, att några små obehagligheter, som senare på dagen stötte till, lätt drog förbi.
Den ena bestod däri, att den röda sidohästen, som tydligtvis legat i väl mycket under gårdagen, inte ville äta och stod och såg ledsen ut. Kusken sade, att den var överansträngd.
— Det kördes för skarpt i går, Konstantin Dmitritj, — sade han. — Tänk, hela tio verst med sådan fart!
Det andra obehaget, som till en början förvandlade Levins goda sinnesstämning till misshumör, men åt vilket han snart hjärtligt skrattade, bestod däri att det visade sig, att ingenting fanns kvar av den matsäck, som Kitty låtit medfölja i sådan riklighet, att det synts honom, att den inte skulle kunna bli uppäten på en hel vecka. Trött och hungrig återvändande från jakten hade Levin en så åskådlig sensation av pastejer, att han riktigt tyckte sig ha deras doft i näsan och deras smak i munnen, alldeles som Läska, när hon vädrade vilt. Så fort han kom fram till härbärget, sade han till Filipp att sätta fram dem. Men det visade sig, att både pastejerna och kycklingarna tagit slut.
— Ja, här finns aptit! — sade Stepan Arkadjevitj och pekade leende på Vasenjka Veslovskij. — Jag lider minsann inte av brist på matlust, men han är rent underbar...
— Nå, det är ingenting att göra åt den saken! — sade Levin med en mulen blick på Veslovskij. — Filipp, giv hit oxsteken!
— Oxköttet är uppätet och hundarna har fått benen, — svarade Filipp
Levin blev så uppbragt, att han harmset utbrast: — De kunde åtminstone ha lämnat något åt mig! — och han, hade nästan gråten i halsen.
— Tag inälvorna ur fåglarna, —sade han med en darrning i rösten till Filipp och bemödade sig att inte se på Vasenjka, — och stoppa nässlor i dem. Och försök att åtminstone skaffa mig mjölk att dricka.
Men strax sedan han stillat sin hunger med mjölk, gjorde han sig förebråelser för att han i en främmandes närvaro givit uttryck åt sin förargelse, och snart måste han skratta åt sin av hungern förorsakade misslynthet.
På kvällen gjorde de ännu en tur ut till jaktmarken, varvid Veslovskij lyckades skjuta ett par fåglar, och då det började skymma till natt körde de hemåt.
Återvägen tillryggalades lika muntert som ditvägen. Än sjöng Veslovskij, än erinrade han dem belåtet om sina upplevelser med bönderna, som sagt till honom: »försmå inte», om sina äventyr med »nötkärnorna», tjänsteflickorna. Han berättade om en bonde, som frågat honom, om han var gift, och då han fått höra, att han inte var det sagt: »titta då inte efter andras kvinnor, utan sök att med första skaffa dig en egen.» Dessa ord tycktes Veslovskij särskilt löjeväckande.
— Allt som allt är jag väldigt nöjd med vår utfärd. Vad tycker ni, Levin?
— Ja, jag är synnerligen belåten, — svarade Levin uppriktigt. Han gladde sig nu särskilt åt att inte bara vara kvitt den fientliga sinnesstämning, som han där hemma hyst mot Vasenjka Veslovskij, utan tvärtom känna sig stå i det mest vänskapliga förhållande till denne.