Den smala sal, där man rökte och intog förtäring, var full av adelsmän. Upphetsningen steg för varje minut, och spänning stod att läsa i allas ansikten. Särskilt oroliga visade sig ledarna, som kände alla enskildheter och förstod att räkna rösterna. De övriga liknade männen i ledet före en drabbning. fastän de var beredda på allvar, sökte de ännu så länge bara förströelse. Några åt stående eller sittande, andra gick upp och ned i det långa rummet rökande cigarretter och pratade med vänner, som de inte träffat på länge.
Levin hade ingen lust att äta något och rökte inte heller. Han ville just nu inte komma tillsammans med de sina, det vill säga Sergej Ivanovitj, Stepan Arkadjevitj, Svijazjskij och några till. Han hade nämligen fått se Vronskij iförd kejserlig stallmästaruniform inbegripen i livligt samtal med dem. Redan föregående dag hade Levin lagt märke till hans närvaro vid valen och omsorgsfullt undvikit att komma nära honom ovillig att sammanträffa med sin förre rival. Han gick bort till ett fönster och satte sig där, betraktade de olika grupper som bildat sig och lyssnade till vad som sades i hans närhet. Han kände sig nedstämd särskilt därför, att han såg alla livliga, beskäftiga och intresserade, endast han och en mycket gammal gubbe i marinuniform, tandlös och med slappa läppar, satt ointresserade utan att ha något att göra.
— En sådan filur! Jag har sagt till honom. Men han gjorde ingenting. Kan man tänka sig! På tre hela år har han inte kunnat komma sig för med något, — yttrade i energisk ton en kutryggig småväxt godsägare med pomaderat hår, som i nacken låg ned över hans uniformskrage, han slog med en smäll hop klackarna på sina nya stövlar, som han tydligtvis försett sig med till valet. Kastande en missbelåten blick på Levin, vände han sig hastigt helt om.
— Ja, vad man vill säga, en otrevlig sak är det, — inföll en annan liten godsägare med pipig röst.
Efter dessa herrar uppenbarade sig en hel skara av andra med tjock general i sin mitt. De nalkades skyndsamt det ställe, där Levin uppehöll sig, synbarligen sökte de komma till någon plats, där de inte skulle bli hörda.
— Hur kan han våga säga, att jag låtit stjäla bort hans byxor! Han har själv supit opp dem, det ger jag mig den på. Jag kan spotta på honom och hans furstetitel. Han bör akta sig för att säga dylikt, det kräket.
— Förlåt, men här har man uttryckligt stöd i en lagparagraf, — yttrades i en annan grupp av herrar, — hustrun måste vara inskriven såsom adlig.
— Jag ger fan i paragrafer. Jag säger ut mitt hjärtas mening. Det är en adelsmans skyldighet. Man måste ha tilltro till varandra.
— Ers excellens, kom med, ett glas fine champagne.
En ny skara kom dragande förbi följande efter en herre, som högljutt ropade något. Det var en av de valmän, som man berusat.
— Jag har alltid rått Marja Semjonovna att arrendera ut egendomen, det är ju så, att hon aldrig kan klara saken själv, — ljöd en behaglig stämma. Den talande var en godsägare med grå mustascher iförd gamla generalstabens översteuniform. Det var den godsägare, som Levin hade sammanträffat med hos Svijazjskij. Han kände genast igen honom. Godsägaren fäste också sin blick vid Levin, de möttes och hälsade.
— Det var trevligt! Jo, visst minns jag. Det var förra året hos Nikolaj Ivanovitj, vår vän adelsmarskalken.
— Nå, hur står det till med ert lantbruk? — frågade Iyevin.
— Ja, alltjämt går det med förlust, — svarade godsägaren med ett undergivet leende men med ett uttryck av lugn och överbevisning om att det så måste vara. Han blev stående bredvid Levin: — Och hur har ni råkat hit till vårt guvernement? — frågade han. — Ni har väl kommit för att ta del i vårt coup d’État? — tillade han i säker ton, men illa uttalande det franska uttrycket. — Hela Ryssland har ju kommit hit: både kammarherrar och ministrar, tror jag. — Han pekade bort mot Stepan Arkadjevitjs representativa gestalt i kammarherreuniform med vita byxor. Denne kom just gående förbi i sällskap med en general.
— Jag måste erkänna för er, att jag har mycket dåligt begrepp om betydelsen av dessa adelns val, — sade Levin.
Godsägaren såg på honom: — Vad finns här att begripa? Detta är ju något, som saknar all betydelse. Det är en förfallen samhällsinrättning, som bara i kraft av tröghetens lag fortsätter sin tillvaro. Titta bara på uniformerna: det här är en samling av fredsdomare, assessorer och så vidare, men inga adelsmän.
— Men varför deltar ni? — frågade Levin.
— Av gammal vana, det är en anledning. Och så måste man upprätthålla sina förbindelser. På sätt och vis av moralisk förpliktelse. Och så, om jag skall säga sanningen, har jag också ett eget intresse. Min måg vill bli invald i länsstyrelsen. Han har det smått, och jag får söka hjälpa fram honom. Men sådana där herrar, varför kommer de hit? — sade han och pekade bort mot den spydige herrn, som varit med i diskussionen vid guvernementsbordet.
— Det är den nya generationen inom adeln.
— Ja, nog är den ny. Men inte tillhör den adeln. Det är folk som äger jord, men inga godsägare. Som adelsmän betraktade gör de kål på sig själva.
— Ja, men ni sade ju, att detta är en förfallen samhällsinrättning.
— Låt gå för att den är förfallen, men man kunde dock handskas med den litet vördnadsfullare. Snetkov hade ändå... Om vi nu får anses ha ett värde eller inte, så har vi ändå som stånd funnits till i tusen år. Ni vet, om man framför sitt hus vill anlägga en trädgård och måste röja undan, och så växer där ett hundraårigt träd... Om det också är krokigt och gammalt, så hugger ni i alla fall inte ner åldringen för att anlägga en blomrabatt, ni söker i stället att plantera blommorna så, att trädet kan få stå kvar. Ett nytt växer inte opp på ett år, — sade han sakta och gick så med ens över till ett nytt samtalsämne. — Nå, och hur står det till med lantbruket hos er?
— Ja, inte går det så värst bra. Avkastningen är inemot fem procent.
— Ja, men ni räknar inte ert eget arbete. Det är väl också värt något? Jag tänker på mig själv. Den tid, då jag inte hade något jordbruk, gav min tjänst mig tre tusen. Nu arbetar jag mycket mer än jag gjorde i statens tjänst, och får alldeles som ni fem procent, och jag får tacka Gud om det inte blir mindre. Och allt mitt arbete får jag göra gratis.
— Men varför ägnar ni er då åt detta, om det är ren förlust?
— Ja, säg det! Vad skall man ta sig till? Gammal vana och man tycker, att det skall så vara. Jag kan säga er mera, — fortsatte den gamle, som nu hade talat sig ivrig, stödjande armbågen mot fönstret: — min son har ingen som helst lust för lantbruk. Han tycks komma att bli vetenskapsman. Så att det finns ingen, som tar vid, där jag slutar. Men i alla fall får man vara verksam. Jag har nyss anlagt en ny trädgård.
— Ja, ja, — sade Levin, — det är alldeles riktigt. Jag har alltid på känn, att det inte är någon verklig uträkning med mitt lantbruk, men man kan inte vara overksam... Man känner liksom en förpliktelse mot jorden.
— Ja, vet ni, — fortsatte godsägaren. — Jag hade en köpman till granne. Han och jag tog oss en promenad för att se på lantbruket och trädgården. »Nej», säger han, »Stepan Vasiljevitj, allt är i gott skick hos er, men trädgården är försummad.» Så tyckte han, men den har jag visst skött om. »Vore det jag, skulle jag hugga ner de här lindarna. Men man får passa på vid savtiden. Det finns ju ett tusental lindar, det blir två präktiga baststycken av varje. Och nu står lindbast högt i pris. Och av stockarna blir det virke.»
— Och för dessa pengar skulle han ha köpt kreatur eller ett stycke jord för en spottstyver att arrendera ut åt bönderna, — tillfogade Levin, som tydligen mer än en gång träffat samman med folk, som haft dylika beräkningar. — Och han gör sig en förmögenhet. Men ni och jag — give Gud, att vi kunde bevara det vi har till arv åt våra barn.
— Ni är gift, har jag hört, — sade godsägaren.
— Ja, — svarade Levin med stolt tillfredsställelse. — Ja, det är egendomligt, — fortsatte han, — vi lever fram vårt liv utan att göra beräkningar, alldeles som om vi likt forntidens vestaler vore satta att vakta en helig eld.
Ett leende visade sig under godsägarens vita mustascher.
— Nåja, men bland oss finns dock sådana som vår vän Nikolaj Ivanytj eller greve Vronskij, som nyss slagit sig ner här. De vill driva jordbruk som storindustri. Men hittills har sådant inte lett till annat än att förgöra kapital — Ja, men varför gör vi inte som köpmän? Varför inte hugga ner en park för anskaffande av lindbast? — sade Levin återvändande till en tanke, som fängslat honom.
— Ja, det är nog som ni sade därför, att vi har en eld att bevara. Och sådana tilltag passar inte hop med vad som tillhör en adelsmans uppgift. Och det verk, som åligger en adelsman, är inte sådant som förehas här på valmötet, utan det är en gärning, som utföres i avskildhet. Det finns en ståndsinstinkt, som säger, vad man bör och inte bör. Och hur är det inte med bönderna, ofta nog har jag lagt märke till det: en duktig bonde söker komma över så mycket jord som möjligt. Hur usel marken än kan vara, plöjer han överallt. Likaledes utan beräkningar. Och till ren förlust.
— Ja, och det gör vi med, — sade Levin. — Det var riktigt trevligt att träffas, — tillade han, seende Svijazjskij komma fram mot dem.
— Ja, vi har i dag träffats för första gången sedan vi var hos er, — sade godsägaren, — och tagit oss en pratstund.
— Jaså, då har ni väl rackat ner på de nya förhållandena? — sade Svijazjskij med ett leende.
— Ja, det är inte utan.
— Vi har sagt ut vad som legat oss på hjärtat.