Darja Alexandrovna gjorde allvar av sin föresats och for till Anna. Hon tyckte, att det var smärtsamt att företa något som misshagade systern och dennas man. Hon förstod, att de var i sin fulla rätt, då de inte ville ha något att göra med Vronskij. Men hon ansåg det vara sin skyldighet att avlägga ett besök hos Anna och visa, att hennes känslor för sin svägerska inte ändrat sig, fast det inträtt en vansklig förändring i dennas ställning.
För att kunna företa denna färd utan att besvära Levins sände Darja Alexandrovna bud till byn för att beställa skjuts, men då Levin fick reda på detta, kom han och gjorde henne förebråelser.
— Varför tror du, att jag skulle misstycka att du reste dit? Och i fall det också vore på det viset, skulle det vara ytterligare oangenämt för mig, om du inte vill begagna dig av mina hästar, — sade han. — Du har aldrig gett mig bestämt besked om att du tänkte resa. Att du söker skaffa dig hästar i byn är för det första otrevligt för mig och för det andra — och det är det viktigaste — är det ändamålslöst. Med hästar från byn går det inte att göra den färden. Jag har ju hästar nog. Om du inte vill göra mig ledsen, så far med min skjuts.
Darja Alexandrovna måste gå med härpå, och till utsatt dag hade Levin fyra hästar i beredskap för sin svägerskas räkning tillika med reservhästar, vilka bestod av arbets- och ridhästar. De var inte vidare eleganta, men de dög att på en dag föra Darja Alexandrovna dit hon ämnade sig. Vid denna tid, då hästar var mycket behövliga både för svärmodern, som snart skulle resa, och för barnmorskan, var detta mycket besvärligt för Levin, men hans plikter som värd tillät honom inte att låta Darja Alexandrovna skaffa hyrskjuts åt sig. Dessutom visste han, att de tjugo rubel, som man skulle fordra av Darja Alexandrovna för denna färd, var synnerligen behövliga för henne. Darja Alexandrovnas penningaffärer, som befann sig i mycket dåligt tillstånd, hade Levins samma känning av som hade de varit deras egna.
Följande Levins råd reste Darja Alexandrovna före daggryning. Vägen var god, ekipaget stadigt, hästarna travade muntert framåt, och på kuskbocken satt förutom kusken även en kontorsskrivare, som Levin för säkerhets skull låtit följa med i stället för en betjänt. Darja Alexandrovna slumrade in och vaknade först upp, då man körde fram till en gästgivargård, där hästombyte skulle ske.
Här drack hon te hos samme hemmansägare, hos vilken Levin tagit in på sin färd till Svijazjskij, pratade med bondkvinnorna om deras barn och med gubben om greve Vronskij, om vilken bonden hade många berömmande ord att säga. Vid tiotiden fortsattes resan. Därhemma hade Dolly kringvärvd av bekymren för sina barn aldrig haft tid att tänka. Men nu på denna färd trängde sig de förut tillbakahållna tankarna fram i hennes huvud, och hon övertänkte hela sitt liv så som hon aldrig förr kunnat göra det och hon betraktade det från de mest skilda synpunkter. Och hon fick tankar, som föreföll henne själv sällsamma. Först tänkte hon på sina barn, som hon kände oro för, trots att modern och Kitty (som hon betydligt mera litade på) lovat att se efter dem. »Om nu bara inte Masja hittar på någon ny odygd. Grisja måtte väl inte gå nära någon häst och bli sparkad. Måtte det inte bli något nytt krångel med Lilis mage.» Men snart trängdes dessa tankar på det nuvarande undan av tankar på den närmast förestående framtiden. Hon tänkte på, att man till vintern måste skaffa sig annan bostad i Moskva, beställa ny förmaksmöbel och låta förfärdiga en promenadpäls åt äldsta dottern. Därpå började hon sysselsätta sig med tankar på vad som låg i en mera avlägsen framtid: hur hon skulle få dugliga människor av sina barn. »Flickorna är det kanske inte värt att oroa sig för, — men pojkarna?» — tänkte hon.
»Det är väl, att jag nu kan sysselsätta mig med Grisja, men det är bara möjligt, därför att jag nu är fri, att jag inte väntar någon liten. På Stiva kan jag naturligtvis inte räkna. Med hjälp av goda människor skall jag nog få dem uppfostrade. Men om det skulle bli tillökning i barnskaran? ...» Och den tanken föll henne in, hur orättvist det var, att en förbannelse uttalats över kvinnan, att hon med smärta skulle föda barn. »Att föda är inte det värsta, men att gå med barn — det är en verklig plåga», tänkte hon och erinrade sig sitt senaste havandeskap och hur sedan barnet dött. Och hon kom att tänka på det samtal hon haft med en ung bondhustru på gästgivargården. Tillfrågad, om hon hade barn, svarade den vackra unga kvinnan utan en skymt av sorg:
— Jag har haft en flicka, men Gud har tagit henne till sig, vid fastan begrovs hon.
— Känner du inte saknad efter henne? — frågade Darja Alexandrovna.
— Varför sörja? Min gamle far har i alla fall så många barnbarn. Det är bara besvär. Man kan varken arbeta eller ta sig till något annat. Det binder en bara.
Detta svar hade förefallit Darja Alexandrovna avskyvärt, trots den vackra kvinnans godmodiga uppsyn, men nu kom hon ofrivilligt att erinra sig dessa ord. Det fanns dock en viss sanning i detta hänsynslösa uttalande.
»Ja, över huvud taget, — tänkte Darja Alexandrovna, seende tillbaka på hela sitt femtonåriga äktenskap, — havandeskapet det för med sig kvalm, slöhet, likgiltighet för allt och det svåraste — det vanställer kroppen. Kitty, den unga, vackra Kitty, tänk vad även hon har förfulats, och när jag är havande, är jag rent vanskaplig, det vet jag. Födseln, dessa lidanden, dessa oerhörda plågor, den sista minuten... och så digivningen, dessa sömnlösa nätter, dessa förfärliga smärtor...»
Darja Alexandrovna skälvde till vid blotta minnet av den smärta, hon fått erfara av såriga bröstvårtor. Nästan varje gång hon haft en liten, hade hon haft känning av detta onda. »Sedan barnens sjukdomar, denna eviga ängslan, och så deras dåliga böjelser (hon erinrade sig Masjas förbrytelse bland hallonbuskarna), läxläsningen, latinet — allt detta är så svårbegripligt, så nedtyngande. Och så till råga på allt — ett barns död.» Och åter steg upp för hennes åskådning det grymma minne, som städse gnagde på hennes modershjärta, minnet av hennes siste späde gosses bortgång, av hennes lille son, som dött i strypsjukan. Hon mindes, hur det var då detta barn skulle begravas, de kringståendes allmänna likgiltighet inför den lilla skära likkistan och hennes egen hjärtslitande smärta inför anblicken av den lilla bleka pannan med krusigt hår vid tinningarna och den lilla öppna förvånade munnen, som hon iakttog just som det skära locket med korset lades på kistan.
»Och varför allt detta? Vad blir det av allt detta? Att jag utan att äga en minuts ro, än havande, än ammande, ständigt uppbragt, grälsjuk, själv utplågad plågande andra, motbjudande för min man, kommer att genomleva mitt liv, och att olyckliga, illa uppfostrade och eländiga barn får växa upp. Och nu, om vi inte hade fått tillbringa sommaren hos Levin, vet jag inte, hur vi skulle ha tagit oss fram. Visst är Kost’ja och Kitty så finkänsliga, att de inte låter oss märka något, men detta förhållande kan inte fortfara. När barn växt upp hos dem, kan de inte längre ta sig an oss, redan nu är de besvärade av oss. Vad kan pappa hjälpa oss med, han har ju knappt fått behålla något av sin förmögenhet? Ensam kan jag inte fullborda mina barns uppfostran, endast med hjälp från andra kan det gå, endast under förödmjukelser. Om jag så får anta det lyckligast tänkbara: jag får ha mina barn i livet och kan något så när uppfostra dem. I bästa fall blir de inte oduglingar. Det är allt som jag kan önska. Och för allt detta — hur mycken plåga, hur mycken möda... Ett helt liv ödelagt!» Hon kom åter att tänka på vad den unga bondhustrun hade yttrat, och minnet av det sagda ingav henne åter avsky, men hon måste dock erkänna, att det i denna kvinnas yttrande fanns något av den hårda sanningen.
— Nå, har vi långt än, Michajla? — frågade Darja Alexandrovna kontorsskrivaren för att jaga de skrämmande tankarna från sig.
— De säger, att det är sju verst från denna byn.
Ekipaget rullade längs en bygata ned mot en liten bro. På denna bro gick en skara bondkvinnor med knyten på ryggen under glatt och högljutt samspråk. Kvinnorna blev stående på bron nyfiket betraktande den förbifarande herrskapsvagnen. Alla dessa mot henne riktade ansikten tycktes Darja Alexandrovna vara friska och glada, de väckte avund hos henne genom sitt uttryck av livsglädje. »Var och en av dessa är med i livet, njuter av livet, — fortsatte Darja Alexandrovna sina tankar, då hon åkt förbi bondkvinnorna och efter att ha kommit upp på en backe vid hästarnas trav angenämt vaggades av den gamla landåns mjuka fjädrar, — och jag är som en fånge utsläppt ur ett fängelse, där jag av bekymmer tröttas till döds, jag har bara för ett ögonblick fått sansa mig. Jag ser alla leva med i livet: dessa bondkvinnor, min syster Natalie, Varenjka och Anna, som jag är på väg till, bara inte mig själv.
»Och man angriper Anna. Varför? Är jag kanske bättre? Jag har åtminstone en make, som jag älskar. Låt vara, att jag inte kan hålla av honom som jag skulle vilja, men jag hyser dock kärlek för honom, men Anna kunde inte älska sin. Vari består hennes skuld? Hon vill leva. Gud har nedlagt den viljan i vår själ. Det är mycket möjligt, att jag hade kunnat göra detsamma. Jag vet ännu inte, om jag gjorde rätt, då jag lydde hennes råd, den förfärliga tid, då hon var på besök hos oss i Moskva. Jag hade då bort överge min man och börja mitt liv från början. Jag hade kunnat älska och bli älskad tillbaka på ett verkligt sätt. Och är det kanske bättre som det är nu? Jag kan inte hysa någon aktning för honom. Men nu kan jag inte vara utan honom, — tänkte hon om sin man, — och jag får dras med honom. Är det bättre? Då kunde jag ännu väcka behag, då var inte än min skönhet gången», fortsatte Darja Alexandrovna sin tankegång och fick lust att kasta en blick i en spegel. Hon hade med sig en liten toalettspegel i sin handväska och hon ville ta upp den, men då hon framför sig såg ryggarna av kusken och kontorsskrivaren, kom hon att tänka på att hon skulle skämmas, om någon av dem vände sig om, och hon lät spegeln vara.
Men utan att se sig i spegeln, tänkte hon i alla fall, att det inte var för sent. Hon erinrade sig Sergej Ivanovitj, som brukade vara särskilt älskvärd mot henne, och Stivas vän, den hygglige Turovtsyn, som hjälpt henne att pyssla om barnen, då de hade scharlakansfeber, och visat sig intagen av henne. Och ytterligare fanns det en helt ung man vilken enligt vad hennes man skämtsamt meddelat henne hade förklarat som sin åsikt, att hon var den vackraste av de tre systrarna. Och de mest lidelsefulla och orimliga romaner byggdes upp i Darja Alexandrovnas inbillning. »Anna har handlat alldeles riktigt, och jag kan inte höra till dem, som förebrår henne. Hon är lycklig och gör en annan lycklig, hon är inte förtryckt som jag, helt säkert är hon ännu samma friska och kloka varelse, öppen för allt», tänkte Darja Alexandrovna, och ett knipslugt leende krusade hennes läppar, särskilt emedan hon, då hon tänkte på Annas roman, parallellt spann ut en liknande åt sig själv förenande sitt öde med en manlig varelse, ett obestämt kollektivbegrepp, som besvarade hennes kärlek. I likhet med Anna gjorde hon i tankarna en bekännelse om detta förhållande för sin man. Och Stepan Arkadjevitjs förvåning och förvirring vid denna underrättelse kom henne att le.
Upptagen av dylika fantasier körde hon in på den sidoväg, som från stora landsvägen ledde till Vozdvizjenskoje.