Levins hade redan bott i Moskva över två månader.
Och för länge sedan hade den tidpunkt överskridits, då enligt sakförståndigas beräkningar Kitty skulle föda sitt barn. Men alltjämt gick hon havande, och det fanns ingenting, som tydde på att hennes förlossning nu var närmare än för två månader sedan. Både doktorn och barnmorskan och Dolly och modern och framför allt Levin, som inte utan fasa kunde tänka på det förestående, började gripas av otålighet och oro. Endast Kitty-kände sig alldeles lugn och lycklig.
Hon förnam nu klart utvecklingen av en ny kärlekskänsla inom sig, kärleken till det barn, som skulle komma, som i viss mån redan fanns till, och med förtjusning gav hon sig hän åt denna känsla. Barnet var inte längre bara en omedveten del av henne själv, det gav allt emellanåt uttryck åt ett av henne oavhängigt liv. Ofta vållade detta henne smärta, men samtidigt måste hon le av en ny underlig fröjd.
Alla, som hon höll av, var nu med henne, och alla var så goda mot henne, pysslade så om henne, att hon förnam idel angenäma känslor. Om hon inte vetat, att detta inom kort skulle ta ett slut, kunde hon inte ha önskat sig ett bättre och angenämare liv. Det enda, som störde behaget i denna tillvaro, var att hennes man inte var sådan som hon tyckte om att se honom, sådan han varit, då de ännu bodde ute på landet.
Hon hade tyckt om det lugna, vänliga och gästfria sätt, som utmärkt honom där. I staden var han ständigt i en spänd oro, det var som om han var rädd för att någon skulle göra honom och framför allt henne illa. På landet, där han tydligen kände sig vara på sin rätta plats, hade han aldrig jäktats av brådska och aldrig varit utan sysselsättning.
Men här i staden hade han alltid bråttom, det var som om han var orolig att försumma något, och ändå hade han ingenting allvarligt för händer. Kitty tyckte synd om honom. Men inför andra tedde han sig alls inte i någon beklagansvärd dager. Tvärtom, då Kitty iakttog honom i sällskap såsom man ibland kan betrakta den man älskar under försöken att se honom framför sig som en främmande person för att klargöra för sig det intryck, som denne gör på andra, märkte hon till förfäran för sin svartsjuka, att han visst inte tedde sig beklagansvärd, utan tilldragande genom sin rättskaffenhet, sin en smula gammalmodiga, blyga artighet gentemot damerna, genom sin kraftiga gestalt och sitt som det tycktes henne alldeles särskilt uttrycksfulla ansikte. Men hon såg honom då inte inifrån, utan utifrån. Hon fann, att han då inte var helt sig själv, på annat sätt kunde hon inte förklara hans tillstånd. Ibland gjorde hon honom i sina tankar förebråelse för att han inte förstod att anpassa sig efter livet i en stad, men ibland insåg hon dock, att det var svårt för honom att här leva sitt liv så, att han kunde känna sig nöjd med det.
I själva verket, vad skulle han göra? Spela kort tyckte han inte om. I klubblivet deltog han inte heller. Att umgås med glada herrar, sådana som Oblonskij, det visste hon nu vad det betydde... det var att svira och att efter dryckeslaget bege sig någonstans. Hon kunde inte utan fasa tänka på varthän män under dylika förhållanden kunde ta vägen. Delta i sällskapslivet? Men hon visste ju, att då måste man ha nöje av att komma samman med unga damer, och det kunde hon inte vilja att han skulle ha. Sitta hemma med henne, hennes mor och hennes systrar? Men hur angenämt och roande hon själv än kunde finna detta evigt enahanda småprat systrarna emellan — snick-snacket som gamle fursten brukade kalla det —, förstod hon dock, att hennes man måste finna det tråkigt. Vad återstod då för något, som han kunde ta sig för? Fortsätta att skriva på sin bok? Han hade också försökt göra det. I början hade han brukat gå till biblioteket för att anställa efterforskningar och göra anteckningar för sitt arbete. Men ju längre han gick utan bestämd sysselsättning, desto kortare blev den tid han hade ledig, sade han henne. Och dessutom hade han här kommit att alltför mycket tala om sin bok, klagade han för henne, så att alla tankar som rörde den kommit i förvirring och förlorat intresse för honom.
Den enda fördelen med stadslivet var, att inga tvister förekom mellan dem här. Om det nu berodde därpå, att man här kommit in i nya förhållanden, eller på att de båda hunnit bli försiktigare och förståndigare i detta avseende, här i Moskva uppstod det inga slitningar dem emellan på grund av svartsjuka, något som de mycket fruktat för, då de lämnade landet.
En händelse, som ju kunnat giva upphov till dylikt, inträffade emellertid: Kitty kom att råka Vronskij.
En gammal furstinna, Marja Borisovna, Kittys gudmor, som alltid hållit mycket av henne, ville ovillkorligen träffa henne. Kitty, som annars inte besökte någon, begav sig i sin fars sällskap till den förträffliga gamla damen och råkade hos henne samman med Vronskij.
Vad detta möte beträffade, kunde Kitty bara förebrå sig, att hon för ett ögonblick, då hon hos den civilklädde herrn igenkände de henne en gång så förtrogna dragen, miste andedräkten och kände blodet ila till hjärtat, och en stark rodnad steg plötsligt upp i hennes ansikte, det kände hon också. Men detta varade bara några sekunder. Hennes far, som med flit begynt ett livligt samtal med Vronskij, hade ännu inte hunnit sluta det, förr än hon redan var fullt redo att lugnt betrakta Vronskij och om så behövdes tala några ord med honom, alldeles som om det hade varit till Marja Borisovna, och framför allt in i minsta tonfall på ett sätt, som kunde ha gillats av hennes man, av vars osynliga närvaro hon liksom hade en känsla i denna stund.
Hon utbytte några ord med Vronskij och kunde till och med lugnt le åt ett skämtsamt yttrande av honom. Han kallade de val han varit med om för »vårt pariamerit». (Hon måste ju le för att visa, att hon förstod, att han skämtade.) Men sedan vände hon sig omedelbart till furstinnan Marja Borisovna och kastade ingen blick på honom förr än han reste sig för att ta farväl. Nu såg hon på honom, men tydligen bara därför, att det är oartigt att inte se på en person, som hälsar.
Hon var sin far tacksam för att denne inte inlät sig i något samtal med henne om detta möte med Vronskij. Men av hans särskilt vänliga sätt mot henne, då de därpå företog en promenad, kunde hon förstå, att han var nöjd med henne. Och själv kände hon sig tillfredsställd. Hon hade aldrig väntat, att hon skulle ha kraft att någonstädes i djupet av sitt medvetande kunna hålla tillbaka alla minnen av de känslor, hon en gång hyst för Vronskij, och att hon inte bara kunde synas utan även vara fullständigt likgiltig och lugn gentemot denne.
Levin rodnade mycket starkare än hon själv, då hon berättade för honom, att hon träffat Vronskij hos furstinnan Marja Borisovna. Det var henne mycket svårt att tala om detta för honom, men ännu svårare var det att berätta även något av enskildheterna vid detta möte, ty han ställde ingen fråga till henne och såg bara med mulen uppsyn på henne.
— Det var skada, att du inte var där, — sade hon. — Jag menar inte, att du skulle ha varit inne i rummet... hade du varit närvarande, hade jag inte kunnat vara så naturlig... Nu rodnar jag mycket, mycket mer än då, — utbrast hon och blev så röd, att det glänste till fuktigt av tårar i ögonen. — Men jag hade velat, att du kunnat titta in genom nyckelhålet.
Hennes troskyldiga ögon sade Levin, att hon kände sig nöjd med sig själv, och fast hon häftigt rodnat, lugnade han sig genast och började ge henne en hel del frågor, vilket hon just önskade. Då han fått reda på allt, även den omständigheten, att det bara var i första sekunden som hon inte kunde avhålla sig från att rodna, men att det sedan varit lika enkelt och lätt för henne som samvaron med en person hon aldrig förr sett, fick Levin helt och hållet sitt glada humör åter och sade, att han var mycket glad över detta, och att han nu inte vidare skulle bete sig så dumt som han gjort vid valsammankomsten och skulle bemöda sig att så fort han träffade Vronskij visa sig så älskvärd han kunde.
— Det vore så plågsamt att tänka, att det skulle finnas en människa, som nästan vore ens fiende, söm det måste vara svårt att träffa, — sade Levin. — Jag känner mig mycket, mycket glad.