Guvernementets nyvalde adelsmarskalk och flera av det segrande partiets medlemmar var denna dag bjudna på middag av Vronskij.
Vronskij hade begivit sig till denna valsammankomst dels därför att han hade det tråkigt på sitt gods och kände ett behov att visa Anna sin rätt till frihet, dels för att genom sitt stöd återgälda Svijazjskij den möda denne haft för Vronskijs räkning vid landstingsmannavalen, men först och främst hade han kommit dit för att fullgöra all den skyldighet, som tillkom honom i den ställning av adlig storgodsägare, som han valt som sin verksamhet. Han hade aldrig väntat, att denna valangelägenhet skulle komma att så intressera honom, så dra honom med i spänningen och att han så väl skulle kunna klara sig i denna sak. Han var alldeles ny bland lantadeln här på platsen, men hade otvivelaktigt haft framgång i deras krets och bedrog sig inte, då han trodde sig här ha förvärvat inflytande. Detta hans inflytande berodde på flera samverkande orsaker: hans rikedom och anseende, hans präktiga bostad i Kasjin, som en gammal bekant Sjirkov, finansman och grundare av en uppblomstrande bank därstädes, avstått till honom; hans utmärkta kock, som han låtit följa med från sitt gods; vänskapsförbindelse med guvernören, som tidigare varit kamrat och till och med protegé till Vronskij, men mer än allt annat berodde det på hans rättframma och mot alla lika sätt, som mycket snart kom flertalet av hans ståndsbröder att uppge tron på den högdragenhet, man påstått skulle utmärka honom. Han kände med sig, att på ett enda undantag när — den där excentriske herrn, som var gift med Kitty Stjerbatskaja och som »à propos de bottes» i sin vresighet sagt honom en hel hop meningslösa dumheter — hade varje adelsman, som han här gjort bekantskap med, blivit hans anhängare. Han insåg klart, att han mycket bidragit till Nevedovskijs framgång, och han hade hört flera yttra samma åsikt. Och nu, när han vid sitt middagsbord satt och firade Nevedovskijs val, kände han en angenäm känsla av triumf över att den som han utvalt hade segrat. Detta val hade så starkt väckt hans intresse, att han redan (för den händelse hans giftermål blev ordnat inom närmaste treårsperiod) tänkte på att låta uppställa sig själv som kandidat. Alldeles på samma sätt hade han förr, när han genom en jockey vunnit ett pris, fått lust att själv rida med i en kapplöpning.
Och nu hade han att fira en jockeyseger. Vronskij satt vid bordets ena smalsida och hade till höger om sig den unge guvernören, general i Hans Maj:ts svit. För alla de andra var detta guvernementets härskare, som man sett upp till, då han högtidligt öppnat valsammankomsten med sitt tal, aktning och kryperi hade han uppväckt hos många, det hade Vronskij lagt märke till. Men för Vronskij var det bara lille »Smörgåsnisse» — det hade varit hans öknamn inom pagekåren — som ännu visade en viss förlägenhet inför Vronskij och som denne sökte »mettre à son aise». Till vänster satt Nevedovskij med sitt medvetna och spydiga ynglingaansikte. Mot honom mödade sig Vronskij att vara på en gång rättfram och aktningsfull i sitt sätt.
Svijazjskij bar sin motgång muntert. Det var för övrigt ingen motgång för honom, det yttrade han med glaset i hand vänd till Nevedovskij: man kunde omöjligen ha funnit en bättre representant för den nya riktning, som nu borde ta ledningen inom adeln. Och därför, sade han, hade dagens framgång allt som var hederligt på sin sida deltagande i triumfen.
Stepan Arkadjevitj var också glad över att på ett angenämt sätt få tillbringa sin tid och se nöjda människor omkring sig. Vid den präktiga middagen erinrade man sig episoder från valsammankomsten. Svijazjskij återgav med komisk travestering adelsmarskalkens gråtmilda tal och vänd mot Nevedovskij yttrade han, att hans excellens nu kom att bli nödsakad att lämna en redovisning för de anförtrodda penningmedlen av inte fullt så enkelt slag som tårar. En annan skämtsam herre talade om, att lakejer i kortbyxor hade blivit beställda för den bal, som guvernementets förre adelsmarskalk tänkt giva, och att de nu måste skickas tillbaka, om den nye adelsmarskalken inte ämnade ge någon bal med lakejer i kortbyxor.
Ideligen under middagen vände man sig till Nevedovskij med tilltalen: »vårt guvernements adelsmarskalk» och »ers excellens».
Detta yttrades med samma välbehag som en ung kvinna för första gången tilltalas »madame» och med mannens efternamn. Nevedovskij gjorde min av att han inte bara vara likgiltig för sina nya titlar utan satte sig över dylikt, men det var dock tydligt, att han var överlycklig men lade band på sig, ängslig för att lägga i dagen något uttryck av hänförelse, som kunde misshaga denna nya liberala krets, som alla här tillhörde.
Efter middagen skickade man av en del telegram till personer, som var intresserade av valutgången. Och Stepan Arkadjevitj, som var vid sitt muntraste lynne, sände sin fru ett telegram av följande lydelse: »Nevedovskij vald med tjugo kulors majoritet. Gratulerar. Sprid nyheten.» Han dikterade orden högt och tillfogade: »man måste glädja de sina». Men när Darja Alexandrovna fick telegrammet, suckade hon bara över den rubel, som det kostat, och förstod, att det tillkommit efter en bättre middag. Hon visste, att Stiva hade en mani att låta »jouer le telegraphe» vid slutet av en festmåltid.
Allt vid denna utmärkta middag, där inga ryska viner serverades utan endast utländska i originalflaskor, var ytterst förnämt, stilfullt och trevligt. Det var Svijazjskij, som valt ut denna krets på tjugo personer bland med honom likasinnade liberaler, idel moderna andar begåvade med förstånd och takt. Man höll det ena skåltalet efter det andra, några med skämtsamt inslag, det dracks för guvernementets nye adelsmarskalk, för guvernören, för bankdirektören och för »den älskvärde Vronskij, vår värd».
Vronskij var belåten. Han hade aldrig väntat att i landsorten finna en så tilltalande sällskapston.
Vid middagens slut steg munterheten ytterligare. Guvernören föreslog Vronskij, att man skulle fara till en konsert, som anordnats till förmån för en välgörenhetsförening av hans hustru, som gärna ville bli bekant med Vronskij.
— Det kommer att bli bal, och du får tillfälle att se stadens skönheter. Det kommer att bli verkligt fint.
— Not in my line, — svarade Vronskij användande att av sina älsklingsuttryck, men lovade i alla fall leende ett infinna sig där.
Redan innan man stigit upp från bordet, då alla ännu satt kvar och rökte, kom Vronskijs kammartjänare fram till sin herre med ett brev på en bricka.
— Express från Vozdvizjenskoje, — sade han med ett betydelsefullt tonfall.
Det är förunderligt, vad han är lik vice prokurator Sventitskij, — yttrade en av gästerna på franska om betjänten, medan Vronskij med mulen uppsyn ögnade genom brevet.
Det var en skrivelse från Anna. Redan innan han läst igenom den, visste han dess innehåll. Antagande, att valsammankomsten skulle pågå fem dagar, hade han lovat att vara tillbaka på fredagen. Nu var det lördag, och han förstod, att brevet innehöll förebråelser för att han inte återkommit på utsatt tid. Ett brev, som han aftonen förut avsänt, hade tydligen inte ännu kommit henne tillhanda.
Innehållet var just vad han förmodat, men formen var oväntad och berörde honom särskilt oangenämt. »Annie är mycket sjuk, doktorn säger, att det kan vara inflammation. Jag står ensam och rådlös. Furstinnan Varvara är till ingen hjälp, endast i vägen. Jag har väntat dig i förgår och i går, och jag skickar nu bud för att få veta, var du är och vad som står på. Jag har själv tänkt resa, men uppgivit den tanken, då jag kan förstå, att du skulle finna det otrevligt. Giv ett svar, så att jag vet, vad jag skall göra.»
Barnet var sjukt, och hon hade tänkt att själv fara hemifrån. Dottern sjuk, och denna fientliga ton.
Motsättningen mellan denna stund av oförarglig glättighet i ståndskamraters sällskap och den mörka och tunga kärlek, som krävde honom tillbaka, trädde med skärpa fram för Vronskij. Men han måste ge sig av, och första avgående tåg förde honom hem genom natten.