Varenjka tedde sig mycket tilldragande med sin vita huvudduk på det svarta håret, där hon gick omgiven av barnen, med vilka hon muntert sysslade. Synbarligen var hon vid oroligt lynne inför utsikten att få motta ett frieri från en man, som hon fattat tycke för. Sergej Ivanovitj gick vid hennes sida och iakttog henne oavvänt med förtjust min. Då han betraktade henne, erinrade han sig alla älskliga ord, han hört av henne, allt gott, som han visste om henne, och allt mer och mer började han bli medveten om, att den känsla, som han kände inför henne, var någonting särskilt, något som han för länge, länge sedan i sin första ungdom hade upplevat. Glädjen över att vara nära henne tilltog hos honom och ledde därhän, att han, då han skulle lägga ner i hennes korg en rörsopp, som han funnit — det var ett stort exemplar med smalt skaft och insvängda hattkanter — såg henne rakt in i ögonen och märkande, att hennes ansikte rodnade av på en gång glad och ängslig upprördhet, själv blev brydd och log tigande mot henne med ett av de leenden, som säga alltför mycket.
»Om det är på det viset, — sade han till sig själv, — gäller det för mig att tänka över saken och fatta mitt beslut, och inte som en pojke ge mig hän åt stundens hänförelse.»
— Jag ger mig av för att oberoende av alla andra samla svamp, annars marker man inte vilka förvärv, som blir gjorda av mig, — sade han och skilde sig från de andra, som gick längs skogsbrynet i lågt silkesglänsande gräs mellan glesa björkar, och begav sig ensam i väg mot det inre av skogen, där gråa aspar och mörka hasselbuskar blandade sig med de ljusa björkstammarna. Då han gått en fyrtio steg och kommit bakom en benvedsbuske, vars skära hängen stod i full blom, stannade Sergej Ivanovitj säker, om att ingen såg honom. Runt omkring honom härskade djup tystnad. bara ovanför björkarna, under vilka han stod, surrade flugor utan uppehåll som en bisvärm och då och då trängde barnens röster fram till honom. Plötsligt klang i närheten från trakten av skogsbrynet Varenjkas altstämma, som ropade på Frisja, och ett glatt leende steg upp på Sergej Ivanovitjs ansikte. Märkande, att han log, skakade Sergej Ivanovitj ogillande på huvudet åt sitt sinnestillstånd och tog upp en cigarr för att röka. En god stund strök han tändstickor mot en björkstam utan att kunna få eld på dem. Det mjuka näverflarnet klibbade sig för tätt om fosforsatsen och lågan slocknade strax. Slutligen fattade en tändsticka dock eld, och doftande cigarrök vaggade som en bred duk hän över benvedsbusken under björkarnas hänggrenar. Med ögonen följande rökstrimmans färd, vandrade Sergej Ivanovitj långsamt framåt övertänkande sitt själstillstånd.
— »Varför inte? — tänkte han. — Om det vore ett flyktigt infall eller en lidelse, om jag bara kände denna dragning — denna ömsesidiga dragning (jag kan gott säga ömsesidig) och kände, att den stred mot hela läggningen av mitt liv, om jag kände på mig, att jag genom att ge mig hän åt denna dragning svek min kallelse och min plikt... men av något sådant känner jag ju inte ett spår. Det enda, som jag kan anföra emot det, är att då jag förlorade Marie, sade jag mig själv, att jag skulle bli trogen hennes minne. bara detta har jag att anmärka mot den känsla, jag nu har... Det är dock av särskild vikt», yttrade Sergej Ivanovitj till sig själv, medan samtidigt en känsla sade honom, att denna synpunkt för honom personligen inte alls kunde anses vara av vikt, utan på sin höjd i andras ögon kunde nedsätta det poetiska i hans roll. »Men frånsett detta, hur mycket jag än söker, kan jag inte finna något annat att anföra mot denna min känsla. Om jag ville träffa mitt val uteslutande ledd av förnuftet, skulle jag inte kunna finna något bättre!»
Hur många kvinnor och flickor han än drog sig till minnes av dem han känt, kunde han inte erinra sig någon, som till den grad hos sig förenade alla de egenskaper, som han kallt tänkande på saken önskade se hos en hustru. Hon hade ungdomens hela behag och friskhet, men var inte något barn längre, och om hon höll av honom, så gjorde hon det medvetet såsom en kvinna bör göra: det var en synpunkt. För det andra: hon stod inte bara långt borta från stora världens nöjen, hon hade avsmak för dem, och samtidigt kände hon till den fina världens ton och kunde skicka sig som en kvinna ur de bästa kretsar, hade det umgängessätt, utan vilket Sergej Ivanovitj inte kunde tänka sig en följeslagerska genom livet. För det tredje: hon var religiös och därtill inte oöverlagt from som ett barn, såsom fallet var med Kitty, utan hennes liv var grundat på religiös övertygelse. Till och med i små enskildheter fann Sergej Ivanovitj hos henne allt det, som han önskade av en hustru: hon var fattig och i ensamstående ställning, så att hon inte skulle dra med sig en massa släktingar, som kunde störa mannens hem, som han såg vara fallet med Kitty, utan skulle i allt känna sig förbunden mot sin man, ett förhållande som han alltid önskat skulle bli rådande i sitt blivande hemliv. Och denna flicka, som hos sig förenade alla dessa egenskaper, älskade honom. Han var blygsam av sig, men hade inte kunnat underlåta att lägga märke till detta. Och han älskade henne också. Den enda betänkligheten låg i hans ålder. Men hans släkt utmärkte sig för lång livslängd, han hade inte ett enda grått hår, ingen kunde tro att han var fyllda fyrtio år, och han kom i håg, att Varenjka sagt, att det var bara i Ryssland som män på femtio år anser sig för gubbar, då däremot i Frankrike en femtiåring känner sig dans la force de l’age, och en fyrtiåring anser sig vara un jeune homme. Och vad betydde årens antal, då han kände sig ung till sinnet som för tjugo år sedan? Var det då inte ungdom i den känsla han erfor, då han efter att ha vänt tillbaka till utkanten av skogen i det klara skenet av den nedgående solens strålar fick syn på Varenjkas välväxta gulklädda gestalt, som med en korg i handen med lätta steg gick förbi en gammal björkstam, då intrycket av Varenjkas anblick sammansmälte för honom till ett med synen av det för honom hänförande vackra, av aftonsolen övergjutna gula havrefältet och den långt bakom detta liggande högstammiga skogen, som här och där skiftande i gult smälte hän i ett blått fjärran? Hans hjärta pressades samman av glädje. En öm känsla fick makt över honom. Han kände, att han fattat sitt beslut. Varenjka, som just hukat sig ned för att ta upp en svamp, reste sig med en smidig rörelse och såg sig om. Sergej Ivanovitj, som kastat cigarren från sig, styrde beslutsamt sina steg mot henne.