— Men så mycket större skäl har du att söka ordna din ställning, medan det än är möjligt, — sade Dolly.
— Ja, om det är möjligt, — sade Anna plötsligt, med en helt annan, tyst och sorgmodig röst.
— Är då inte skilsmässa möjlig? Jag har hört, att din man förklarat sig villig.
— Dolly, jag vill inte tala om detta.
— Nå, låt oss lämna det, — skyndade sig Darja Alexandrovna att säga märkande ett uttryck av lidande i Annas ansikte. — Jag tycker bara, att du ser tingen för mörkt.
— Jag? Visst inte. Jag är mycket glad och tillfredsställd. Du har sett, je fais des passions. Veslovskij...
— Ja, för att vara uppriktig måste jag erkänna, att jag inte tilltalats av Veslovskijs ton, — sade Darja Alexandrovna för att komma in på ett annat samtalsämne.
— Ack, det är ingenting att fästa sig vid. Det bara piggar upp Alexej, det är allt. Det är ju bara en pojke och jag har honom helt i min hand. Ser du, jag kan styra med honom som jag vill. Han är ju för mig alldeles vad Grisja är för dig... Dolly! — slog hon plötsligen om, — du säger att jag ser för mörkt på tingen. Du kan inte förstå, hur det är. Det är alltför förfärligt. Jag anstränger mig att inte alls se.
— Men, det tycks mig, att det måste man. Man måste göra allt, som är möjligt.
— Men vad är möjligt? Ingenting. Du säger — ingå äktenskap med Alexej, och du tror, att jag alls inte tänker på det. Skulle jag inte tänka därpå! — utbrast hon, och en rodnad steg upp i hennes ansikte. Hon reste sig, rätade ut bröstet, drog en tung suck och började med sin lätta gång gå fram och tillbaka i rummet, då och då stannande. — Skulle jag inte tänka? Det går inte en dag, inte en timme utan att jag tänker och gör mig förebråelser för att jag tänker... därför att dessa tankar kan driva till vansinne. Göra mig vansinnig, — upprepade hon. — Då jag tänker på detta, kan jag inte somna utan morfin. Men nog om det. Låt oss tala lugnt. Skilsmässa — säger man till mig. För det första, så kommer han inte att gå med på den. Han är nu under grevinnan Lidija Ivanovnas inflytande.
Darja Alexandrovna satt stel och orörlig på sin stol och med lidande medkänsla i sitt ansikte följde hon med blicken Annas gång fram och tillbaka.
— Ett försök måste göras, — sade hon sakta.
— Antag, att jag försöker. Vad betyder det? — sade. Anna tydligen färdig att uttala, vad hon tusentals gånger tänkt och bar på som något inlärt. — Det betyder, att jag, som avskyr honom, men i alla fall måste erkänna mig skyldig gentemot honom — även jag kan erkänna, att han visat storsinne — jag måste förnedra mig att skriva till honom... Nå, antag, att jag gör våld på mig, att jag kan detta. Antingen får jag ett förödmjukande avslag eller hans medgivande. Gott, låt oss anta, att jag får hans medgivande ... — Anna befann sig i detta ögonblick i bortre ändan av rummet och stannade ordnande något med fönstergardinen. — Jag får detta medgivande, men min... min son? Honom får jag inte. Han kommer ju att växa upp i förakt för mig hos sin far, som jag övergivit. Du bör förstå, att jag i lika mån, så syns det mig, älskar två varelser högre än mig själv — Serjozja och Alexej.
Hon kom åter till mitten av rummet och stannade framför Dolly tryckande händerna mot bröstet. I den vita penjoaren syntes hennes gestalt ovanligt stor och bred. Hon böjde huvudet och tittade under lugg med fuktiga, glimmande ögon ned på den lilla magra, av rörelse skälvande Dolly, som tog sig så eländig ut i sin nattmössa och sin lappade kamkofta.
— bara dessa båda varelser älskar jag, och den ena kärleken utesluter den andra. Jag kan inte förena dem, och detta enda är vad jag behöver. Och om det inte går, är allt likgiltigt. Allt, allt är likgiltigt. Och på något vis måste det ta ett slut, och därför kan jag inte, vill jag inte tala om detta. Därför skall du inte göra mig förebråelser, inte sätta dig till doms över mig i något. Du med din renhet kan inte förstå det jag lider.
Hon kom fram till Dolly och satte sig ned bredvid henne, hon såg in i hennes ansikte med ett skuldmedvetet uttryck och grep om hennes hand.
— Vad tänker du? Vad tänker du om mig? Du skall inte förakta mig! Jag förtjänar inte förakt. Olycklig är jag. Om någon är olycklig, så är det jag, — utropade hon och vänd bort från henne brast hon i gråt.
Då Dolly blivit lämnad ensam, bad hon till Gud och gick till sängs. Hon hade av allt hjärta tyckt synd om Anna, då hon talat med henne, men nu kunde hon inte förmå sig att tänka på henne. Tankar på hem och barn trängde fram i hennes medvetande med en för henne ny, alldeles särskild tjuskraft, hennes hemliv stod för henne liksom i ett nytt ljus. Denna hennes värld syntes henne nu så ljuv och kär, att hon inte för aldrig det ville i onödan tillbringa en enda dag utanför den, och hon beslöt att i morgon ovillkorligen fara tillbaka.
Då Anna kommit åter till sitt rum, tog hon fram ett litet glas och hällde däri några droppar av en medicin, vars huvudbeståndsdel utgjordes av morfin. Sedan hon tömt det, satt hon en stund orörlig, varpå hon med lugn och glad sinnesstämning begav sig in i sängkammaren.
Då hon trädde in i rummet, betraktade Vronskij henne uppmärksamt. Han sökte efter spåren av det samtal, som han visste, att hon måste ha haft med Dolly, i vars rum hon stannat så länge. Men han lade inte märke till något särskilt i Annas ansiktsuttryck, där bara behärskning av en upprörd känsla och lust att dölja något kunde iakttagas. Vad han såg var nästan uteslutande bara hennes skönhet, vilken som alltid fängslade hans blick, hennes medvetande om denna skönhet och hennes önskan att äga inflytande över honom. Han ville inte fråga henne, vad de samtalat om, utan hoppades, att hon själv skulle säga något. Men hon yttrade blott:
— Det gläder mig, att du tycker om Dolly. Eller hur?
— Jag känner henne ju sedan länge. Hon är mycket god, efter vad jag kan se, mais excessivement terre-à-terre. Men jag har glatt mig mycket åt hennes besök.
Han grep Annas hand och såg henne frågande in i ögonen.
Hon förstod denna blick på ett annat sätt och log mot honom.
* * *
Följande morgon var Dolly trots värdfolkets böner besluten att resa och gjorde sig i ordning för avfärden. Levins landå med de lagade stänkskärmarna kom rullande fram över gårdsplanens sand förspänd med de olikfärgade hästarna och styrd av den allvarlige och bestämde kusken i den gamla kappan och den nästan hyrkuskliknande hatten.
Med en oangenäm känsla tog Darja Alexandrovna avsked av furstinnan Varvara och de manliga gästerna. Efter en dags samvaro kände både Dolly och värdfolket fullt tydligt, att de inte passade samman och att det var bäst att skiljas åt. Endast Anna var nedstämd. Hon visste, att då Dolly farit, hon inte hade att vänta besök av någon annan, som kunde väcka till liv de känslor, som uppstått hos henne vid detta sammanträffande. Det var smärtsamt, då dessa känslor väcktes upp, men hon visste dock med sig, att de tillhörde den bästa delen av hennes själ och att denna del i det liv hon nu förde höll på att snabbt växas över av annat.
Då Darja Alexandrovna kom ut på öppna fältet, kände hon en behaglig känsla av lättnad, och hon ville just fråga sina följeslagare, hur de tyckte det varit hos Vronskij, då kusken Filipp plötsligt begynte av sig själv:
— Rikt folk ska det vara, men bara tre mått havre gav de. Före hanegället hade hästarna inte ett dugg i krubban. Va’ ä tre mått? Bara en munsbit. Och havren kan man nu få köpa för fyrtiofem kopek. Hos oss får minsann de främmandes hästar så mycke de behöver äta.
— Herrn där är snål, — sade kontoristen.
— Nå, tyckte du deras hästar var bra? — frågade Dolly.
— Hästarna ä fina. Och maten jag fick där va bra. Men dä va allt liksom ledsamt där, Darja Alexandrovna, hur jag nu ska förklara dä, — sade han med sitt röda och godmodiga ansikte vänt mot henne.
— Ja, det tyckte jag med. Hinner vi fram till kvällen?
— Ja, dä får vi lov att göra.
Efter att ha kommit hem och funnit alla barnen välbehållna och alldeles särskilt rara, började Darja Alexandrovna med stor livfullhet att berätta om sin färd, hur väl hon blivit mottagen, om hur dyrbart och smakfullt det var hos Anna och Vronskij, om hur man gjorde det trevligt för sig där och lät ingen säga ett ord av klander mot dem.
— Man måste vara bekant med Anna och Vronskij — jag har nu lärt bättre känna honom — för att kunna inse, hur rörande rara de är, — sade hon nu fullt uppriktigt, redan glömsk av den obestämda känsla av otillfredsställelse och förlägenhet, hon känt hos dem.