Anna betraktade Dollys magra, av bekymmer fårade ansikte, där vägdamm satt sig fast i rynkorna, och ämnade just säga, vad hon tänkte, nämligen att Dolly tacklat av. Men så kom hon att erinra sig, att hon själv blivit vackrare och att hon sett på Dollys blick, att denna lagt märke till detta. Hon suckade och började tala om sig själv.
— Du ser på mig, — sade hon, — och du undrar nog, om jag i min belägenhet kan vara lycklig? Nå, vet du, det är skamligt att erkänna det, men jag känner mig... oförlåtligt lycklig. Med mig har det skett som om en trolldomskraft varit verksam, det har varit som i en dröm, där något förfärligt, rysligt hotat, och som man så vaknar upp ur och förnimmer, att alla fasorna försvunnit. Jag har vaknat upp. Jag har genomlevat kval och fasor men nu är jag sedan länge, särskilt sen vi kommit hit, så lycklig!... — sade hon och såg med ett skyggt och frågande leende på Dolly.
— Vad det gläder mig! — sade Dolly med ett leende men i en kyligare ton än hon velat. — Jag är så glad för din skull. Varför har du inte skrivit till mig?
— Varför?... Jag har inte vågat... du tänker inte på min belägenhet.
— Inte vågat? Skulle du inte till mig?... Om du visste, hur jag... Jag anser...
Darja Alexandrovna hade velat komma fram med något av allt det hon tänkt under denna dags morgon, men av en eller annan orsak, hon visste inte rätt vilken, fann hon det inte vara på sin plats.
— För övrigt, det kan vi tala om senare. Vad är detta allt för byggnader? — frågade hon, önskande byta om samtalsämne, och pekade på några röda och gröna tak, som skymtade fram bakom ett levande stängsel, bildat av akaciors och syreners lövverk. — Det är ju som en liten stad.
Men Anna svarade inte.
— Nej, nej! Låt mig höra, vad du tänker om min belägenhet, hur tycker du? — frågade hon.
— Jag anser ... — skulle Darja Alexandrovna just börja, men i detsamma kom Vasenjka Veslovskij efter att ha fått hästen i högergalopp i sin korta jacka jagande förbi dem tungt skumpande upp och ned mot damsadelns sämskskinn. »Det går ju, Anna Arkadjevna!» ropade han. Anna såg inte ens på honom. Men Darja Alexandrovna fick åter en känsla av, att det här i vagnen inte var lämpligt att börja ett långt samtal, och gav bara en kort antydan om vad hon tänkte.
— Jag har inga åsikter, — sade hon, — jag har bara alltid hållit av dig, och om man gör det, så håller man även människa hel och hållen, sådan hon är, utan hänsyn till sina önskningar.
Anna tog för en stund blicken från sin väninna och satt med plirande ögon — det var en ny vana hos henne, som Dolly ännu inte kände till. Hon funderade på rätta innebörden i dessa ord, som hon ville fullt fatta. Och efter att synbarligen ha förstått dem på ett sätt, som överensstämde med hennes önskan, såg hon åter på Dolly.
— Om du har synder att ångra i ditt liv, — sade hon, — må allt vara dig förlåtet för ditt besök hos mig och dessa ord.
Och Dolly såg, hur tårar steg upp i hennes ögon. Hon tryckte tigande Annas hand.
— Men vad är det för byggnader? Så många! — kom hon åter med sin fråga efter en minuts tystnad.
— Det är bostäder för tjänstefolket, stuteriet, stallarna, — svarade Anna. — Och här börjar parken. Allt detta var vanvårdat, men Alexej har satt allt i ordning igen. Han tycker mycket om det här godset och har lidelsefullt gått upp i dess skötsel. Det hade jag aldrig väntat. Han är för övrigt en sådan rik begåvning! Vad han än griper sig an med utför han förträffligt. Det är inte nog med att han aldrig leds åt sitt arbete, han lägger sådan lidelsefullhet in i det, han har för händer. Han håller på att utveckla sig till en klokt beräknande, framstående lantbrukskännare, åtminstone syns det mig så. Han är rent av snål som arbetsledare. Men endast som sådan. Då det rör sig om tiotusentals rubel, är han inte den som är småsint, — yttrade hon med det gladlynt listiga leende, med vilket ofta kvinnor bruka tala om en älskad mans fördolda, endast av dem kända egenskaper. — Ser du den där stora byggnaden? — Det är ett nytt sjukhus. Jag tror det kommer att kosta mer än hundra tusen. Det är för närvarande hans käraste företag. Och vet du, hur det blev av? Bönderna hade begärt att få slåtterängarna för billigare avgift, vil jag minnas, men han nekade, och jag förebrådde honom för att vara snål. Naturligtvis skedde det inte bara därför, men det var en medverkande orsak till att han började planera ett sjukhus för att visa, att han inte var snål, ser du. Om man så vill, c’est une petitesse, men jag håller av honom ännu mer för detta. Och snart får du se vårt hus. Det är från hans farfars tid, och ingen förändring har vidtagits med det till det yttre.
— Vad det är vackert! — sade Dolly med ofrivillig förvåning betraktande ett präktigt med kolonnrader prytt hus, som nu framträdde inramat i den skiftande grönskan av åldriga träd.
— Det är vackert, inte sant? Och från översta våningen har vi en underbar utsikt.
Vagnen körde in på en grusströdd gårdsplan prydd med en liten blomsterträdgård, i vilken två arbetare var sysselsatta med att kring en blomsterrabatt lägga en inhägnad av pimpstenar. Här stannade den framför en överbyggd inkörsport.
— Ä, de har redan hunnit före! — sade Anna, varseblivande ridhästarna, som just leddes bort från förstutrappan. — Den där hästen är vacker, inte sant? Det är ett sto. Det är min älsklingshäst. För hit den och skaffa ut socker. Var är greven? — frågade hon tvenne paradlivréklädda lakejer, som skyndat fram. — Å, se där är han! — sade hon efter att ha fått syn på Vronskij, som åtföljd av Veslovskij kom dem tillmötes.
— Var skall vi låta furstinnan bo? — sade Vronskij på franska vänd till Anna och hälsade därpå för andra gången på Darja Alexandrovna, innan han ännu hunnit få svar på sin fråga. — Jag tror, i stora balkongrummet.
— O, nej, det är för långt bort. Det är bättre i hörnrummet, då kan vi oftare titta till varandra. — Nå, kom med mig, — sade hon och räckte sin älsklingshäst de sockerbitar, lakejen kommit ut med.
— Et vous oubliez votre devoir, — sade hon till Veslovskij, som stod på förstutrappan.
— Pardon, j’en ai tout plein les poches, — svarade han med ett leende och stack ned fingrarna i ena västfickan.
— Mais vous venez trop tard, — sade hon och torkade med sin näsduk handen, som fuktats av hästens vidröring, då den tog sockret.
Anna vände sig till Dolly: — Stannar du länge? På en dag? Nej, det går inte an!
— Jag har lovat så säkert, och barnen ... — sade Dolly, som just kände sig förlägen av två olika orsaker: hon var nödsakad att själv ta ned resväskan från vagnen och kom just att tänka på, att hennes ansikte måste vara mycket neddammat.
— Nej, snälla Dolly... Ja, nu får vi se. Kom nu! — och Anna ledsagade Dolly till hennes rum.
Det var inte det paradrum, som Vronskij föreslagit, utan ett »krypin», som Anna sade att Dolly fick förlåta henne för. Och detta rum, som man bad om ursäkt för, var överfyllt av lyx, i maken till rum hade Dolly aldrig bott, det kom henne att tänka på inredningen i de bästa hotell i utlandet.
— Nå, kära du, vad jag är lycklig! — sade Anna, som för en minut slagit sig ned hos Dolly i sin riddräkt. — Berätta mig om de dina. Stiva har jag ju nyss råkat i förbifarten. Men han har ingen förmåga att berätta om barnen. Hur står det till med min älskling Tanja? Stora flickan nu, kan jag tänka.
— Ja, hon är mycket stor, — svarade Darja Alexandrovna kort, själv förvånad över, att hon så kyligt kunde yttra sig om sina barn. — Vi har det så bra hos Levins, — tillade hon.
— Ja, om jag vetat, — sade Anna, — att du inte kände förakt för mig... skulle ni allesammans ha kunnat komma hit. Stiva är ju sedan gammalt god vän med Alexej, — tillade hon och rodnade plötsligt.
— Ja, men vi har haft det så bra . , . — svarade Dolly förvirrad.
— Ack ja, nu pratar jag dumheter av ren glädje. Men, kära du, vad roligt det är att ha dig här! — sade Anna och kysste Dolly ännu en gång. — Du har ännu inte sagt mig, vad du tänker om mig, och jag vill veta allt. Men jag är glad, att du får se mig sådan som jag är. Framför allt önskar jag, att ingen skall tänka om mig, att jag vill verka utmanande. Det vill jag visst inte, jag vill helt enkelt bara leva, inte tillfoga någon annan ont än mig själv. Det har jag väl rätt till, inte sant? Men vad jag nu kommit in på fordrar ett långt ordbyte, och vi skall nog få tid att ordentligt tala ut om allt. Nu går jag och klär om mig. Jag skall skicka en tjänsteflicka till dig.