Dolly stod just i begrepp att gå till sängs, då Anna i nattdräkt kom in till henne.
Under dagens lopp hade Anna ett par gånger hållit på att komma in på uttalanden om sina inre känslor, men varje gång hejdat sig efter att bara ha sagt några ord. »Sedan, då vi blir ensamma, skall vi tala om allt. Jag har så mycket, som jag måste säga dig», hade hon yttrat.
Nu var de ensamma, och Anna visste inte, vad hon skulle tala om. Hon satt vid fönstret och såg på Dolly, medan hon i minnet sökte genomgå det förråd på ämnen för djupt förtroligt samtal, som hade tyckts henne så outtömligt. Men hon kunde ingenting finna. Det föreföll henne, som vore allt redan sagt.
— Nå, hur är det med Kitty? — sade hon med en tung suck och såg skuldmedvetet på Dolly. — Säg mig uppriktigt, Dolly, är hon ond på mig?
— Ond? Nej, visst inte! — sade Darja Alexandrovna leende.
— Men hon hatar, hon föraktar mig nog?
— O nej. Men du vet dock, att sådant inte kan förlåtas.
— Ja, ja, — sade Anna och vände sig om och såg ut genom det öppna fönstret. — Men skulden var ju inte min. Vem hade skuld? Vad förstås med skuld? Hade det då kunnat bli på annat sätt? Nå, hur tror du? Skulle det kanske kunna vara på något annat sätt än att du vore Stivas hustru?
— Jag vet verkligen inte. Nå, du skulle säga mig...
— Ja, ja, men vi har inte slutat än med Kitty. Är hon lycklig? Han är en präktig man, sägs det.
— Det är inte nog med att det är en präktig man. Jag vet ingen bättre man.
— Å, vad det gläder mig! Vad jag är glad! Inte nog, att det är en präktig man, — upprepade hon.
Dolly log.
— Men nu skall du tala med mig om dig själv. Du och jag har mycket att säga varann. Jag har talat med ... — Dolly visste inte, hur hon skulle kalla honom. Både att kalla honom för greven och Alexej Kirillovitj tycktes henne onaturligt.
— Med Alexej, — sade Anna, — jag vet, vad ni talat om. Men jag ville öppet fråga dig, vad du tänker om mig, om mitt liv?
— Ja, hur skall jag så här med ens . .. Jag vet verkligen inte.
— Nej, säg mig i alla fall... Du ser mitt liv. Men du får inte glömma, att du ser oss på sommaren, då du är på besök och vi har främmande... Men vi kom hit tidigt i våras, då levde vi alldeles för oss själva, och vi skall leva för oss själva, jag vet inget bättre än det. Men tänk dig mig ensam utan honom, och den tiden kommer... Jag kan på allt förstå, att det ofta kommer att bli så, att han kommer att tillbringa halva sin tid utanför hemmet, — sade hon, reste på sig och satte sig närmare Dolly. — Naturligtvis, —avbröt hon Dolly, som velat invända något, — naturligtvis, gör jag inget våld för att hålla honom tillbaka. Inget tvång från min sida. Det är kapplöpningar nu, han deltar med sina hästar, han far dit. Det gläder mig. Men tänk på mig, föreställ dig min belägenhet... Men varför tala om detta! — Hon log. — Nå, vad talade han med dig om?
— Han vidrörde en sak, som jag själv skulle vilja överlägga med dig om, och jag har lätt att föra hans talan: det var, skulle det inte finnas någon möjlighet, skulle det inte gå... — Darja Alexandrovna stakade sig, — att ordna, förbättra din belägenhet... Du vet, hur jag ser på saken... Men i alla fall, om det vore möjligt, skulle ni gifta er ...
— Jaså, skilsmässa! — sade Anna. — Vet du, att den enda kvinna, som kom till mig i Petersburg, var Betsy Tverskaja. Du känner henne ju? Au fond c’est la femme la plus dépravée qui existe. Hon har haft en förbindelse med Tusjkevitj och på det värsta sätt bedragit sin man. Och hon sade till mig, att hon inte ville vara bekant med mig, så länge min belägenhet inte blivit lagligt ordnad. Tro inte, att jag ställer er på samma plan... Jag känner dig, käraste. Men ofrivilligt kom jag att tänka på... Nå, vad sade han till dig? — fortsatte hon.
— Han sade, att han lider både för din och för sin skull. Kanske, vill du säga, att det är egoism, men vilken välgrundad och ädel egoism! Han vill för det första göra sin dotter till sitt lagliga barn och vara din make, äga rätt till dig.
— Vilken kvinna, vilken slavinna, kan vara till den grad en slavinna som jag, jag i min belägenhet?—avbröt Anna dystert.
— Vad han först och främst önskar... det är ju, att du inte skall lida.
— Det är en omöjlighet! Nå vad?
— Jo, hans önskan är den mest rättmätiga: han vill att era barn skall ha sin fars namn.
— Vilka barn? — inföll Anna plirande hop ögonen utan att se på Dolly.
— Annie och de som kan komma efter...
— I det avseendet kan han vara lugn: jag kommer inte att få några barn mer.
— Hur kan du säga det?
— Jag kommer inte, därför att jag inte vill.
Och trots all sin upprördhet kunde Anna inte låta bli att le, varsebli vande det naiva uttryck av nyfikenhet, förvåning och fasa, som avmålade sig i Dollys ansikte.
— Efter min sista sjukdom sade doktorn...
— Det är inte möjligt! — sade Dolly med vitt uppspärrade ögon. För henne var detta en av de upptäckter, vars alla följder är så ofantliga, att det i första ögonblicket känns, som om det vore omöjligt att överblicka allt och att man innan man kunde förmå detta vid upprepade tillfällen först måste länge tänka sig in i saken.
Detta avslöjande, som med ens förklarade för henne dessa förut obegripliga fall, då det i en familj bara fanns ett eller två barn, framkallade hos henne så många tankar, föreställningar och motstridiga känslor, att hon inte hade något att säga och bara såg på Anna med vidöppna ögon. Det var just, vad hon fantiserat om, men då hon fått reda på, att det var något möjligt, fasade hon inför det. En känsla sade henne, att det var en alltför enkel lösning av en högst invecklad fråga.
— N’est ce pas immoral? — frågade hon bara efter en stunds tystnad.
— Varför? Betänk, att jag har att välja mellan tvenne: antingen att vara en havande, det vill säga en sjuk kvinna, eller att vara en vän, en kamrat till min make eller den, som för mig är detsamma som en make, — sade Anna i en överlagt lätt och obekymrad ton.
— Nå, må så vara, — sade Darja Alexandrovna, hörande samma argument, som hon själv tidigare tänkt på, men utan att nu kunna finna dem mera övertygande.
— För dig, för andra, — sade Anna liksom gissande hennes tankar, — kan det ännu finnas tvivel, men inte för mig... Ser du, jag är inte en lagvigd hustru. Han älskar mig så länge hans kärlek varar. Och med vad kan jag kvarhålla hans kärlek? Kanske med detta?
Hon sträckte fram sina vita händer framför underlivet.
Med ovanlig hastighet, som det brukar ske i ögonblick av själslig upprördhet, trängde tankar och erinringar fram i Dollys medvetande. »Jag, — tänkte hon, — har inte sökt dra Stiva till mig, han har gått ifrån mig till andra, men den första, med vilken han bedrog mig, höll honom ändå inte kvar genom att hon beständigt var vacker och glad. Han övergav henne för en annan. Skulle Anna verkligen just genom detta hålla kvar greve Vronskij och fortfarande tjusa honom? Om han skulle söka efter dylikt, skulle han kunna finna en annan, som förstod att klä sig ännu vackrare och vara ännu trevligare i sitt sätt. Och hur vita, hur sköna än hennes blottade armar må vara, hur vacker hela hennes fylliga växt nu ter sig, hur intagande hennes livfulla ansikte omgivet av dessa svarta lockar än kan vara, han kan dock träffa på något ännu bättre, liksom min avskyvärde, eländige och vackre man vet att söka och finna.»
Dolly svarade ingenting, hon gav bara från sig en suck. Anna lade märke till denna suck, som antydde att Dolly inte var ense med henne, och fortsatte att framlägga sin argumentering. Det fanns däri mycket, som var så starkt, att det inte kunde lämnas obeaktat.
— Du säger, att detta inte är bra? f Men man måste bruka sitt förnuft, — fortsatte hon. — Du tänker inte på den belägenhet, jag befinner mig i. Hur kan jag önska barn? Jag talar inte om födslosmärtorna, dem fruktar jag inte. Tänk, vad kan det bli av mina barn? Olyckliga varelser som måste bära ett främmande namn. Själva deras födelse tvingar dem att skämmas för sin mor, sin far, sin tillblivelse.
— Ja, men just därför är en skilsmässa oundgänglig.
Men Anna ville inte höra på Dolly. Hon ville helt utveckla alla de skäl, med vilka hon så många gånger sökt övertyga sig själv.
— Varför har förnuftet blivit mig givet, om jag inte skulle bruka det till att undvika att skaffa olyckliga till världen.
Hon såg på Dolly, men fortsatte så utan att invänta svar:
— Jag skulle alltid känna mig skyldig inför dessa olyckliga barn, — sade hon. — Om de alls inte kommit till, så är de åtminstone inte olyckliga, men har de fått livet och blivit olyckliga, är jag allena skulden.
Det var samma skäl, som Darja Alexandrovna själv tänkt på, men då hon nu hörde dem, förstod hon dem inte. »Hur kan man vara skyldig inför varelser, som inte finns till?» tänkte hon. Och plötsligt föll henne en tanke in: skulle det kunna vara bättre för hennes älsklingsbarn Grisja, om han aldrig funnits till? Och detta spörsmål tycktes henne så orimligt, så underligt, att hon skakade huvudet för att förskingra detta virrvarr av kretsande vanvettstankar.
— Nej, jag vet inte varför, men det är inte bra, — kunde hon bara yttra med ett uttryck av vämjelse i ansiktet.
— Ja, men du får inte glömma bort, vem du är och vem jag är... Och dessutom, — fortsatte Anna, liksom hon trots allt sitt överflöd på argument och all fattigdom i Dollys invändningar ändå tvivlade på, om det var bra, — glöm inte det viktigaste, att jag nu är i en helt annan ställning än din. För dig är frågan: vill du äga fler barn eller inte, men för mig: vill jag över huvud taget ha barn. Och det är en stor skillnad. Du bör förstå, att jag i min belägenhet inte kan önska detta.
Darja Alexandrovna brydde sig inte om att komma med några invändningar. Hon fick plötsligt en känsla av, att hon och Anna var så långt komna ifrån varandra, att det fanns frågor, rörande vilka de aldrig kunde bli ense och varom det var bättre att inte tala.