I september flyttade Devin in till Moskva för att Kitty där skulle få föda sitt barn. Han hade redan tillbragt en hel månad i Moskva utan sysselsättning, då Sergej Ivanovitj, som hade sitt gods i Kasjinska guvernementet och var mycket intresserad för de förestående valen, kom och meddelade, att han tänkte fara dit. Han föreslog sin bror, som hade rösträtt i Seleznjovska distriktet, att följa med. Dessutom förhöll det sig så, att Devin hade ett verkligt viktigt ärende i Kasjin för sin i utlandet boende systers räkning. Han hade att såsom förmyndare ordna med en sak samt uppbära pengar för ett köp.
Devin var mycket obeslutsam, men Kitty, som sett, att han gick och hade tråkigt i Moskva, rådde honom att resa och beställde till och med honom ovetande en adelsuniform. som kostade åttio rubel. Och dessa åttio rubel utgivna för denna uniform blev huvudorsaken till att Levin beslöt sig för att resa till Kasjin.
Devin hade redan vistats fem dagar i Kasjin, hade dagligen besökt adelsförsamlingens sammanträden och haft en mängd bestyr för systerns sak, som ännu inte blivit klar. Alla adelsmarskalkarna var upptagna av valet, och det syntes omöjligt att få denna enkla förmyndarangelägenhet ordnad. Att få ut pengarna mötte likaledes hinder. Efter flera dagars besvär för erhållande av utbetalningsorder låg äntligen pengarna färdiga att lyftas, men notarien, en ytterst tjänstvillig man, kunde inte utskriva någon anvisning utan presidentens namnunderskrift och denne hade utan att lämna fullmakt till någon annan begivit sig av för att delta i en sammankomst. Alla dessa besvär, detta gående från det ena stället till det andra, dessa samtal med ytterst hyggliga och vänliga människor, som tillfullo begrep det obehagliga i den besökandes belägenhet, men inte kunde hjälpa honom därur, all denna ansträngning, som inte gav några som helst resultat, framkallade hos Levin en plågsam känsla lik den otrevliga vanmakt, man ibland erfar i drömmen, då man vill begagna sin fysiska kraft. Särskilt ofta hade han denna känsla, då han talade med sin godmodige advokat. Denne gjorde efter vad det tycktes allt som stod i hans makt, spände alla sina andliga krafter för att hjälpa Levin ur dennes svårigheter. »Försök det, — sade han mer än en gång, — begiv er dit eller dit», och advokaten gjorde upp en hel plan för att kringgå den ödesdigra princip, som stod hindrande i vägen för allt. Men strax därpå kunde han tillägga: »det blir nog i alla fall anledning till dröjsmål, men gör ett försök». Och Levin försökte, han gick och gick, han körde från ställe till ställe. Alla var hyggliga och älskvärda, men till sist visade det sig alltid, att det som man velat gå förbi åter stod hindrande i vägen, då man kom till slutet på ett försök. Särskilt försmädligt var det, att Levin alls inte kunde begripa, vem det var han kämpade med, vem som kunde ha någon nytta av att hans sak aldrig blev bragt till ett slut. Ingen tycktes veta detta, inte ens advokaten. Om Levin hade kunnat begripa detta dröjsmål liksom han begrep, att man inte kan komma fram till biljettkassan på en järnvägsstation utan att stå i kö, hade han inte förargat sig så, men ingen kunde förklara för honom de hinder han mötte i denna angelägenhet och varför dessa hinder måste finnas till.
Levin hade emellertid förändrat sig mycket, sedan han blivit gift. Han hade skaffat sig förmåga av tålamod och om han nu inte kunde begripa, varför allt detta var så inrättat, sade han till sig själv, att då han inte kände allt, kunde han inte döma i frågan, sannolikt måste det vara på det sättet, och han bemödade sig att ta saken med ro.
Och när han nu som deltagare bevistade valen, sökte han också att inte vara förhastad i sin dom, att inte sätta sig på tvären, utan så mycket som möjligt söka förstå den sak, vari hederliga och hyggliga män, som han högaktade, med sådant allvar och intresse tog del i. Sedan Levin blivit gift, hade han upptäckt så många nya allvarliga sidor i livet, som hans tidigare lättvindiga betraktelsesätt djupt underskattat, att han ävenledes i denna valhandling sökte efter en allvarlig innebörd.
Sergej Ivanovitj hade för honom förklarat meningen och betydelsen av den omvälvning, man antog skulle framgå ur dessa val. Guvernementets adelsmarskalk, i vars händer i kraft av gällande lag befann sig så många viktiga samhällsärenden, både förmyndarangelägenheterna (just vad Levin nu led av) och skötseln av adelskapets stora fonder och styrelsen över gymnasierna — det manliga och kvinnliga och militärgymnasiet — och all folkundervisning enligt den nya förordningen och därtill presidiet för landstinget, — var en viss Snetkov, en adelsman av den gamla stammen, som levt upp en ofantlig förmögenhet, en hygglig och i sitt slag hederlig man, men dock en person, som inte alls förstod den nya tidens krav. I allt tänkte han bara på adelns intressen, han motverkade rent av folkbildningens utbredning och gav åt landstinget, som borde äga så stor betydelse, en ståndsartad prägel. Det var nödvändigt att i hans ställe uppsätta en sund och verksam man, som förstod nutidens krav, en helt ny kandidat, och leda det hela så, att man så långt som möjligt kunde få bruk för alla de rättigheter till självstyre, som beviljats adeln inte såsom stånd utan såsom en del av landstinget. I det rika Kasjinska guvernementet, som alltid i fråga om utveckling varit före de andra, hade nu sådana krafter samlats, att om saken här utfördes på lämpligt sätt, kunde det man genomförde bli ett föredöme för de andra guvernementen, för hela Ryssland. Och därför var hela denna sak av den största betydelse. Såsom adelsmarskalk i stället för Snetkov ämnade man söka få väld antingen Svijazjskij eller ännu bättre Nevedovskij, en f. d. professor, en ovanligt förståndig man och stor vän till Sergej Ivanovitj.
Sammankomsten öppnades av guvernören, som höll ett tal till de församlade adelsmännen, vari han framhöll, att de skulle utse representanter inte efter personliga tycken utan med hänsyn till förtjänst och med tanke på fäderneslandets bästa och att han hoppades, att Kasjinska guvernementets högsinta adelsmän liksom vid föregående val även nu heligt skulle uppfylla sin plikt och visa sig monarkens höga tilltro värdiga.
Då guvernören slutat sitt tal och gått ut ur salen, följde en hel del adelsmän bullersamt och livligt samtalande, däribland några till och med i hänförd sinnesstämning, efter honom och bildade krets kring honom, medan han tog på sig pälsen inbegripen i ett vänskapligt samtal med guvernementets adelsmarskalk. Levin, som ville intränga i allt och inte låta något gå förbi sig, stod även med i denna skara och hörde, hur guvernören sade: »Var god och hälsa Marja Ivanovna, att min hustru mycket beklagar, att hon blev hindrad och måste fara till asylen.» Strax därefter tog samtliga adelsrepresentanter på sig sina pälsar och for till domkyrkan.
I katedralen fick Levin tillsammans med de övriga sträcka upp handen och förestavad av prosten framsäga de fruktansvärdaste edliga löften att uppfylla allt det, som guvernören sagt sig förvänta. Såsom alltid gjorde gudstjänsthandlingen ett visst intryck på Levin, och då han uttalade orden: »jag kysser korset» och såg sig om på den skara av gamla och unga män, som upprepade samma ord. kände han sig rörd.
Andra och tredje dagen behandlade man ärenden, som rörde adelns fonder och det kvinnliga gymnasiet, frågor som Sergej Ivanovitj förklarat sakna betydelse, och Levin, som var upptagen av att gå omkring i sin angelägenhet, deltog inte i dessa överläggningar. Fjärde dagen var det vid guvernörens bord granskning av guvernementsräkenskaperna. Och nu skedde för första gången en sammanstötning mellan det gamla och det nya partiet. Den kommission, åt vilken man anförtrott kontrollen, meddelade församlingen, att alla summor var i behåll. Guvernementets adelsmarskalk reste sig och tackade med tårar i ögonen adelns representanter för visat förtroende. Han blev hjärtligt hyllad och mottog handtryckningar. Men just då reste sig en adelsman tillhörande Sergej Ivanovitjs parti och sade, att han förnummit, att kommissionen inte kontrollerat summorna anseende, att en ordentlig kontroll vore kränkande för adelsmarskalken. En av kommissionens medlemmar var nog oförsiktig att bekräfta detta. Då steg en liten, till utseendet mycket ung, men mycket spydig herre upp och yttrade, att det helt säkert skulle ha varit angenämt för adelsmarskalken att få lämna ingående redovisning, men att kommissionens onödiga finkänslighet berövat honom denna moraliska tillfredsställelse. Då tog kommissionens medlemmar tillbaka sin förklaring, och Sergej Ivanovitj började en logisk utläggning om att de måste förklara antingen att räkenskaperna reviderats eller inte reviderats av dem och utvecklade i detalj detta dilemma. En pratmakare från motsatta sidan sökte göra invändningar mot Sergej Ivanovitj. Därefter uppträdde Svijazjskij som talare, och efter honom än en gång den spydige herrn. Det blev en lång och resultatlös diskussion. Levin förvånade sig över, att man tvistade så länge om denna sak, särskilt därför att då han frågade Sergej Ivanovitj, om han förmodade att pengarna var förskingrade, svarade denne:
— Å, nej! Han är en hederlig man. — Men det var nödvändigt att rucka på denna gammaldags faderliga skötsel av adelns angelägenheter.
Femte dagen ägde val av adelsmarskalkar för de olika guvernementsdistrikten rum. Några distrikt hade det denna dag rätt stormigt. Inom Seleznjovska distriktet blev Svijazjskij enhälligt vald utan votering, och denna dag höll han middag.