Efter att ha ledsagat sin hustru uppför trappan till övre våningen begav sig Levin till den del av boningshuset, där Dolly tagit in. Darja Alexandrovna var även hon denna dag i hög grad upprörd. Hon gick fram och tillbaka i rummet och grälade på en av sina flickor, som stod tjutande i ett hörn:
— Och du skall få stå hela dagen där i hörnet, och middag får du äta ensam, och inte en enda docka skall du få se, och någon ny klänning bryr jag mig inte om att sy dig, — slungade hon fram inte vetande allt vad hon skulle kunna straffa sin dotter med.
— Nej, det är en ryslig flicka! — vände hon sig till Levin. — Varifrån kan hon ha fått dessa avskyvärda böjelser?
— Vad har hon då gjort? — sade Levin i ganska oberörd ton. Han hade tänkt rådgöra med Dolly om sin angelägenhet och märkte till sin förargelse, att han råkat komma i ett olägligt ögonblick.
— Hon och Grisja hade gått in bland hallonbuskarna och där... jag kan inte säga vad hon tog sig till. O, vad jag saknar miss Elliot! Den vi nu har ser inte efter barnen det ringaste, hon är bara en maskin... Figurez vous, que la petite...
Och Darja Alexandrovna började berätta om Masjas förseelse.
— Det är inte något bevis på, att hon har dåliga anlag, det är bara okynne, — sökte Levin lugna sin svägerska.
— Men varför ser du så förvirrad ut? Varför har du kommit? — frågade Dolly. — Har något hänt där inne?
Och av den ton, varmed hon uttalade den sista frågan, förstod Levin, att han inte skulle få svårt att komma fram med det som han hade på hjärtat.
— Jag har inte varit inne, jag och Kitty har varit ensamma ute i trädgården. Vi har råkat i gräl för andra gången... sedan Stiva kom.
Dolly såg på honom med en klok, förstående blick i ögonen.
— Nå så säg mig, — fortsatte Levin, — handen på hjärtat, om inte... inte Kitty, men den där herrn har anslagit en ton, som kan tyckas obehaglig, inte bara obehaglig utan gemen, en förnärmelse för en gift man?
— Ja, ser du, hur skall jag säga... Stå kvar, stå still i hörnet! — vände hon sig till Masja, som då hon såg ett knappt märkbart leende på sin mors läppar hade vänt på sig. — Allmänna meningen inom umgängeslivet skulle nog vara, att han uppför sig som alla unga män brukar. Il fait la cour à une jeune et jolie femme, och en äkta man, som tillhör stora världen, bör bara känna sig smickrad härav.
— Ja, ja, — sade Levin dystert, — men har du inte märkt?
— Inte bara jag, utan också Stiva. Han sade rent av till mig efter teet: je crois que Veslovskij fait un petit brin de cour à Kitty.
— Nå, skönt, då kan jag vara lugn. Jag skall köra iväg honom, — sade Levin.
— Vad, har du blivit galen? — ropade Dolly förfärad.
— Vad tänker du på, Kost’ja, tag ditt förnuft till fånga, — sade hon med ett leende. — Nå, du kan gå till Fanny, — vände hon sig till Masja. — Nej, om du vill, skall jag säga till Stiva. Han kan ordna, så att han ger sig av. Han kan ju säga, att du väntar nya gäster. Över huvud taget har han ingenting här i huset att göra.
— Nej, nej, den saken skall jag sköta själv.
— Men du kommer att råka i gräl med honom.
— Visst inte. Det skall bli mig ett riktigt nöje, verkligen ett nöje, — sade Levin med en häftig glimt i ögonen. — Nå, Dolly, ge henne din förlåtelse! Hon skall nog aldrig göra så mer, — sade Levin om den lilla synderskan, som inte kommit sig för att gå till Fanny och i tvehågsenhet blivit stående framför Dolly tittande opp under lugg på modern sökande hennes blick.
Dolly såg på henne. Flickan brast ut i en högljudd snyftning och dolde ansiktet i moderns knä, och modern lade sin magra, veka hand på barnets huvud.
»Ja, vad har han och vi för gemensamt?» tänkte Levin och gick för att söka upp Veslovskij.
Då han passerade förstugan, sade lian till om att man skulle göra landån färdig att fara till stationen.
— I går gick en av fjädrarna sönder, — upplyste betjänten.
— Nå, gör tarantassen klar, men raska på. Var är herrn, som gästar oss?
— Han gick in i sitt rum.
Levin kom in till Vasenjka just som denne varit sysselsatt med att packa upp en del saker ur sin kappsäck. Han hade lagt upp framför sig en del nya nothäften och satt nu och spände på sig läderdamaskerna för att ge sig ut på en ridtur.
Om det nu var någonting särskilt i Levins ansikte eller Vasenjka själv kommit underfund med att »ce petit brin de cour» som han tillåtit sig inte riktigt passade i denna familj, alltnog, han visade så mycket av förlägenhet över Levins inträde, som en man som levat med i stora världen kan vara i stånd att röja av en dylik känsla.
— Har ni läderdamasker då ni rider?
— Ja, det är mycket proprare, — sade Vasenjka, lade sitt tjocka ben upp på en stol och häktade till damaskens nedersta hake med ett glatt och godmodigt leende på läpparna.
Det var verkligen något käckt och trevlig hos honom, och Levin kunde inte underlåta att erfara en viss medkänsla med honom och ett styng av dåligt samvete med hänsyn till värdskapets förpliktelser, när han lade märke till ett ängsligt uttryck i Vasenjkas blick. På bordet låg ett stycke av en käpp, som de brutit sönder vid dagens morgongymnastik, då de försökt att med den lyfta upp vikterna, som blivit nedsmutsade vid ett fall till marken. Levin grep denna stump och började att riva sönder flisorna i dess splittrade ända, villrådig om hur han skulle börja.
— Jag ville ... — Han tystnade, men plötsligt erinrande sig Kitty och allt som varit före sade han seende honom med fast blick i ögonen: — jag har sagt till om en vagn åt er.
— Hur så? — började Vasenjka förvånad. — Vart skall jag fara?
— Jo, ni skall till järnvägsstationen, — svarade Levin barskt och knep i käppstyckets spets.
— Skall ni resa eller har det hänt något?
— Jo, det har hänt sig så, att jag nu har att vänta gäster hit, — sade Levin och fortsatte att med allt snabbare och snabbare rörelser av sina starka fingrar bryta av flisor från käppstycket. — För övrigt väntar jag alls inga gäster och ingenting har hänt, men jag ber er resa er väg. Ni får tolka min oartighet hur ni vill.
Vasenjka reste på sig.
— Jag ber er vara god och. förklara den saken för mig... — sade han med värdighet, då han slutligen förstått, hur det var fatt.
— Jag kan inte ge er någon förklaring, — svarade Levin lågmält och sakta, bemödande sig att dölja skälvningen i käkarna. — Det är bäst för er att inte fråga.
Och då nu alla flisorna i käppens trasiga ända blivit avslitna, grep Levin tag i tjockändan och bröt trästycket mitt itu och plockade så upp en bit, som fallit ned på golvet.
Det är sannolikt, att dessa knutna händer, dessa spända armmuskler, som han själv vid morgongymnastiken haft tillfälle att undersöka, tillika med det dämpade tonfallet, glimten i ögat och darrningen i käkarna utövade en betydligt kraftigare verkan på Vasenjka än ord skulle kunnat göra. Ryckande på axlarna bugade han sig med ett föraktfullt leende.
— Kanske jag kan få träffa Oblonskij? — Ryckningen i hans skuldror och det föraktfulla leendet uppväckte ingen ilska hos Levin. »Ja vad återstår annat för honom att göra?» tänkte han.
— Jag skall genast skicka honom till er.
— Vad är det här för meningslöshet! — sade Stepan Arkadjevitj, som då han av sin vän fått veta, att man ville köra honom ur huset, skyndat att få tag i Levin och funnit honom i trädgården, där han promenerade omkring i avvaktan på gästens avresa. — Mais c’est ridicule! Vad är det, som flugit i dig? Mais c’est du dernier ridicule! Vad har fallit dig in, om nu en ung man...
Men det, som flugit i Levin, satt tydligen i honom än, ty han blev åter blek, då Stepan Arkadjevitj ville ha orsaken klarlagd, och avbröt honom med ens:
— Var så god och tala inte om orsaken! Jag har inte kunnat handla på annat sätt! Jag vet mig ha dåligt samvete både med hänsyn till dig och till honom. Men jag tror, att det inte är stor sorg för honom att ge sig av, och hans närvaro är oangenäm både för mig och min hustru.
— Men det är en förolämpning mot honom! Et puis c’est ridicule!
— För mig har det varit både en förnärmelse och en plåga! Och jag har inte gjort mig skyldig till något som helst. Varför skulle jag lida!
— Nej, det hade jag inte väntat av dig! On peut être jaloux, mais à ce point c’est du dernier ridicule!
Levin vände sig plötsligt om och gick ifrån honom in i allén. Där gick han sedan ensam fram och tillbaka mellan träden. Snart hörde han rasslet från tarantassen och kunde bakom träden urskilja, hur Vasenjka, iförd sin skotska mössa, sittande i hö — till råga på allt, var tarantassen utan säte — skakande vid åkdonets stötar färdades bort genom allén.
»Vad vill detta säga?» tänkte Levin, då han såg betjänten komma springande ut ur huset och hejda tarantassen. Det var för maskinistens skull, som Levin alldeles glömt bort. Maskinisten hälsade och utbytte några ord med Veslovskij, varefter han äntrade upp i vagnen, som fortsatte färden med ytterligare en passagerare.
Stepan Arkadjevitj och furstinnan var utom sig med anledning av Levins handlingssätt. Och han själv kände sig inte bara i högsta grad »ridicule», utan även grundligt skamsen och ångerköpt. Men sedan han betänkt, vad han och hans hustru genomlidit, svarade han sig själv, då han undrade, hur han i ett annat dylikt fall skulle bete sig, att han skulle komma att handla på samma sätt.
Oaktat allt detta hade dock samtliga hans anförvanter utom svärmodern, som inte kunde förlåta Levin hans tilltag, fram mot aftonen kommit i en ovanligt livlig och glad stämning, alldeles som barn efter en bestraffning eller stora efter en besvärlig officiell mottagning. I furstinnans frånvaro kunde man redan denna kväll tala om Vasenjkas avfärdande som om en händelse timad för länge sedan. Och Dolly, som av fadern ärvt gåvan att berätta lustigt, kom Varenjka att nästan falla ikull av skratt, då hon för tredje eller fjärde gången med nya humoristiska tillägg talade om, hur hon med hänsyn till gästens närvaro hade försett en klänning med splitternytt bandgarnityr och just var på väg ut i salongen, då hon fick höra hur vagnskrället skakade i väg. Och vem var det som satt i vagnen? — Jo, ingen mindre än romanssångaren Vasenjka i skotsk mössa och iförd läderdamasker tronade där på den hötäckta bottnen.
— Om du åtminstone låtit spänna för trillan! Och så hör jag en stund därefter: »stopp, stopp!». Jag tror, att man ångrat sig. Men så ser jag att man låter en tjock tysk sätta sig upp i vagnen bredvid honom, och så bär det av igen... Och mina fina nya bandrosetter fick karlen aldrig se!