Efter att ha tagit farväl av sina gäster började Anna gå av och an i rummet. Hon hade omedvetet — så förhöll hon sig på sista tiden till alla unga män — hela kvällen gjort allt för att hos Levin uppväcka kärlek till sig och hon visste, att hon nått detta mål för så vitt som det var möjligt i fråga om en hederlig gift man och under loppet av en enda kväll. Även han behagade henne. Från manlig synpunkt sett fanns det nog en skarp skillnad mellan Vronskij och Levin, men hon hade dock såsom kvinna spårat upp det gemensamma hos dem, som gjort, att Kitty fattat kärlek både till Vronskij och till Levin. Men nu, när han nätt och jämnt lämnat rummet, greps hon av tankar som förde henne bort från honom.
En enda tanke fick nu makt med henne och förföljde henne i skilda skepnader. »Om jag äger sådan verkan på andra, på denne gifte och vid sin hustru fästade man, varför är han då så kall mot mig?... inte kanske kall, han älskar mig ju, det vet jag. Men det försiggår något nytt med honom. Varför har han inte varit här på hela kvällen? Han lät Stiva hälsa, att han inte kunde överge Jasjvin, att han måste ha ögonen på honom när han spelade. Vilket barn är då denne Jasjvin. Men låt oss anta, att det är sant. Han vill ju aldrig tala osant. Men i denna sanning ligger något annat. Han är glad åt att ha tillfälle att visa mig, att han har andra skyldigheter. Jag vet det och går med på det.
Men varför visa det för mig? Han vill visa mig, att hans kärlek till mig inte bör få störa hans frihet. Men jag vill inte ha några bevis, jag vill ha kärlek. Han borde inse allt det svåra i mitt liv här i Moskva. Kan man säga, att jag lever? Jag lever inte, jag väntar, väntar på en skilsmässa, som ideligen, ideligen skjuts upp. Fortfarande inget svar! Och Stiva säger, att han inte kan fara till Alexej Alexandrovitj. Och jag kan inte skriva mer. Jag kan ingenting göra, ingenting företa mig, ingenting förändra, jag söker lägga band på mig, jag väntar, jag söker förströ mig — engelsmannens familj, författarskap, läsning, men allt detta är ett bedrägeri, allt är bara ett slags morfin för mig. Han borde hysa medlidande med mig», sade hon kännande, hur tårar av medömkan med henne själv steg upp i hennes ögon.
Hon hörde Vronskijs korta och energiska ringning och torkade skyndsamt bort tårarna. Hon gjorde inte bara detta, utan satte sig också ned vid lampan, öppnade en bok och låtsade, som om hon vore lugn. Hon måste visa honom, att hon var missnöjd med att han inte vänt tillbaka som han lovat, — bara missnöjd, men sin sorg finge hon inte visa honom och minst av allt någon medömkan med sig själv. Hon kunde själv få tycka synd om sig, men han fick inte ha någon medömkan med henne. Hon ville inte ha någon strid, hon gjorde honom förebråelser för hans kampberedskap, men kom själv ofrivilligt i stridsställning.
— Nå, du har väl inte haft för tråkigt? — sade han livligt och glatt och gick fram till henne. — Spel är dock en för ryslig lidelse!
— Nej, jag har inte haft tråkigt. Jag har för länge sedan fått lära mig att inte ge mig hän åt ledsnad. Stiva har varit här. Och Levin.
— Ja, de ville fara och hälsa på dig. Nå, hur tyckte du om Levin? — sade han och slog sig ned bredvid henne.
— Jo, mycket. De har nyss lämnat mig. Vad gjorde Jasjvin?
— Han hade vunnit, sjutti tusen. Jag visste, hurudan han var. Han hade nästan lämnat klubben. Men kom så tillbaka. Och nu har han förlorat.
— Varför stannade du då? — frågade hon och lyfte plötsligt ögonen mot honom. Uttrycket i hennes ansikte var kallt och ovänligt. — Du sade till Stiva, att du skulle stanna för att få bort Jasjvin. Men så övergav du honom.
Samma kyliga stämning av kampberedskap kom till uttryck i hans ansikte.
— För det första har jag alls inte bett honom meddela dig något, för det andra brukar jag aldrig tala osanning. Huvudsaken var — att jag ville stanna och stannade, — sade han med mörknad uppsyn. — Anna, varför, varför detta? — sade han efter en minuts tystnad lutande sig fram mot henne och öppnade sin hand i förhoppning, att hon skulle lägga sin i hans.
Hon var glad över denna hans önskan efter en ömhets-betygelse. Men en underlig, ondskefull makt tillät henne inte att ge sig hän åt sin känsla, det var som om hon måste lyda vissa kampregler, som inte tillät henne att underordna sig.
— Naturligtvis ville du bli kvar och blev kvar. Du gör allt, vad du vill. Men varför skall du säga mig det? Varför? — svarade hon, allt mer och mer hetsande upp sig. — Kanske någon bestrider dina rättigheter? Men du vill vara den, som har rätt, och det kan du få.
Hans hand slöt sig, han böjde sig åt sidan, och hans ansikte antog ett ännu mera bestämt uttryck än förut.
— För dig gäller det att visa din envishet, — sade hon och såg skarpt på honom efter att plötsligt ha funnit ett namn på det ansiktsuttryck, som så retade henne, — ja, just envishet. För dig gäller det, om du skall vara segrare över mig, men för mig... — Åter greps hon av medömkan med sig själv och höll nästan på att brista i gråt. — Om du bara visste, vad det betyder för mig! När jag som nu känner, att du förhåller dig fientligt, ja, just fientligt mot mig, om du då visste, vad det vill säga för mig! Om du visste, vad jag är nära en förfärlig olycka sådana stunder, hur jag rädes, rädes för mig själv! — Och hon vände sig om för att dölja sina snyftningar.
— Om vad talar du? — sade han, förfärad över det förtvivlade uttrycket i hennes ansikte, böjde sig åter fram mot henne och grep hennes hand och kysste den. — Varför detta? Söker jag kanske förströelse utomhus? Undviker jag då inte kvinnligt sällskap?
— Det skulle bara fattas! — utbrast hon.
— Nå, säg då, vad jag bör göra för att du skall vara lugn? Jag är redo att göra allt, för att du skall bli lycklig, — sade han rörd av hennes förtvivlan, — vad vill jag inte göra för att befria dig från ett tillstånd så plågsamt som detta, Anna! — sade han.
— Låt det vara! — sade hon. — Jag vet inte själv rätt: detta ensamma liv, nerverna... Låt oss inte tala om det. Nå, hur var travtävlingen? du har inte berättat om det för mig» — yttrade hon för att dölja sin triumfkänsla över segern, som stannat på hennes sida."
Han bad att få kvällsmat och berättade för henne enskildheter från tävlingen. Men i hans tonfall, hans blickar, som blev allt kyligare, förnam hon, att han inte förlät henne hennes seger, att denna envisa känsla hos honom, som hon hade att kämpa med, åter reste sig. Han var nu kyligare mot henne än förut liksom ångrade han, att han gett med sig. Och erinrande sig med vilka ord hon vunnit sin seger: »jag är nära en förfärlig olycka» och »jag rädes för mig själv», förstod Anna, att detta vapen var farligt och inte kunde användas en annan gång. Och hon förnam, att jämsides med kärleken, som band dem samman, hade det rest sig mellan dem en splitets onde ande, som hon inte kunde driva bort ur hans och ännu mindre ur sitt eget hjärta.