Svijazjskij tog Levin under armen och begav sig med honom till de sina.
Nu var det omöjligt att undgå att träffa samman med Vronskij. Han stod i sällskap med Stepan Arkadjevitj och Sergej Ivanovitj och såg rakt mot Levin, då denne gick fram till dem.
— Det gläder mig. Jag vill minnas, att jag har haft nöjet att träffa er... hos furstinnan Stjerbatskaja, — sade han och räckte Levin handen.
— Ja, det minns jag mycket väl, — sade Levin och vände sig genast blossande röd till sin bror och började tala med denne.
Vronskij log ett knappt märkbart leende och fortsatte att samtala med Svijazjskij, synbarligen utan att ha särskild lust att komma till tals med Levin. Men Levin kastade den ena blicken efter den andra tillbaka på Vronskij, medan han talade med sin bror, och grubblade på vad han kunde hitta på som inledning till ett samtal för att glätta över sin visade brist på umgängesvett.
— Vad är nu i görningen? — frågade Levin seende mot Svijazjskij och Vronskij.
— Det gäller Snetkov. Antingen får han avsäga sig eller uppställa sig som kandidat, — svarade Svijazjskij.
— Nå, vilket gör han?
— Ja, saken är den, att det tycks varken bli det ena eller det andra, — sade Vronskij.
— Och om han avsäger sig, vem kommer då att uppställa sin kandidatur? — frågade Levin med blicken fäst på Vronskij.
— Vem som vill, — sade Svijazjskij.
— Kommer ni? — frågade Levin.
— Under inga förhållanden jag, — sade Svijazjskij förvirrad och kastade en orolig blick bort mot den spydige herrn, som stod vid sidan av Sergej Ivanovitj.
— Men vem då? Kanske Nevedovskij, — sade Levin kännande med sig att han kommit galet.
Men det var ännu värre. Nevedovskij och Svijazjskij var bägge tilltänkta som kandidater.
— Under inga förhållanden kommer jag, — svarade den spydige herrn.
Det var just Nevedovskij. Svijazjskij föreställde honom och Levin för varandra.
— Det här har visst ryckt dig med också, — sade Stepan Arkadjevitj och blinkade bort mot Vronskij. — Det är ju som en kapplöpning. Här har man anledning att slå vad.
— Ja, det är inte utan, — sade Vronskij. — Har man givit sig in i saken, vill man ha den slutförd. Kamp som kamp! — sade han med en rynkning på ögonbrynen och pressade samman sina kraftiga käkmuskler.
— Ja, vad den Svijazjskij är duktig! Hur klart han ser på allt.
— Ja visst, — sade Vronskij förstrött.
Det inträdde en stunds tystnad, under vilken Vronskij såg på Levin — han måste ju ha blicken riktad på något. Han betraktade hans fötter, hans uniform, därpå hans ansikte och då han märkte, att dennes buttra blick var fäst på honom, yttrade han för att ha något att säga:
— Men att ni, som ständigt varit bosatt på landet, inte är fredsdomare? Ni bär ju inte den uniformen.
— Det är emedan jag anser våra fredsdomstolar för en enfaldig inrättning, — svarade Levin vresigt, fast han hela tiden sökt efter tillfälle till samtal med Vronskij för att glätta över intrycket av sin otymplighet vid första sammanträffandet.
— Det kan jag inte finna, tvärtom, — sade Vronskij med stilla förvåning.
— Det är en leksaksinrättning, — avbröt honom Levin. — Vi behöver inte några fredsdomare. På åtta års tid har jag inte haft ett enda ärende med fredsdomaren. Och den gång jag hade det, avgjordes saken alldeles bakvänt. Fredsdomaren bor för övrigt fyrti verst från mig. För en sak, som rör sig om två rubel, måste jag skicka till honom ett ombud, som kostar femton.
Och han berättade, hur en bonde hade stulit mjöl hos en mjölnare. Då mjölnaren sade till honom detta, stämde honom bonden för ärekränkning. Det hela var en dum historia, som hade högst litet med saken att skaffa, och Levin kände detta, medan han ordade därom.
— O, ett sådant original! — sade Stepan Arkadjevitj med sitt mest mandelljuva leende. — Men kom med, röstningen har visst börjat...
Och man skildes åt.
— Jag förstår inte, — sade Sergej Ivanovitj, som lagt märke till sin brors fumliga uppträdande, — jag kan inte fatta, hur man kan vara så blottad på all politisk takt. Det är något, som vi ryssar har ont om. Guvernementets adelsmarskalk — vår motståndare, med honom är du ami cochon och ber honom uppställa sig som kandidat. Och så greve Vronskij... jag ämnar inte göra honom till min vän, han bjöd mig till sig på middag, och jag kommer inte dit... men han tillhör i alla fall de våra, — varför skall man göra honom till fiende. Och så frågade du Nevedovskij om han skulle uppställa sig som kandidat. Sådant brukas inte.
— Ack, jag förstår ingenting av det här! Det är ju idel struntsaker, — svarade Levin buttert.
— Ja, du säger, att allt är idel strunt, men ger du dig in på det, så vet du ingen vart.
Levin svarade ingenting, och vid varandras sida trädde de in i stora salen.
Fastän han hade en känsla av att något mot honom riktat försåt låg i luften och fastän inte alla hade anmodat honom, förklarade sig guvernementets adelsmarskalk ändå villig att åter igen mottaga kandidatur. Allt blev tyst i salen, sekreteraren kungjorde med högljudd stämma, att röstning skulle företagas om gardesryttmästaren Michail Stepanovitj Snetkovs val till guvernementets adelsmarskalk.
Adelsmarskalkarna för de olika distrikten begav sig från sina bord fram till guvernementsbordet, på tallrikar medförande valkulor, och röstningen tog sin början.
— Lägg till höger, — viskade Stepan Arkadjevitj till Levin, då denne i sin brors följe gick fram till bordet strax efter adelsmarskalken. Men Levin hade nu glömt bort den plan man förklarat för honom och var rädd för att Stepan Arkadjevitj tagit miste, då han sade »till höger». Snetkov var ju en motståndare. Då Levin kom fram till lådan, höll han kulan i högra handen, men efter att ett ögonblick ha övervägt, om detta inte vore fel, flyttade han stående alldeles framme vid lådan över kulan i vänstra handen och lade tydligen ned den till vänster. En med saken väl förtrogen herre, som stod bredvid lådan, förstod på blotta rörelsen av Levins armbåge, vart dennes kula skulle hamna, och rynkade ogillande ögonbrynen. Här hade han inte nödigt att öva sitt skarpsinne.
Allmän tystnad inträdde så, och räkningen av kulorna tog sin början. Därefter kungjorde en stämma antalet röster för och mot.
Adelsmarskalken hade blivit väld med betydande majoritet. Ett allmänt sorl begynte, och man drog sig mot utgången. Snetkov trädde in, och hans ståndsbröder omgav honom framförande lyckönskningar.
— Nå, är det slut nu? — frågade Levin Sergej Ivanovitj.
— Först nu börjas det, svarade i Sergej Ivanovitjs ställe Svijazjskij. — Kandidaten till vice adelsmarskalk kan ju komma att få fler röster.
Levin hade återigen alldeles glömt bort detta. Han kom nu bara i håg, att det var fråga om en fint, men han fann det tråkigt att söka erinra sig, vari den bestod. Han hade gripits av ledsnad och ville komma bort ur denna hop.
Som ingen tog notis om honom och han efter vad det tycktes inte var behövlig för någon annan, begav han sig sakta bort till lilla salen, där man intog förtäring, och då han där återsåg uppassarna, kom det över honom en känsla av stor lättnad. Den gamle kyparen frågade, om han ville äta något, och Levin beställde in litet mat. Sedan han ätit en kotlett med turska bönor och en stund samspråkat med betjänten om de herrskap denne förut varit hos, begav sig Levin upp på läktarna för att ta en promenad, han hade ingen lust att återvända till stora salen, där han fått en sådan känsla av obehag.
Läktarna var fullsatta av högtidsklädda damer, som böjde sig ned över balustraden angelägna om att inte förlora ett ord av vad som sades därnere. Bredvid damerna satt eller stod elegant klädda advokater, gymnasielärare i glasögon och officerare. Överallt pratades om valet, om hur ansträngd adelsmarskalken var och om hur vackra anförandena varit. Levin fick höra sin bror berömmas i en av grupperna. En dam yttrade till en advokat:
— Vad jag är glad, att jag fått höra Koznysjev! För det kan man verkligen finna sig i att man sitter här och hungrar. Hur förträffligt! Hur klart och tydligt allt var i hans anförande! Här vid domstolen finns det ingen, som kan tala så bra. Måhända Meidel, men en sådan vältalare är han på långt när inte.
Levin fann en ledig plats invid balustraden, böjde sig fram och började se och lyssna.
Adelns representanter satt därnere samlade distrikt vis inom skrank. Mitt i salen stod en man i uniform, som med ljudlig röst förkunnade:
— Såsom kandidat till guvernementets adelsmarskalk föreslås stabsryttmästare Jevgenij Ivanovitj Apuchtin! — En gravlik tystnad inträdde, och så hördes en svag gubb-röst: Avsäger mig.
— Föreslås hovrådet Pjotr Petrovitj Bol, — började åter stämman. — Avsäger mig! — hördes den pipiga rösten av en yngre man.
Åter följde ett föreslående och åter hördes ett avsägande. Så fortgick det bortåt en timme. Levin såg och lyssnade med armbågen stödd mot balustraden. Till en början hade han varit förvånad och velat begripa, vad detta hade att betyda, men efter att ha fått klart för sig, att det var något han inte kunde förstå, började han finna det hela tråkigt. När han så tänkte på den upprördhet och den förbittring, som han såg i allas ansikten, blev han beklämd till sinnes. Han beslöt sig för att resa och gick ned från läktaren. Då han gick genom galleriets tambur mötte han en rödögd gymnasist, som med dyster uppsyn där promenerade fram och tillbaka. I trappan stötte han samman med en dam och en herre: damen trippade hastigt nedför trappan på klackarna åtföljd av en spänstig man, som Levin visste vara viceprokurator.
— Jag har ju sagt, att ni hinner, — sade denne, då Levin gick åt sidan för att lämna plats åt damen.
Levin befann sig redan invid utgången och höll just på att ta upp märket med pälsens garderobnummer ur sin västficka, då sekreteraren kom fram och fick fatt i honom. — Var god och kom, Konstantin Dmitrijevitj, det är röstning.
Man höll nu på att rösta om Nevedovskij, som så bestämt avsagt sig.
Levin gick fram till stora salens dörr. Den var stängd. Sekreteraren knackade, dörren öppnades, och förbi Levin smet två godsägare ut, alldeles röda i ansiktet.
— Jag står inte ut längre, — sade den ene.
Efter dem stack guvernementets adelsmarskalk ut ansiktet genom dörren. Det vittnade om oerhörd utmattning och oro.
— Jag sade ju till dig att inte släppa ut någon! — ropade han åt vakten.
— Jag skulle ju släppa en in, ers excellens!
— Herre Gud! — guvernementets adelsmarskalk utstötte en suck och stultade med sänkt huvud och trött gång i sina vita uniformsbyxor mitt genom salen fram till stora bordet.
Vid voteringen fick som beräknat Nevedovskij ett ännu större antal jaröster och blev därigenom väld till guvernementets adelsmarskalk. Många var nu glada, många tillfredsställda och lyckliga, många förtjusta, många åter missnöjda och nedslagna. Guvernementets förre adelsmarskalk kunde inte skyla sin stora ledsnad. Då Nevedovskij kom ut ur salen, slöt sig en skara kring honom och ledsagade honom med hänförelse, alldeles som man hade ledsagat guvernören, då denne första dagen öppnat valsammankomsten, och som man hade gjort Snetkov följe efter förra omröstningen.