Kitty var särskilt glad att få tillbringa en stund ensam med sin man, därför att hon märkt, att det över hans allting så snabbt avspeglande ansikte hade kommit en skugga av förtret, då han vid sin ankomst på terrassen hade frågat varom man samtalade och inte fått något svar.
Då de vandrande vid varandras sida framför de andra kommit utom synhåll från hemmet och befann sig på den nedkörda, dammiga, av rågax beströdda körvägen, stödde hon sig hårdare mot hans arm och tryckte den till sig. Han hade redan glömt av det korta obehagliga intryck, han nyss haft, och på tu man hand med henne, vars förestående moderskap städse upptog hans tankar, kände han nu den för honom alltjämt nya och glada, från all sinnlighet fria njutningen att vara nära en älskad kvinna. De hade ingenting särskilt att tala om, men han ville höra ljudet av hennes röst, som nu liksom även blicken under havandeskapet hade ändrat sig. I hennes röst fanns det liksom i hennes blick en mjukhet och ett allvar, som påträffas hos människor, som städse låta hela sin varelse samla sig till ett enda älskat värv.
— Du blir väl inte trött? Luta dig bättre mot mig, — sade han.
— Nej, jag är så glad att få vara ensam en stund med dig, jag måste erkänna, att hur trevligt jag än har i släktingarnas sällskap, saknar jag ändå med vemod våra ensamma vinterkvällar.
— Det var bra, men också detta är bra. Både då och nu har vi haft det bra, — sade han och tryckte hennes arm mot sin.
— Vet du, vad vi talade om, då du kom?
— Om syltning?
— Ja, även om syltningen, men sedan om hur man friar.
— Å! — sade Levin, som mer lyssnade till klangen i hennes röst än till de ord, hon sade, och som hela tiden tänkte på beskaffenheten hos vägen, som nu drog fram genom ojämn skogsmark, varför han sökte undvika ställen, där hon kunde stiga fel.
— Och om Sergej Ivanovitj och Varenjka. Har du märkt?... Jag önskar det så, — fortsatte hon. — Vad tänker du om det? — Och hon såg på hans ansikte.
— Jag vet inte, vad jag skall tänka, — svarade Levin leende. — Sergej har i detta avseende gjort ett underligt intryck på mig. Jag har väl berättat...
— Ja, att han varit förälskad i en flicka, som dog...
— Det hände, då jag var ett barn, jag vet det av vad jag hört. Jag minns honom den tiden. Han var ovanligt intagande. Sedan har jag iakttagit honom i sällskap med kvinnor: han är älskvärd mot dem, några syns han finna behag i, men man har en känsla av, att de för honom är människor över huvud, och inte kvinnor.
— Ja, men nu med Varenjka... det tycks vara något...
— Kanske är det något... Men man måste känna honom... Han är en säregen, egendomlig människa. Han lever bara i sitt andliga liv. Han är en människa med en alltför hög och ren ande.
— Hur? Skulle då detta förnedra honom?
— Nej, men han är så van att bara leva detta andliga liv, att han inte kan finna sig tillrätta med verkligheten, och Varenjka tillhör i alla fall verkligheten.
Levin hade nu redan vant sig att djärvt yppa sin tanke utan att göra sig möda med att helt uttala den i ord. Han visste, att hans hustru i stunder av kärlek såsom nu kunde av en antydning fatta, vad han ville säga, och hon förstod honom också,
— Ja, men hon har inte det slaget av verklighet, som finns hos mig, jag förstår, att han aldrig skulle kunnat bli kär i mig. Hon däremot är själisk alltigenom.
— Nej då, han håller så mycket av dig, och det är mig alltid så angenämt, att de mina tycker om dig...
— Ja, han är god mot mig, men . ..
— Men det är inte så som med salig bror Nikolenjka... ni kom att riktigt hålla av varandra, — tillfogade Levin. — Varför inte tala om det? — fortsatte han. — Ibland gör jag mig förebråelser, till sist glömmer man bort. Ack, vilken förfärlig och dock präktig människa ... Ja, vad var det nu vi talade om? — sade Levin efter en stunds tystnad.
— Du tror då, att han inte kan bli förälskad? — sade Kitty övergående till sitt vanliga sätt att uttrycka sig.
— Inte det, att han inte kan bli förälskad*— sade Levin med ett leende, — men det finns inte hos honom den svaghet, som behövs... Jag har alltid avundats honom och till och med nu, då jag är så lycklig, gör jag det.
— Avundas du honom, för att han inte kan bli förälskad?
— Jag avundas honom, därför att han är bättre än jag, — sade Levin och log åter. — Han lever inte för sig själv. Hela hans liv är underordnat plikten. Och därför kan han vara lugn och tillfredsställd.
— Och du då? — sade Kitty med ett ömt och skälmskt leende.
Hon kunde inte ge uttryck åt den tankegång, som kom henne att le, men slutsatsen däri var, att hennes man, då han så hänfört yttrade sig om sin bror och nedsatte sig själv jämförd med denne, inte var fullt uppriktig. Kitty visste, att denna bristande uppriktighet berodde på hans kärlek till brodern och på den känsla av förebråelse, som Levin kände av att vara alltför lycklig, och framför allt av hans ständiga längtan efter att bli bättre, — hon tyckte om detta drag hos honom och log därför.
— Och du? Vad har du att känna dig otillfredsställd över? — frågade hon alltjämt med samma leende.
Hennes bristande övertygelse om hans missnöje med sig själv gladde honom, och ofrivilligt fick han henne att nämna orsaken till detta tvivel.
— Jag är lycklig, men inte nöjd med mig själv... — sade han.
— Hur kan du då vara missnöjd, om du är lycklig?
— Det vill säga, hur skall jag säga?... Jag har i min själ ingen annan önskan, än att du inte måtte gå och snava här. Ack, det går verkligen inte an att rusa fram så! — avbröt han sitt tal med en förebråelse till henne för att hon gjorde en alltför snabb rörelse, då hon steg över en gren som låg på vägen. — Men när jag dömer över mig själv och jämför mig med andra, särskilt med min bror, känner jag på mig, att jag är dålig.
— Men på vad sätt? — fortfor Kitty med samma leende på läpparna: — är inte även du verksam för andra? Din omsorg om lantbruket, din bok?...
— Nej, jag känner det, särskilt nu känner jag det: du är skuld till det, — sade han och tryckte hennes arm, — till att det inte är så. Jag utför denna verksamhet inte så som jag borde, jag tar det alltför lättvindigt. Om jag kunde hysa en kärlek för hela denna verksamhet sådan som den jag har för dig... Men på sista tiden har jag sysslat med det som med en påtvungen läxa.
— Nå, vad skulle du då vilja säga om pappa? — frågade Kitty — Är kanske han också dålig, därför att han ingenting gör för det allmänna?
— Han? — visst inte. Men man måste då ha den enkelhet, den klarhet, den godhet, som finns hos din far. Men har jag det? Jag är overksam och plågas därav. Och allt det beror på dig. Då du inte fanns och detta ännu inte hade blivit till, — sade han med en blick på hennes gestalt, som hon förstod, — samlade jag alla mina krafter för mitt verk. Men nu kan jag inte det, och jag känner samvetsförebråelser. Det är som hade jag att göra just med en läxa, som jag fått mig ålagd, jag känner mig tillgjord ...
— Nå, men skulle du genast vara beredd att byta med Sergej Ivanovitj? — sade Kitty. — Skulle du vilja ägna dig åt detta allmänintresse och hålla av denna ålagda läxa, som han gör, och därmed nog?
— Naturligtvis inte, — sade Levin. — För resten är jag så lycklig, att jag inte begriper någonting. Och du tror då, att han skall fria i dag? — tillade han efter en stunds tystnad.
— Jag både tror och inte tror. Jag bara önskar det så oerhört starkt. Vänta litet! — Hon böjde sig ned och plockade från vägkanten en prästkrage. — Nå, räkna: han friar, friar inte, — sade hon och räckte honom blomman.
— Friar, friar inte, — sade Levin ryckande av de smala, vita, fint ådrade kronbladen.
— Nej, nej! — Kitty, som med oro iakttagit hans fingerrörelser, grep honom om handen och hejdade honom. — Du drog av två på en gång.
— Nå, så räknas i stället inte det här lilla bladet, — sade Levin och ryckte av ett litet inte utvuxet kronblad. — Se, nu har vagnen hunnit fatt oss.
— Du har väl inte blivit trött, Kitty?! — ropade furstinnan.
— Inte alls.
— Annars sitt upp, om det är pålitliga hästar och man kör i skritt.
Men det lönade inte att sätta sig upp i vagnen, stället dit de skulle var redan nära, och alla fortsatte till fots.