Då Anna anlände hem och fann Dolly redan återkommen, såg hon henne uppmärksamt in i ögonen, liksom ville hon fråga något om hennes samtal med Vronskij, men yttrade ingenting därom.
— Ja, nu är det strax tid att äta middag, — sade hon. — Vi har ännu nästan inte fått vara tillsammans. Men jag räknar på kvällen. Nu måste jag klä om mig. Jag tror, att du också får lov att göra det. Vi har alla blivit nedstökade vid bygget.
Dolly begav sig till sitt rum. Hon kände sig i en löjlig belägenhet. Hon hade ingenting att klä om sig i, emedan hon redan satt på sig sin bästa klänning. Men för att dock på något sätt markera, att hon gjort sig i ordning till middagen, bad hon kammarjungfrun borsta klänningen, satte på nya manschetter och ett nytt band och prydde håret med ett spetsgarnityr.
— Se, det är allt, jag kunnat göra, — sade hon med ett leende till Anna, som kom ut till henne iförd den tredje klänningen för dagen, även den utsökt enkel.
— Ja, du tycker väl, vi gör oss till för mycket här, — sade hon liksom urskuldande sig för sin elegans. — Alexej är så belåten över att du kommit. Han är riktigt intagen av dig, — tillade hon. — Du är väl inte trött?
Före middagen blev det ingen tid att tala om något särskilt. Då de trädde in i salongen, fann de där redan före sig furstinnan Varvara och herrarna. Arkitekten hade frack på, de andra hade ifört sig redingot. Vronskij föreställde doktorn och förvaltaren för Dolly. Med arkitekten hade hon redan blivit bekant vid sjukhusbygget.
Gårdens tjocke hovmästare med skinande slätrakat runt ansikte och vitglimmande stärkt halsrosett kom och anmälde att maten var serverad, och damerna reste sig. Vronskij bad Svijazjskij bjuda Anna Arkadjevna armen och gick själv fram till Dolly. Veslovskij bjöd furstinnan Varvara armen, innan Tusjkevitj hann göra detta, så att denne liksom förvaltaren och doktorn blev utan dam vid bordet.
Middagen, matsalen, servisen, betjäningen, vinerna och rätterna motsvarade inte bara detta hems allmänna luxuösa inrättning, det var något ännu mera raffinerat. Darja Alexandrovna gav noggrant akt på all denna för henne nya lyx och i egenskap av värdinna i ett större hus bemödade hon sig att lägga alla enskildheter på minnet, fast hon inte hade hopp om att få tillämpa något av detta hemma hos sig, där allt måste vara åtskilligt enklare. Ofrivilligt frågade hon sig, hur och av vem allt detta anordnats. Vasenjka Veslovskij och hennes egen man och Svijazjskij och många, som hon kände, tänkte aldrig på sådant och trodde utan vidare vad varje bättre värd vill låta sina gäster tro, nämligen, att allt som så väl anordnats hos honom inte kostat honom, värden, det ringaste besvär, utan uppstått så gott som av sig själv. Darja Alexandrovna visste, att av sig själv kunde inte ens barnens frukostgröt uppstå och att följaktligen vid en så storståtlig tillställning som denna alldeles särskilda bemödanden måste ha blivit nedlagda av någon viss. Och på Alexej Kirillovitjs blick, då han såg ut över bordet, på hans rörelse med huvudet, då han gav ett tecken åt hovmästarn, och på tonfallet, då han frågade henne om hon föredrog kall eller varm soppa, förstod hon, att allt utfördes och hölls vid makt genom värdens omsorger. Anna hade tydligtvis inte mer att göra med saken än Veslovskij. Hon, Svijazjskij, furstinnan Varvara och Veslovskij var alla i samma bemärkelse gäster, som glatt njöt av vad som anordnats för dem.
Anna var bara värdinna så till vida, att det var hon, som ledde samtalet. Och detta var ingen lätt sak för en värdinna vid ett mindre middagsbord som detta, då personer sådana som förvaltaren och arkitekten, folk från en helt annan värld, var närvarande, skygga inför ovan lyx och urstånd att ta livligare del i den allmänna diskussionen. Men detta svårskötta samtal kunde Anna med sin invanda taktkänsla leda på ett både naturligt och roande sätt.
Samtalet kom in på hur Tusjkevitj och Veslovskij på tu man hand tillbragt sin tid i båten, och Tusjkevitj började berätta om de senaste regattor, som hållits av segelsällskapet i Petersburg. Men Anna begagnade sig av ett tillfälligt avstannande i samtalet och vände sig till arkitekten för att få honom med.
— Nikolaj Ivanytj — sade hon om Svijazjskij, — var förbluffad över hur den nya byggningen vuxit upp, sedan han var här sist, men även jag, som brukar vara där varje dag, förvånar mig ständigt över hur fort det går undan.
— Med hans högvälborenhet är det så lätt att samarbeta, — sade med ett leende arkitekten (en hygglig och stillsam man, som dock var medveten om sitt värde). — Annat är det att ha att göra med guvernementsmyndigheterna. Där de skulle ha låtit ett helt ris papper bli skrivet, har jag bara att vända mig till greven, vi talas vid, och saken är klar efter några ord.
— På amerikanskt vis, — sade Svijazjskij leende.
— Ja, där bedrives byggnadsväsendet rationellt...
Samtalet kom nu in på vissa maktmissbruk i Förenta staterna, men Anna förde det snart in på ett annat område för att få förvaltaren att bryta sin tystnad.
— Har du någon gång sett en slåttermaskin? — vände hon sig till Darja Alexandrovna. — Vi hade begivit oss ut för att se på sådana, då vi mötte dig. Det var första gången jag sett en sådan.
— Hur arbetar den? — frågade Dolly.
— Alldeles som en sax. Det är ett bräde med många små saxar. Så här.
Anna grep med sina vackra ringprydda vita händer en kniv och en gaffel och började demonstrera. Hon märkte tydligen, att hennes förklaring var allt annat än begriplig, men vetande med sig, att hon talade på ett angenämt sätt och att hennes händer var vackra, höll hon på en stund därmed.
— Det är snarare som pennknivar än saxar, — inföll Veslovskij leende utan att ta sina blickar från värdinnan.
Anna log knappt märkbart utan att svara honom. — Är det inte sant, Karl Fjodorovitj, att det är som saxar? — vände hon sig till förvaltaren.
— O ja, — svarade tysken. — Es ist ein ganz einfaches Ding, — och började att förklara maskinens konstruktion.
— Det är skada, att den inte också kan binda. På utställningen i Wien såg jag en, som band hop kärvar med fin ståltråd, — sade Svijazjskij. - Sådana borde vara ännu bättre...
— Es kommt drauf an... Der Preis vom Draht muss ausgerechnet werden. — Och tysken, som nu väckts upp ur sin tystnad, vände sig nu till Vronskij. — Das lässt sich ausrechnen, Erlaucht. — Tysken skulle just sticka handen i fickan, där han hade en anteckningsbok med blyertspenna, vari han brukade uträkna allt, men erinrande sig, att han satt vid ett middagsbord, och seende Vronskijs kalla blick, hejdade han sig. — Zu kompliziert, macht zu viel... besvär, — sade han och tystnade.
— Wünscht man gut bezahlt, so hat man auch... Beschwär, — sade Vasenjka Veslovskij, som ville göra sig lustig över tysken. — J’adore l’allemand, — vände han sig därpå med ett leende till Anna.
— Cessez, — sade hon till honom i skämtsamt sträng ton.
— Och vi som trodde, att vi skulle råka på er ute på fältet, Vasilij Semjonytj, — sade hon nu vändande sig till doktorn, en man med sjukligt utseende, — vart tog ni vägen?
— Jag var där, men jag förflyktigades, — sade doktorn med ett melankoliskt leende.
— Nå, då måtte ni ha fått god motion.
— Storartad.
— Nå, hur är det med den sjuka gumman? Det är väl inte tyfus, vill jag hoppas.
— Om det inte är tyfus, så står det i alla fall illa nog till med henne.
— Stackars hon! — sade Anna och efter att nu ha visat sig artig mot de i mannens tjänst anställda, vände hon sig till det övriga sällskapet.
— Men att förfärdiga en sådan där maskin efter er redogörelse, vore i alla fall svårt, Anna Arkadjevna, — sade Svijazjskij skämtsamt.
— Nej, varför det? — sade Anna med ett leende, som vittnade om att hon visste, att hennes försök att härma maskinen hade skett med handrörelser, som Svijazjskij funnit behag i att betrakta. Detta drag av koketteri, som kunde passat en mycket ung dam, berörde Dolly oangenämt.
— Ja, men så är Anna Arkadjevnas insikter i arkitekturen desto större, — sade Tusjkevitj.
— Ja, i går hörde jag Anna Arkadjevna använda så konstiga byggnadstermer, att jag knappt kan säga efter dem, — sade Veslovskij.
— Det är väl inte egendomligt, då man får se och höra så mycket, — sade Anna. — Men ni vet kanske inte ens, vad man gör ett hus av?
Darja Alexandrovna märkte, att Anna inte var riktigt nöjd med den ton av lekfullt gnabb, som uppkommit mellan henne och Veslovskij, men i alla fall själv gjorde sådana angrepp på honom.
Vronskij förhöll sig gentemot denna kurtis på ett helt annat sätt än Levin. Han tillmätte tydligen Veslovskijs prat ingen som helst betydelse utan uppmuntrade rent av dessa skämt.
— Nå, svara mig, Veslovskij, med vad sätter man hop sten?
— Naturligtvis med cement.
— Bravo! Och vad är cement?
— En slags sörja ... nej, kitt, — svarade Veslovskij, uppväckande allmän munterhet.
Samtalet mellan de middagsätande, med undantag av doktorn, arkitekten och förvaltaren, vilka försjunkit i mulen tystnad, hölls oavbrutet vid makt än lätt glidande förbi något, än hakande sig fast vid något, än stötande till en och annans ömma punkt. En gång kände Darja Alexandrovna sig så stucken och blev så uppbragt, att hon rodnade och en lång stund därpå måste sitta och undra över, om hon själv råkat säga något, som bragt onödigt obehag åt en annan. Svijazjskij hade börjat tala om Levin och berättade om hans underliga åsikt, att maskiner skulle vara till skada i det ryska lantbruket.
— Jag har inte nöjet att känna denne herr Levin, — sade Vronskij med ett leende, — men sannolikt har han aldrig sett de maskiner, han fördömer. Och om han sett och prövat några, så har det inte varit utländska utan någon inhemsk efterapning. Vad kan man bygga för åsikter på sådant?
— Jo, turkiska, — sade Veslovskij och vände sig med ett leende till Anna.
— Jag är inte den, som äger förmåga att försvara hans åsikter, — sade Darja Alexandrovna och blossade upp, — men det kan jag säga, att han är en mycket bildad person, och om han vore här, skulle han nog kunna ge er svar på tal, fast jag inte kan det.
— Jag tycker mycket bra om honom, och vi är de bästa vänner, — sade Svijazjskij med ett godmodigt leende. — Mais pardon, il est un petit peu toqué, till exempel, han påstår, att både landsting och fredsdomstolar är onödiga inrättningar, och vill inte medverka vid dem,
— Det är vår ryska likgiltighet, — sade Vronskij och hällde upp isvatten ur en karaffin i ett smäckert fotglas: — det är denna frånvaro av känsla för de skyldigheter, som våra rättigheter för med sig, det är denna brist som är orsak till att man kan påstå något dylikt.
— Jag känner ingen man, som är mera sträng i uppfyllandet av sina plikter, — sade Darja Alexandrovna, uppretad av Vronskijs överlägsna ton.
— Med mig är det tvärtom, — fortsatte Vronskij, synbarligen på något vis stött av den vändning samtalet tagit.
— Jag känner mig tvärtom mycket tacksam för den heder, som man bevisat mig genom att välja mig till hedersfredsdomare, det har skett tack vare Nikolaj Ivanytj, — sade han och såg bort mot Svijazjskij. — Jag anser, att min skyldighet att bege mig till ett sammanträde, där en bondes rätt i fråga om en häst skall avgöras, är något lika viktigt som vad helst annat jag kan företaga mig. Och jag skulle även anse det som en heder, om jag blev väld till landstingsman. Därigenom kan jag i någon mån visa min erkänsla för de förmåner, jag åtnjuter som godsägare. Tyvärr har man inte överallt förståelse för den betydelse, som innehavarna av storgodsen måste ha inom riket.
Darja Alexandrovna tyckte, att det var egendomligt att iaktta, hur trygg han satt här vid bordet i sin självsäkerhet. Hon tänkte på, att Devin, som var av motsatt åsikt, brukade vara lika bestämd i sina omdömen, då han satt hemma hos sig och pratade vid matbordet. Men hon höll av Devin och var därför på hans sida.
— Då kan vi räkna på att greven kommer till vår nästa sammankomst? — sade Svijazjskij. — Men man måste resa i god tid för att redan den åttonde kunna vara där. Kanske ni gör mig äran att då komma till mig?
— Jag kan i somligt vara av samma åsikt som din svåger, — sade Anna. — Fast inte på samma sätt som han. — Jag är rädd för att vi på sista tiden fått litet för mycket av dessa offentliga uppdrag. Liksom det förr i tiden fanns så många ämbetsmän, att för varje litet uppdrag det behövdes en särskild tjänsteman, så vimlar det nu av män, som gått i det socialas tjänst. Alexej har varit här sex månader, och han är redan medlem i fem eller sex olika sociala institutioner, tror jag, — förmyndare, domare, medlem av kommunalstämman, jurymedlem och något slags medlem i styrelsen för hästaveln. Du train que cela va, går all ens tid åt till sådant. Jag är rädd för att då det är så många befattningar, blir åtskilligt bara en formsak. Av hur många institutioner är ni medlem, Nikolaj Ivanytj? — vände hon sig till Svijazjskij, — det är visst ett tjugotal?
Anna talade skämtande, men i hennes ton låg det något av oro. Darja Alexandrovna, som uppmärksamt iakttog Anna och Vronskij, lade strax märke därtill. Hon såg också, att Vronskijs ansikte, då talet kom in på denna fråga, med ens antog ett allvarligt och hårt uttryck. I detsamma fick furstinnan Varvara brått att börja ett samtal om bekanta i Petersburg. Då Dolly, som märkt allt detta, dessutom erinrade sig, vad Vronskij i trädgården utan särskild anledning hade börjat orda om sin verksamhet, blev det klart för henne, att någon hemlig oenighet mellan Anna och Vronskij var förknippad med denna fråga om sysslandet med det sociala.
Maten, vinerna, uppassningen, allt var för visso mycket bra, men detta var i alla fall något, som Darja Alexandrovna varit med om på middagsbjudningar och baler, som hon tröttnat på. Det låg något opersonligt och ansträngt över det hela, och därför gjorde denna tillställning på en helt vanlig dag och i ett litet sällskap ett oangenämt intryck på henne.
Efter middagen satt man en stund på terrassen. Därefter spelades lawn tennis. De spelande delade sig i två partier och ställde upp sig på en omsorgsfullt jämnad plan på bägge sidor om ett mellan förgyllda stolpar uppspänt nät. Darja Alexandrovna försökte delta i ett parti, men det drog länge om, innan hon begrep något av spelet, och då hon förstod, hur man skulle göra, var hon redan så trött, att hon satte sig ned hos furstinnan Varvara och nöjde sig med att bara titta på de spelande. Hennes medspelare Tusjkevitj blev också trött, men de övriga fortsatte länge med spelet. Både Svijazjskij och Vronskij visade allvar och skicklighet däri. De följde uppmärksamt med rörelsen hos de bollar, som kastades mot dem, sprang utan dröjsmål eller onödig brådska skickligt fram mot dem, inväntade rätta ögonblicket och sände dem’ med välberäknade och säkra racketslag tillbaka över nätet. Veslovskij spelade sämre. Han förivrade sig alltför mycket, men livade upp sina medspelare med sitt muntra humör. Hans skratt och utrop ljöd ständigt. Med damernas tillåtelse hade han liksom de andra herrarna tagit av sig rocken, och hans kraftiga vackra gestalt i vita skjortärmar, hans smidiga ben- och armrörelser och hans svettiga rödkindade ansikte fäste sig i åskådarens minne.
Då Darja Alexandrovna denna natt lade sig att sova, varseblev hon, så snart hon slöt ögonen, Vasenjka Veslovskij rörande sig fram och åter på tennisplanen.
Medan spelet pågick, hade Darja Alexandrovna inte haft roligt. Hon hade fått ett otrevligt intryck av det uppsluppna gnabbet mellan Vasenjka Veslovskij och Anna, som fortsatt även under spelet, och hon fann misshag i denna allmänna onaturlighet, som kännetecknar vuxna, då de utan att ha barn med sig, utföra en lek. Men för att inte störa stämningen hos de andra och på något sätt få tiden att hastigare gå, tog hon, sedan hon något vilat sig, åter en stund del i spelet och låtsade sig ha roligt. Hela denna dag hade hon en känsla av, att hon liksom uppträdde på en teater tillsammans med bättre skådespelarkrafter och att hennes dåliga spel skämde det hela.
Hon hade kommit i avsikt att stanna två dagar, om hon trivdes där. Men på aftonen under spelet beslöt hon att resa dagen därpå. En moders bekymmersamma omsorger, som hon på färden dit så avskytt, framstod nu, sedan hon tillbragt en dag utan dem, i annat ljus för henne och drog henne åter till sig.
Då efter kvällsteet och en nattlig utfärd i båt Darja Alexandrovna slutligen ensam trädde in i sitt rum, drog av klänningen och satte sig ned att reda ut sitt glesnade hår för natten, kände hon en stor lättnad.
Det var henne till och med oangenämt att tänka på, att Anna troligen strax skulle komma in till henne. Hon hade sådan lust att vara ensam med sina tankar.