Vronskij och Anna tillbragte alltjämt på samma sätt hela sommaren och en del av hösten på landet utan att träffa några som helst mått och steg för skilsmässas erhållande. De hade sinsemellan överenskommit, att de inte skulle resa från sitt gods, men bägge kände dock ju längre de bodde i sin avskildhet, särskilt på hösten, då inga gäster var hos dem, att de inte skulle kunna stå ut med detta liv och att en förändring måste ske däri.
Det kunde ju tyckas, att de levde ett liv så gott, att ingen skulle vilja önska sig ett bättre: ägodelar hade de i överflöd, de var friska och hade ett barn och ingen av dem saknade sysselsättning. Om också inga främmande var på besök, var Anna dock lika upptagen av sig själv och sysslade mycket med att läsa, och hennes läsning bestod både av romaner och av sådana allvarliga böcker, som nu var på modet. Hon skaffade sig alla böcker, om vilka hon läst berömmande omnämnanden i de utländska tidningar och tidskrifter, hon höll sig med. Hon levde med i det lästa med den uppmärksamhet, som bara förekommer i ensamheten. Dessutom studerade hon i böcker och facktidskrifter alla de ämnen, som intresserade Vronskij, så att det ofta hände, att han först kom till henne för att tala om jordbruks- och byggnadsfrågor, ja ibland rådfrågade han henne till och med om hästavel och sport. Han förvånades över hennes minne och insikter. I början hände det, att han tvivlade på hennes uppgifter, men hon kunde slå upp i böckerna och visa honom vad som stod sagt om det han frågade om.
Inredningsarbetena i sjukhuset intresserade henne också. Hon hjälpte inte bara till med dessa, utan mycket ordnades och uttänktes huvudsakligen av henne. Men hennes viktigaste omsorg gällde dock henne själv, hur hon skulle kunna vara så intagande som möjligt för Vronskij, hur hon skulle kunna ersätta allt, som han övergivit. Vronskij uppskattade denna strävan som blivit det enda målet i hennes liv, denna önskan att inte bara vara honom till behag utan även till nytta, men samtidigt kände han sig dock besvärad av dessa kärleksnät, i vilka hon sökte insnärja honom. Ju längre tiden led, desto oftare märkte han, att han var omvärvd av dessa nät, desto starkare fick han lust, inte att slita sig ut ur dem, men att pröva på om de var hindersamma för hans frihet. Vronskij skulle ha varit fullkomligt nöjd med sitt liv, om han inte haft detta alltjämt stegrade begär efter att känna sig fri, att inte behöva vara med om en scen varje gång han skulle till staden för att bevista ett sammanträde eller delta i en travtävling. Den roll han utvalt åt sig, rollen av jorddrott, av en bland dem, vilka utgöra det lager, som bör vara kärnan i den ryska aristokratin, var inte bara i hans smak, den beredde honom nu sedan han tillbragt ett halvår på landet en alltjämt växande tillfredsställelse. Och hans ekonomiska företag, vilka allt mer och mer lade beslag på hans intresse, gick utmärkt. Trots de stora summor, som sjukhuset, lantbruksmaskinerna, de från Schweiz införskrivna korna och mycket annat kostat honom, var han övertygad om, att han inte förminskat utan ökat sin förmögenhet. Då det gällde inkomster, såsom försäljning av ved, säd, ull och utarrendering av jord höll Vronskij flinthårt på sin fördel och visste att hålla prisen uppe. Vid skötseln av stordriften på sina egendomar höll han sig till de enklaste, minst riskabla metoder och var ytterst sparsam och påpasslig i alla rörelsens detaljer. Den tyske förvaltaren besatt en stor slughet och fintlighet, som tog sig uttryck i att denne, då han ville intressera Vronskij för ett inköp, gjorde upp beräkningarna så, att man alltid efter någon överläggning kom underfund med att saken kunde ordnas ännu billigare. Men han lyckades aldrig få Vronskij under sin ledning. Denne hörde noggrant på alla utläggningar och gjorde ingående frågor och gick bara med på ett kostbart förslag, då det som skulle anskaffas eller byggas var det allra nyaste, något i Ryssland ännu oprövat, som kunde väcka förvåning. Dessutom beslöt han sig endast för en stor utgift, då han hade summor inne, som inte behövdes till annat, och gjorde han denna utgift, prövade han noga varje detalj och fordrade att få det allra bästa för sina pengar. Han drev sålunda sina affärer på ett sätt, att det var klart, att han inte förminskade utan ökade sin förmögenhet.
I oktober månad skulle adeln gå till val i Kasjinska guvernementet, där Vronskij, Svijazjskij, Koznysjev och Oblonskij hade sina egendomar och där även en mindre del av Levins gods var belägen.
Genom de personer, som skulle delta i dessa val, och en del därmed förknippade omständigheter var denna händelse något, som drog den allmänna uppmärksamheten till sig. Man talade mycket om dessa val och gjorde i tid förberedelser. Personer, som var bosatta i Moskva, i Petersburg och i utlandet och aldrig förr brytt sig om att delta i några val, kom nu resande för att vara med om dessa.
Vronskij hade för länge sedan lovat Svijazjskij att infinna sig, och strax före valen kom Svijazjskij, som ofta brukade besöka Vozdvizjenskoje, för att hämta Vronskij.
Dagen före denna dag hade det mellan Vronskij och Anna uppstått nästan en träta för den förestående färdens skull. Det var just i den tid på hösten, då det på landet är som allra besvärligast och mest slitsamt, och därför hade Vronskij en sträng och kall uppsyn, sådan han aldrig haft förr när han talat med Anna, då han nu beredd på att möta motstånd meddelade henne sin avsikt att resa. Men till hans förvåning mottog Anna denna underrättelse mycket lugnt och frågade blott, när han tänkte vara tillbaka. Han såg forskande på henne undrande över orsaken till detta lugn. Hon log åt hans blick. Han kände detta hennes sätt att sluta sig inom sig själv och att detta bara brukade hända, när hon för sig själv bestämt sig för något utan att delgiva honom sina planer. Han var rädd för detta, men han ville så gärna slippa från en scen, att han låtsades tro henne och till en del uppriktigt satte lit till vad han ville tro: att hon tagit saken förståndigt.
— Jag hoppas, att du inte kommer att ha tråkigt.
— Ja, det hoppas jag också, — sade Anna. — Jag fick i går en låda med böcker från Cothier. Nej, jag kommer nog inte att ha tråkigt.
»Hon vill anslå denna ton, och så mycket bättre, — tänkte han, — annars är det nog som det brukar.»
Och så begav han sig av till valen utan att ha bett henne ge sig en uppriktig förklaring. Det var första gången under deras förbindelse som lian skilts från henne utan att ha klarhet om vad hon tänkte. På sätt och vis oroade det honom, men samtidigt tyckte han, att det var bäst så. »Till en början blir det som nu något oklart och fördolt, men sedan blir hon van vid det. Hur som helst, jag kan offra allt för henne, bara inte min manliga oavhängighet», tänkte han.