Efter att ha kommit till insikt om, att dessa scener dem emellan var gång han tänkte lämna henne, bara kunde bidra till att avkyla Vronskijs känslor i stället för att vidmakthålla dem, hade Anna före dennes avfärd till valsammankomsten så mycket som möjligt lagt band på sig för att med lugn finna sig i att han lämnade henne. Men den kalla, stränga blick, med vilken han betraktade henne, då han kom för att meddela, att han tänkte bege sig av, sårade henne, och han hade inte en gång hunnit resa förr än hennes lugn var borta.
Då hon så i ensamheten tänkte på denna blick, som givit uttryck åt hans rätt till frihet, kom hon som alltid till samma slut i sin tankegång — medvetandet om sin förnedring. »Han har rätt att resa, när och varthän han behagar. Inte bara att fara bort på en tid utan också att överge mig. Han har alla rättigheter, jag äger inga. Men då han vet detta, borde han inte göra så. Vad hade han gjort?... Han såg på mig med ett kallt, strängt uttryck. Naturligtvis, det är något obestämt, något som saknar all påtaglighet, men det är något, som förut inte funnits, och denna blick har mycket att säga, — tänkte hon. — Denna blick betyder, att han börjat kallna.»
Och fastän hon kände sig övertygad om, att hans känsla börjat svalna, var det henne dock omöjligt att företa något, att ändra något i sitt förhållande till honom. Liksom förut var det endast genom sin kärlek och sin tjuskraft som hon kunde hålla honom kvar. Och liksom förut var det genom psykisk sysselsättning om dagen och genom morfin om natten som hon kunde döva tankarna på vad som skulle komma, om hans kärlek till henne upphörde. Det fanns visserligen ytterligare ett medel: inte för att hålla honom fäst vid sig — i detta hänseende begärde hon intet annat än hans kärlek — men för att få honom närmare intill sig, för att komma i en belägenhet, där han inte kunde överge henne. Detta medel var skilsmässa och ingående av äktenskap. Och hon började nu önska detta och beslöt sig för att vid första tillfälle, som han eller Stiva kom att föra saken på tal, gå med därpå.
Under dylika tankar hade hon skild från honom tillbragt de fem dagar han skulle vara borta.
Promenader, samspråk med furstinnan Varvara, besök i sjukhuset, och först och främst läsning, läsning av den ena boken efter den andra, var vad som utfyllde hennes tid. Men den sjätte dagen, då kusken kom tillbaka från stationen utan honom, kände hon på sig, att hon nu inte längre var i stånd att genom något medel döva tanken på honom och vad han kunde föreha i staden. Samma dag blev hennes dotter illamående. Anna sökte gå upp i omsorgen om barnet, men även detta kunde inte fördriva den tanke, som gripit henne, särskilt som sjukdomen inte var av någon hotande karaktär. Hur hon än bemödade sig, kunde hon inte älska denna flicka, och till att låtsa kärlek var hon inte i stånd. På aftonen denna dag kom det över Anna en sådan skräck för Vronskijs skull, att hon stod i begrepp att bege sig till staden, men efter att noga ha betänkt sig skrev hon i stället de motsägande rader, som Vronskij erhöll, och sände av brevet med särskilt bud utan att ha läst igenom det skrivna. Morgonen därpå fick hon hans brev och ångrade, att hon sänt av sitt. Med fasa väntade hon på att än en gång få se denna stränga blick, som han givit henne före avskedet, så mycket mer som han skulle få reda på, att flickan inte varit allvarligt sjuk. Men på ett vis var hon dock glad, att hon skrivit till honom. Nu hade hon klart för sig, att han kände sig besvärad av henne, att han med ledsnad lämnade sin frihet för att vända åter till henne, men trots detta var hon i alla fall glad, att han skulle komma tillbaka. Må han känna sig besvärad, han kom i alla fall att vara samman med henne, så att hon fick se honom, vara medveten om varje hans rörelse.
Hon satt i salongen under lampan med en ny bok av Taine i handen och lyssnade medan hon läste till vindens ljud utanför, varje minut väntande att få höra ett ekipage komma. Flera gånger tycktes det henne, att hon hörde hjul rulla, men det var inbillning. Till sist hörde hon inte bara ljud av vagnshjul utan även rop från kusken och det dova genljudet i inkörsportens valv. Till och med furstinnan Varvara, som satt och lade en patiens, hade lagt märke till detsamma, och Anna reste sig häftigt rodnande, men i stället för att gå ned, som hon redan två gånger gjort, blev hon kvar i salongen. Hon kände sig plötsligt skamsen för sitt bedrägeri i fråga om dotterns sjukdom, men ännu mer kände hon fruktan för hur han skulle komma att bemöta henne. Förnedringskänslan hade givit vika, hon var bara rädd för uttrycket av hans misshag. Hon kom att tänka på, att flickan nu redan två dagar varit fullständigt frisk. Hon var rent av uppbragt på barnet för att det blivit friskt just som hon sänt av brevet. Så kom hon att tänka på honom, att han nu var i hennes närhet, han hel och hållen, hans armar, hans ögon. Hon fick höra ljudet av hans röst. Och glömsk av allt sprang hon honom glatt tillmötes.
— Nå, hur är det med Annie? — frågade han ängsligt nedifrån tamburen seende mot Anna, som kom ilande mot honom.
Han satt på en stol och en betjänt höll just på att dra av honom ena filtstöveln.
— Ingen fara, hon är bättre.
— Och du då? — frågade han skakande snön av sig.
Hon grep om hans arm med bägge händer och drog den intill sig med ögonen fästade på honom.
— Nå, det gläder mig, — sade han med en kall blick på henne, hennes kamning, hennes dräkt, som han visste hon tagit på för hans skull.
Allt detta fann han behag i, men hur många gånger hade han inte redan känt den känslan! Och det stenhårt stränga uttrycket, som hon så fruktade, dröjde kvar i hans ansikte.
— Nå, det gläder mig. Och är du också frisk? — sade han, sedan han med näsduken torkat sitt våta skägg och tryckte en kyss på hennes hand.
»Må det vara hur som helst, — tänkte hon, — bara han är här, och om han är här hos mig, kan han inte, vågar han inte göra annat än älska mig.»
Aftonen tillbragtes i glad och lycklig stämning i furstinnan Varvaras sällskap, som beklagade, att Anna i Vronskij’s frånvaro tagit morfin.
— Ja, vad skall jag göra? Jag kunde inte sova... Tankarna hindrade sömnen. Då han är hos mig, tar jag aldrig. Nästan aldrig.
Vronskij berättade om valsammankomsten, och Anna förstod att genom frågor leda honom in på det som var ett glädjeämne för honom — hans framgång. Så berättade hon för honom om allt som intresserade honom i hemmet. Och alla meddelanden, som hon hade att ge, var av gladaste slag.
Men sent på kvällen, då de blivit ensamma, fick Anna, då hon nu såg sig åter ha honom helt i sin makt, lust att söka skingra det beklämmande intrycket av den missnöjda blick han givit henne för det avsända brevets skull. Hon sade:
— Men nog var det så, att det förargade dig att få mitt brev och att du inte trodde mig?
Nätt och jämnt hade hon sagt detta, förstod hon, att hur kärleksfullt han än var stämd mot henne, skulle han dock inte kunna förlåta henne detta.
— Ja, — sade han. — Brevet var så underligt: Annie var sjuk, men du hade tänkt att resa själv.
— Allt detta var sant.
— Ja, jag tvivlar inte.
— Nej, du betvivlar det. Du är missbelåten, det kan jag se.
— Inte ett ögonblick. Jag är bara såtillvida missbelåten, det måste jag erkänna, att du liksom inte vill medge, att det finns förpliktelser...
— Förpliktelser, att bevista en konsert...
— Låt oss inte tala om det, — sade han.
— Varför inte tala? — sade hon.
— Jag vill bara säga, att jag kan bli upptagen av angelägenheter, som jag inte kan visa från mig. Så till exempel måste jag snart fara till Moskva för att ordna med huset där... Ack, Anna, varför är du så retlig? Vet du då inte, att jag inte kan leva utan dig?
— Ja, om det är så, — yttrade Anna plötsligt med ett nytt tonfall i sin röst, — så finner du ingen trevnad med detta samliv ... Ja, du kommer för en dag, och så far du igen, på det viset...
— Anna, det är hjärtlöst. Jag är redo att offra hela mitt liv...
Men hon hörde inte på vad han sade.
— Om du far till Moskva, så far också jag med. Jag stannar inte här. Antingen måste vi skiljas åt eller leva tillsammans.
— Du vet ju, att detta är min enda önskan. Men för detta ...
— Behövs skilsmässan? Jag skall skriva till honom. Jag ser, att jag inte kan leva på detta sätt... Men jag följer med dig till Moskva.
— Det är alldeles som om du ville skrämma mig. Men jag önskar ingenting högre än att slippa skiljas från dig, — sade Vronskij leende.
Men det var inte bara en kylig blick, som lyste i hans ögon, då han yttrade dessa vänliga ord, det var den onda blicken hos en jäktad och uppbragt man.
Hon lade märke till denna blick och tydde dess innebörd rätt.
»Om det är så, då är detta en olycka!» sade denna blick. Det var bara ett flyktigt intryck, men hon glömde det aldrig.
Anna skrev ett brev till sin man, vari hon bad honom om skilsmässa, och i slutet av november for hon tillsammans med Vronskij till Moskva. De skildes från furstinnan Varvara, som måste bege sig till Petersburg. Varje dag väntande svar från Alexej Alexandrovitj, bosatte de sig nu i avvaktan på skilsmässan i Moskva som om de redan varit äkta makar.