Sjätte dagen skulle guvernementsvalen börja. Både stora och lilla salen var fulla av adelsmän i olika uniformer. Många hade nu anlänt bara för att vara med om denna valdag. Bekanta, som på länge inte sett varandra, en kommande från Krim, en annan från Petersburg, en tredje från utlandet möttes i vallokalen. Vid guvernementsbordet under kejsarens porträtt hölls debatter.
Både i stora och lilla salen uppstod en gruppering efter parti, och man kunde av mycket sluta sig till, att den ena sidan hyste hemliga planer, som den ville hålla dold för den andra. Fientlighet och misstro stod att läsa i blickarna, samtal stannade av, då någon oinvigd nalkades, och några gav sig till och med ut i den längst bort belägna korridoren. För en betraktare bestod församlingen av tvenne skarpt skilda grupper: de äldre och de yngre. De äldre uppträdde antingen i gamla hårt tillknäppta adelsuniformer med värjor och hattar eller var och en i sin egen tjänsteuniform tillhörande flottan, kavalleriet eller infanteriet. De gamle adelsmännens uniformer var gammalmodigt sydda, det märktes på axeluppböjningarna. De var iögonenfallande för små, för korta i midjan eller för trånga, liksom deras bärare hade växt ur dem. De unga däremot var iförda uppknäppta adelsuniformer, långa i livet och breda över skuldrorna samt vita västar eller också klädda i justitieministeriets uniform med broderade lagerblad på svarta kraguppslag. Bland de unga såg man också en och annan hovuniform lysa upp skaran.
Men uppdelningen i unga och gamla sammanföll inte med partierna. Levin kunde iaktta, att en del av de unga tillhörde det gamla partiet, och såg däremot några bland de äldsta adelsmännen viskande samtala med Svijazjskij, tydligen varma anhängare av det nya partiet.
Levin stod bredvid en grupp av de sina i den lilla salen, där man rökte och intog förfriskningar vid en byffé. Han lyssnade till den som hade ordet och gjorde fåfänga bemödanden att förstå vad som sades. Sergej Ivanovitj var den mittpunkt, varomkring de övriga grupperade sig. Han stod nu och samtalade med Svijazjskij och Chljustov, adelsmarskalk i ett annat av distrikten och även tillhörande hans parti. Chljustov ville inte gå med på att i spetsen för sitt distrikts representanter bedja Snetkov om att låta uppställa sig som kandidat, och Svijazjskij sökte övertala honom att göra detta. Sergej Ivanovitj uttryckte sitt gillande av denna plan. Levin kunde inte förstå, varför ett fientligt parti skulle bedja guvernementets adelsmarskalk, som man ju ville peta, att ställa upp som kandidat.
Stepan Arkadjevitj, som just hade intagit förtäring vid byffén, kom torkande sig om munnen med en parfymerad batistnäsduk fram till honom iförd sin kammarherreuniform.
— Nu gäller det att hålla positionen, Sergej Ivanovitj! — sade han och förde med handen sina polisonger åt sidorna.
Han hörde på samtalet och understödde Svijazjskijs mening.
— Det är nog med ett distrikt, och att Svijazjskij står i opposition är redan tydligt, — sade han, och för alla utom Levin var detta yttrande begripligt.
— Nå, Kost’ja, det här tycks du förstå dig på, — tillade han vänd till Levin och tog denne under armen. Levin hade gärna velat vara bland dem som förstod sig på, men han kunde inte rätt begripa, vad det var fråga om, och då de kommit några steg från de samtalande, uttryckte han för Stepan Arkadjevitj sin undran över, varför man skulle vända sig med denna anhållan till guvernementets adelsmarskalk.
— O sancta simplicitas! — sade Stepan Arkadjevitj och klargjorde i all korthet för Levin, vad det var fråga om.
Om liksom vid de senaste valen, alla distrikten gjorde hemställan hos guvernementets adelsmarskalk om att han skulle uppställa sig som kandidat, så skulle han få idel vita kulor. Men så kunde det inte gå nu. Åtta distrikt var beslutna att anhålla om hans kandidatur. Om emellertid två stycken skulle vägra att göra detta, kunde det hända, att Snetkov ville dra sig tillbaka. Och då skulle det gamla partiet kunna utse någon annan av de sina, så att hela beräkningen slog fel. Men om opposition bara syntes möta från ett enda distrikt, Svijazjskijs, kom Snetkov att låta uppställa sig som kandidat. Man kom att välja honom och till och med ge honom några röster mer än nödigt, så att motpartiet blev misslett i sina beräkningar. När så en av det egna partiet blev föreslagen som vicemarskalk för guvernementet, skulle man ge denne ännu fler röster[1]. Levin förstod nu vad det rörde sig om, men hade inte allt riktigt klart för sig och ville ytterligare göra några frågor, då med ens alla kringstående började tala och under sorl drog in i stora salen.
[1] Om kandidaten till vice marskalk skulle få flera röster än kandidaten till marskalk, blev den förre såsom ha fått största antalet ja-röster vald till marskalk. (övers. anm.)
— Vad står på? Vem? — Vems fullmakt? — Blir han avvisad? — Saknar han fullmakt? — Fljorov får inte rösta. — Varför det, står han under åtal? — Då skulle ju ingen kunna rösta. Det är tarvligt. — Så är lagen! — hörde Levin från olika håll och i sällskap med alla de övriga, som fått brått av ängslan att gå miste om något, begav han sig in i stora salen och trängande sig förbi sina ståndsbröder sökte han komma närmare till guvernementsbordet, där guvernementets adelsmarskalk, Svijazjskij och några andra ledare var inbegripna i en häftig ordväxling.