Levin stod rätt långt från bordet. Han kunde inte höra tydligt, ty bredvid honom stod en herre, som utstötte hesa flåsanden, och en annan, som knarrade med sina tjocka skosulor. På avstånd kunde han höra adelsmarskalkens mjuka tonfall, därpå den spydige herrns pipiga stämma och så Svijazjskijs röst. Så vitt han kunde förstå, tvistade de om innebörden i en viss lagparagraf och om betydelsen av orden: »stående under åtal».
Hopen skingrade sig något för att lämna plats åt Sergej Ivanovitj, som ville fram till bordet. Sergej Ivanovitj, som väntat på att den spydige herrn skulle komma till slutet av sitt anförande, yttrade, att han ansåg det säkrast att man ordentligt fick höra lagens ordalydelse och bad sekreteraren att söka upp stället i fråga. I en av paragraferna sades det, att om stridiga meningar fanns, skulle man votera.
Sergej Ivanovitj läste upp denna och började en utläggning om dess innebörd, men i detsamma blev han avbruten av en långbent, tjock och kutryggig godsägare med färgade mustascher och en alltför trång uniform, vars krage tryckte in i nacken. Denne gick fram till bordet och slog sin sigillring i skivan och ropade högljutt:
— Votering! Till kulorna! Diskussion är onödig! Till kulorna!
Men i detsamma upphävde på en gång några stycken herrar sina stämmor. Den storväxte med sigillringen skrek allt ilsknare högre och högre. Men man kunde inte höra vad han sade.
Han kom egentligen med detsamma, som Sergej Ivanovitj hade föreslagit, men tydligtvis avskydde han denne och hela hans parti och denna känsla av hatfullhet meddelade sig till hela partiet och framkallade från detta ett motstånd av liknande, fastän något anständigare förbittring. Höga utrop hördes, och för ett ögonblick råkade allt i förvirring, så att guvernementets adelsmarskalk måste kalla de närvarande till ordningen.
— Votering, votering! Den som är adelsman förstår. — Vi har kämpat för fäderneslandet... Kejsarens lit står till oss... Adelsmarskalken må stå utanför, han är ingen uppsyningsman... Det är inte det som det är fråga om... Till kulorna, mina herrar! Fy skam! ... — hördes förargade och uppbragta utrop från alla sidor. Blickar och ansikten vittnade om ännu större förargelse och uppbragthet än orden. De talade om ett oförsonligt hat. Devin kunde inte alls förstå, varom det egentligen var fråga, och förvånades över den lidelsefullhet varmed man dryftade spörsmålet, om man skulle votera eller inte votera sin mening om Fljorov. Han hade inte kommit att tänka på den syllogism, som Sergej Ivanovitj längre fram utlade för honom: att man för det allmänna bästa måste peta hittillsvarande adelsmarskalken för guvernementet; för att åstadkomma detta behövde man skaffa sig majoritet; för att få majoritet behövdes, att Fljorov var röstberättigad; för att kunna få Fljorov röstberättigad, var en viss tolkning av paragrafen nödvändig.
— Och en enda röst kan komma att avgöra hela saken, och man måste bruka allvar och tänka konsekvent, om man ville gagna det allmänna syftet, — slöt Sergej Ivanovitj sin utläggning. Men Levin hade nu inte kommit att tänka på detta, och han hade svårt att förlika sig med att se dessa hyggliga, av honom aktade personer i en sådan obehaglig ondsint upphetsning. För att frigöra sig från denna känsla av obehag gick han bort från diskussionen in i lilla salen, där inga andra än kyparna vid byffén befann sig. Då Levin fick syn på dessa uppassare, som var ivrigt sysselsatta med att rengöra servisen och ställa upp tallrikar och glas, och såg deras lugna av arbetet livade ansikten, kände han en känsla av oväntad lättnad. Det var alldeles som om han från ett kvalmigt rum kommit ut i friska luften. Han började gå fram och tillbaka och betraktade med tillfredsställelse dessa uppassare. Han fann ett särskilt nöje i att iaktta, hur en av de äldre, som hade grå polisonger, lade i dagen sitt förakt för de unga, som sökte driva med honom, när han undervisade dem om hur servetter skulle hopläggas. Levin stod just i begrepp att börja ett samtal med den gamle kyparen, då sekreteraren i adelns förmyndarekammare, en gubbe, vars specialitet var att känna alla adelsmän inom guvernementet och veta deras förnamn och farsnamn, vinkande kom fram till honom.
— Förlåt, Konstantin Dmitritj, — sade han till Levin, — er bror söker efter er. Voteringen har börjat.
Levin begav sig in i stora salen, och sedan han fått en vit kula, steg han följande efter sin halvbror Sergej Ivanovitj fram till bordet, vid vars sida Svijazjskij just stod med ett menande och ironiskt ansiktsuttryck hållande skägget samman i näven och förande det upp mot näsan. Sergej Ivanovit, som stuckit sin hand in i en låda och där lagt från sig sin kula, lämnade plats åt Levin och blev stående bredvid denne. Levin trädde fram, men som han fullständigt glömt bort, vad han skulle göra, vände han sig förvirrad till Sergej Ivanovitj och frågade: »var skall jag lägga den?» Han framställde sin fråga i dämpad ton och medan det talades runt om honom, så att han hoppades, att inga andra skulle höra, vad han sade. Men plötsligt tystnade de som talade, och hans olämpliga fråga blev hörd. Sergej Ivanovitj mörknade.
— Det är efter vars och ens övertygelse, — sade han i sträng ton.
Några logo. Levin rodnade, stack skyndsamt handen under klädet och lade från sig kulan åt höger, emedan han hade den i höger hand. Då han lagt från sig sin kula, kom han ihåg, att han även skulle sticka in vänstra handen, och stack så in den, men alldeles för sent, och gick så ännu värre förvirrad så fort lian kunde därifrån till de bortersta platserna i sälen.
— Hundra tjugosex ja-röster! Nittioåtta nej röster! — ljöd det från sekreteraren, i vars uttal r-ljudet knappast hördes. Strax därpå ljöd skratt: en knapp och två nötter hade blivit funna i lådan. Mannen i fråga hade sålunda tillerkänts rösträtt, det nya partiet hade vunnit.
Men det gamla partiet ansåg sig inte besegrat. Levin hörde, hur man bad Snetkov, att han skulle uppställa sig som kandidat, och han såg, hur en skara adelsmän omgav guvernementets adelsmarskalk, som till dem yttrade något. Levin trädde närmare. I sitt svar på ståndsbrödernas begäran talade Snetkov om adelns tillit och tillgivenhet, som han inte var värd, enär hela hans förtjänst bestod i hans hängivenhet för adelns bästa, åt vilket han ägnat en tjugoårig tjänst. Några gånger upprepade han orden: »jag har i mått av mina krafter sökt tjäna ärligt och redligt, jag uppskattar er välvilja och jag tackar er», och plötsligt ansatt av ett gråtanfall slöt han med ens sitt tal och gick ut ur salen. Om nu dessa tårar var framkallade av hans medvetande om att de fanns, som ville göra honom orätt, eller av hans tillgivenhet för adeln eller av den spänning, vari han befann sig seende sig omgiven av fiender, alltnog gick hans sinnesstämning över på omgivningen, de flesta var rörda, och Levin kände sig vek om hjärtat med tanke på Snetkov.
I dörren stötte guvernementets adelsmarskalk samman med Levin.
— Förlåt, förlåt, — sade han som till en okänd, men igenkännande Levin log han ett skyggt leende. Det förekom Levin, som om han velat säga något, men hindrades därifrån av sin upprördhet. Uttrycket i hans ansikte och hållningen hos denna gestalt, som i uniform med ordnar på bröstet och vita revärer på byxorna skyndsamt ilade undan, kom Levin att tänka på ett hetsat djur, som märker att dess belägenhet är vansklig. Detta ansiktsuttryck hos adelsmarskalken rörde Levin desto mera, som han dagen förut med anledning av sin förmyndarangelägenhet varit hemma hos honom och sett honom i en präktig familjefaders vördade ställning. Det stora huset med fäderneärvda gammaldags möbler; de hederliga gamla betjänterna i deras omoderna, en smula solkiga livréer, tydligen forne livegne, som stannat kvar hos sin herre; hans tjocka fryntliga hustru i spetsmössa och turkisk sjal, som stod och klappade en vacker liten dotterdotter; hans yngste son, en gymnasist i sjätte klassen, som hemkommen från skolan vördnadsfullt kysste sin fader på den stora handen; all den välvilja, som låg i husfaderns tal och gester, — allt detta hade ofrivilligt hos Levin uppväckt känslor av aktning och sympati. Han kände sig nu så rörd över den stackars gamle mannen och ville gärna säga något, som kunde vara denne behagligt.
— Nå, nu blir ni väl åter vår adelsmarskalk, — sade Levin.
— Knappast, — svarade gubben och såg sig om med en skygg blick. — Jag är trött, jag är allt gammal nu. Det finns lämpligare och yngre krafter, må de nu ta vid.
Och han försvann i en sidodörr.
Det högtidligaste ögonblicket vid denna sammankomst var inne. Man skulle nu skrida till själva valen. Ledarna för de olika partierna stod och beräknade på fingrarna de vitas och de svartas antal.
Tack vare striden om Fljorovs rösträtt hade det nya partiet inte bara försäkrat sig om en röst, man hade även vunnit tid, så att man ytterligare kunde försöka att få till platsen tre medlemmar av adelsståndet, som genom det gamla partiets intriger hittills varit hindrade från att komma och utöva sin valrätt. Tvenne, som var fallna för starka drycker, hade Snetkovs anhängare trakterat så grundligt med vin, att de blivit berusade, och för en tredje hade man undanskaffat adelsuniformen.
Då det nya partiet fått reda på detta, lyckades det tack vare tidsåtgången vid behandlingen av Fljorovs ärende att sända ut de sina, så att den, som saknade uniform, fick sådan på sig och kunde komma och en av de båda berusade blev hämtad till sammankomsten.
— En har jag fått med mig, jag slog vatten på honom, — yttrade till Svijazjskij den godsägare, som hämtat den uteblivne. — Var lugn, han kan nog användas.
— Han är väl inte mycket berusad, han ramlar väl inte omkull? — sade Svijazjskij med en skakning på huvudet.
— Nej, han klarar saken. Bara man inte späder på hans fylla här... Jag har sagt till vid buffén, att man under inga förhållanden får ge honom något.