— Nå, vilken färdplan skall vi följa? Låt oss få noggrant besked, — sade Stepan Arkadjevitj.
— Jag föreslår följande: nu far vi till Gvozdjovo. I Gvozdjovo finns det på vägen härifrån ett kärr med dubbelbeckasiner. Bortom Gvozdjovo ligger det härliga kärrmarker, där det vimlar av enkelbeckasiner och även dubbelbeckasiner påträffas. Det är hett nu, men vi anländer fram mot aftonen — vi har tjugo verst att fara — och får gå på skytte i kvällningen. Så övernattar vi, och sen i morgon tar vi de stora kärrmarkerna.
— Och finns det ingenting under vägen?
— Jo, det gör det nog, men vi blir fördröjda, och det är hett. Det finns två präktiga ställen, men det lönar sig knappast nu.
Levin hade själv lust att bege sig till dessa ställen, men dessa platser var alldeles i närheten av hemmet, han kunde när som helst besöka dem, och det var inga vidsträckta områden, — det lämpade sig inte för tre att skjuta där. Och därför var han inte alldeles uppriktig, då han sade att det knappast var något att få där. Då de kom på sidan om ett litet kärr, ville Levin fara förbi, men Stepan Arkadjevitjs erfarna jägaröga upptäckte genast den från vägen skönjbara sumpmarken.
— Skall vi inte titta dit? — sade han och pekade på det lilla kärret.
— Levin, låt oss göra det! Det vore härligt! — började Vasenjka Veslovskij bedja, och Levin kunde inte låta bli att gå med på förslaget.
De hann knappt hålla med vagnen, förrän hundarna tävlandes med varandra kilade av mot kärret.
— Krak! Laska!
Hundarna vände om.
— Det blir för trångt för tre man. Jag stannar här, — sade Levin, som hoppades på, att de andra inte skulle finna annat än några vipor, som flugit upp skrämda av hundarna och nu vemodigt klagande kretsade över kärret.
— Nej! Kom med, Levin, låt oss göra sällskap! — ropade Veslovskij.
— Det blir verkligen väl trångt. Läska, kom hit! Laska! Ni behöver ju inte mer än en hund?
Levin stannade kvar bredvid fordonet kastande avundsjuka blickar efter jaktkamraterna. De båda jägarna gick runt hela kärret. Förutom en tjäderhöna och några vipor, varav Vasenjka sköt en, stod ingenting att finna där.
— Nå, där ser ni, att jag inte missunnat er kärret, — sade Levin, — vi har bara förlorat tid.
— Nej, det var lustigt i alla fall. Såg ni oss? — sade Vasenjka Veslovskij och klättrade ovigt upp i vagnen med bössan i ena handen och vipan i den andra. — Så fint jag sköt den här! Inte sant? Nå, kommer vi snart till de riktiga jaktmarkerna?
Plötsligt ryckte hästarna till, Levin slog huvudet mot en av bösspiporna. Ett skott ljöd. Egentligen var det skottet, som först gick av, men Levin tyckte, att han slog i med huvudet först. Det var så, att Vasenjka Veslovskij, som skulle fälla ned hanarna, medan han höll fast i den ena pipans hane, kom att röra vid den andra bösspipans tryck. Skottet brann av i marken, utan att åstadkomma någon skada. Stepan Arkadjevitj skakade på huvudet och såg med ett förebrående leende på Veslovskij. Men Levin saknade lust att göra honom förebråelser. Först och främst skulle, vilken förebråelse han än kom att säga, denna synas vara framkallad av den fara, man undgått, och den bula, som svällt upp i pannan på Levin, och för det andra blev Veslovskij till en början så barnsligt bekymrad och skrattade därpå så godmodigt och smittande glatt åt deras gemensamma förvirring, att det var omöjligt att inte själv skratta med.
Då de kom fram till det andra kärret, som var ganska stort och måste kräva betydligt med tid, sökte Levin övertala kamraterna att inte stiga av. Men Veslovskij bevekte honom åter. Då det även här var trångt om utrymme, stannade Levin än en gång som en mot gästerna förekommande värd kvar vid åkdonet.
Krak satte med ens av ut mot tuvorna. Vasenjka Veslovskij skyndade först efter honom. Och Stepan Arkadjevitj hann inte fram, innan redan en dubbelbeckasin flög upp. Veslovskij sköt och bommade, och fågeln slog ned längre bort på en oslagen äng. Denna dubbelbeckasin var förbehållen Veslovskij. Krak fann åter rätt på den och gjorde ståndskall, Veslovskij lyckades skjuta den och kom tillbaka med den till vagnen.
— Gå nu, så stannar jag hos hästarna, — sade han.
Jaktivern kom nu över De vin. Han räckte Veslovskij tömmarna och gav sig ut på kärrmarken.
Laska, som redan länge genom gnällande givit uttryck åt sitt misshag över orättvis behandling, satte av rakt på ett tuvigt ställe, välkänt för Levin, dit Krak ännu inte hade kommit.
— Varför kallar du inte tillbaka hunden? — ropade Stepan Arkadjevitj.
— Hon skrämmer inte upp någon i förtid, — svarade Levin och skyndade gladlynt efter sin hund.
Man kunde märka, att det kom allt mer och mer allvar i Laskas sökande, ju närmare hon trängde fram mot det tuviga stället. bara för ett ögonblick lät hon distrahera sig av en liten sångfågel. Hon gjorde en lov kring stället framför tuvorna och började så löpa samma väg för andra gången, men skälvde i detsamma till och blev stående orörlig.
— Skynda dig, Stiva! — ropade Levin, som kände, hur hjärtat började slå i hastigare takt och hur med ens det var som om något, som suttit som en tott för hans spända hörsel, trängts undan och alla möjliga ljud klart och tydligt men förvirrat och utan att han kunde uppskatta avståndet nådde honom. Han hörde Stepan Arkadjevitjs steg, som föreföll honom som ekot av hästtramp i fjärran, han hörde det prasslande ljudet från gräsrötterna på en tuvkant, som trycktes sönder under hans fot och han trodde ett ögonblick, att detta ljud härrörde från en uppflygande beckasin. Ett stycke bakom sig förnam han också liksom ett plaskande i vatten, och han kunde inte förstå, vad det kunde bero på.
Han sökte försiktigt lämplig plats för fotstegen och flyttade sig närmare intill hunden. — Pil!
En enkelbeckasin flög upp framför hunden. Levin lyfte bössan, men just som han skulle sikta, hörde han ännu tydligare det plaskande ljudet bakom sig, plumsandet kom närmare beledsagat av Veslovskijs röst, som ropade något med en underlig högljuddhet. Levin märkte, att han höll bösspipan riktad strax bakom beckasinen, men tryckte i alla fall av.
Efter att ha fått förvissning om att han skjutit bom, såg Levin sig om och blev varse, att hästarna inte längre stod på vägen utan dragit åstad med trillan ut i kärrmarken.
Veslovskij, som hade velat åse skjutningen, hade kört ut från vägen, så att hästarna sjunkit ned i kärrdyn.
»Fan måtte ha flugit i honom!» muttrade Levin för sig själv och vände tillbaka till platsen, där fordonet satt fast. — Varför körde ni iväg? — yttrade han torrt till Veslovskij kallade till sig kusken och började hjälpa upp de nedsjunkna hästarna.
Levin var förargad över att ha blivit störd vid skjutningen och blev ytterligare förtretad över, att man kört fast i sankmarken med hans hästar och allra mest över att varken Stepan Arkadjevitj eller Veslovskij kunde ge honom och kusken den ringaste hjälp med att få upp hästarna och lösgöra dem från skaklarna, då ingen av de båda herrarna hade det ringaste begrepp om hur man handskas med seldon. Utan att ge Vasenjka ett ord till svar på hans bedyranden, att marken varit alldeles torr, deltog Levin i kuskens arbete med att få hästarna fria. Men sedan han fått känna en livande värme av kroppsarbetet och sett hur ivrigt och mödosamt Veslovskij halat i vagnen, så att han dragit loss ena stänkskärmen, började Levin göra sig förebråelser för att han under inflytande av gårdagens känslostämning uppträtt väl kyligt mot Veslovskij och lade sig vinn om att genom särskild älskvärdhet förta intrycket av det sträva uppträdande, han nyss visat. Då allt hade bragts i ordning igen och bägge åkdonen åter stod på vägen, sade Levin till om att frukosten skulle dukas fram.
— Bon appetit — bonne conscience! Ce poulet va tomber jusqu’au fond de mes bottes, — yttrade Vasenjka, som åter kommit i sitt muntra humör, gripande sig an med sin andra kyckling. — Nå, nu får det vara slut med våra missöden, nu skall allt gå lyckligt och väl. För att sona mitt brott måste jag dock sitta på kuskbocken. Inte sant? Varför inte! Jag skall vara Automedon. Ni skall få se, att jag kan köra hela vägen! — svarade han hållande fast i tömmarna, då Levin bad honom lämna platsen bredvid kusken. — Nej, jag skall sona mitt brott. Jag tycker för övrigt, att det är skönt på kuskbocken. — Och så körde han åstad.
Levin var en smula ängslig för att han skulle överanstränga hästarna, särskilt vänsterhästen, fuxen, som han inte förstod sig på. Men så småningom rycktes han med av Veslovskijs munterhet och lyssnade till de romanser, som denne sittande på kuskbocken allt emellanåt under färden stämde upp. Han åhörde hans berättelser och betraktade hans demonstrationer. Han visade bland annat, hur man kör på engelskt vis »four in hand». Och en tid efter frukosten anlände sällskapet, alla vid det bästa lynne, till Gvozdjovo-kärret.