»Varvara Andrejevna, då jag ännu var mycket ung bildade jag mig ett kvinnoideal, som jag gav min kärlek och som jag skulle vara lycklig att få kalla min hustru. Jag har genomlevat ett långt liv, och nu har jag för första gången i er mött det, som jag sökt efter. Jag älskar er och anhåller om er hand.»
Detta sade Sergej Ivanovitj till sig själv, då han var på tio stegs avstånd från Varenjka. Hon hade lagt sig ned på knä, värjde med handen en svamp för Grisja och ropade på lilla Masja.
— Hit, hit, barn! Här finns många! — ljöd hennes behagliga djupa röst.
Då hon blev varse den annalkande Sergej Ivanovitj, steg hon inte upp och ändrade inte läge, men allt sade honom, att hon hade reda på att han kom och gladde sig däråt.
— Nå, har ni funnit något? — frågade hon och lät sitt vackra, milt leende ansikte titta upp mot honom ur den vita huvudduken.
— Inte en enda, — sade Sergej Ivanovitj. Och ni?
Upptagen av barnen, som omgav henne, kom hon sig inte för att svara honom.
— Tag den där bredvid grenen också, — sade hon och visade den lilla Masja på en liten svamp, vars skära lilla hatt blivit genomskuren av ett torrt grässtrå. Varenjka reste sig, då Masja lyft upp den lilla svampen, som därvid brutits isär i två ljusa små hälfter. — Det här påminner mig om min barndom, — yttrade hon till Sergej Ivanovitj och lämnade barnen.
Hon och han gick en stund tigande vid varandras sida. Varenjka såg, att han ville säga något, hon anade, vad det var frågan om, och höll på att förlora fattningen av glad upprördhet och ängslan. De hade kommit så långt bort, att ingen längre kunde höra dem, men han kom sig alltjämt inte för att börja tala. Varenjka föredrog att tiga. Efter en stund av tystnad var det lättare för dem att få sagt det som de ville än efter ett samtal om svamp, men mot sin vilja kom Varenjka oförmodat att yttra:
— Fann ni då ingenting? Mitt inne i skogen brukar det för övrigt aldrig vara så gott om svamp.
Sergej Ivanovitj suckade till och svarade ingenting. Det harmade honom, att hon börjat tala om svamp. Han hade velat försöka få henne att vända åter till vad hon tidigare yttrat om sin barndom, men efter att ha gått tyst en stund kom han liksom mot sin egen vilja med ett yttrande till svar på hennes sista ord:
— Jag har bara hört, att Karl Johanssvamp företrädesvis brukar finnas i skogsbrynet, fast jag förstår mig inte på skillnad mellan sådan svamp och annan.
Det förgick ytterligare några minuter, de hade avlägsnat sig ännu längre bort från barnen och var alldeles för sig själva. Varenjkas hjärta slog så häftigt, att hon kunde höra dess slag, och hon kände, hur hon ömsevis rodnade och bleknade.
Att efter den belägenhet, vari hon befunnit sig hos fru Ståhl, få inta platsen som maka åt en sådan man som Koznysjev, syntes henne som höjden av lycka. Dessutom var hon nästan helt övertygad om, att hon var förälskad i honom. Och strax skulle allt detta bli avgjort. Hon kände det skrämmande. Hon hyste ängslan både för vad han skulle kunna säga och för att han kanske inte skulle säga något.
Nu eller aldrig gällde det att komma till en uppgörelse. Det kände även Sergej Ivanovitj. Allt, både i Varenjkas nedslagna blick och i hennes kinders rodnad, tydde på en sjukligt spänd förväntan. Sergej Ivanovitj såg detta och tyckte synd om henne. Han kände till och med, att det vore detsamma som att förolämpa henne, om han nu ingenting sade. Han lät snabbt alla skäl, som talade för ett avgörande, dra förbi sin tanke. Han upprepade också för sig de ord, varmed han tänkt framföra sitt frieri, men i stället för dessa ord kom han på grund av ett plötsligt infall att fråga:
— Vad är det för skillnad mellan Karl Johanssvamp och strävsopp?
Varenjkas läppar darrade av sinnesrörelse, då hon svarade:
— Det finns knappt någon skillnad i hatten, bara i foten.
Och så fort som dessa ord blivit utsagda, och både han och hon begrep, att det var slut, att det som hade bort bli sagt inte skulle bli sagt, började deras sinnesrörelse, strax förut driven upp till sin högsta höjd, att stillna av.
— Ytan av strävsoppens fot påminner om huden med två dagars skäggstubb hos en brunett person, — sade Sergej Ivanovitj med en röst, som redan återfått sitt lugn.
— Ja, det är rätt, — svarade Varenjka leende, och ofrivilligt kom de att slå in på en annan riktning i sin promenad. De började dra sig närmare barnen. Varenjka hade en känsla både av smärta och blygsel, men samtidigt kände hon en förnimmelse av lättnad.
Återkommen hem, fann Sergej Ivanovitj efter att ha gått igenom alla argument, att han inte bedömt saken rätt. Han kunde inte svika Maries minne.
— Lugna er, barn, lugna er! — ropade Levin ställande sig skyddande framför sin hustru med rent av sträng ton mot barnskaran, som med glädjetjut kom rasande dem till mötes.
Efter barnen kom Sergej Ivanovitj och Varenjka ut urskogen. Kitty behövde inte fråga Varenjka; hon kunde på bådas lugna och samtidigt en smula skamsna ansiktsuttryck förstå, att hennes planer inte förverkligats.
— Nå, hur blev det? — frågade hennes man, då de åter var på väg hem.
— Det tog inte, — sade Kitty med ett leende och ett sätt att uttrycka sig som påminde om hennes far, något som Levin ofta haft nöjet att iaktta hos henne.
— Vad menar du med, att de inte tog?
— Jo, det var så här, — sade hon och grep sin mans hand, lyfte den mot sin mun och rörde vid den med tillslutna läppar. — Det gick som då man kysser handen på en biskop.
— Vem bär det emot för? — frågade han leende.
— För bägge två. Men det borde vara så här...
— Det kommer någon åkande...
— Nej, de såg ingenting.