Det finns inte sådana omständigheter, att inte en människa kan vänja sig vid dem, särskilt om hon märker, att omgivningen lever på samma sätt. Levin skulle för tre månader sedan inte ha trott, att han vore i stånd att lugnt somna under sådana förhållanden, vari han nu levde. Att kunna sova lugnt, fast han levde ett liv utan mål och mening, ett liv till på köpet över tillgångarna, fast han givit sig hän åt dryckenskap — annorlunda kunde han inte benämna det han varit med om på klubben —, fast han kommit i ett obestämt vänskapsförhållande till en man, som hans hustru en gång varit förälskad i, fast han ännu mera omotiverat hade avlagt visit hos en kvinna, som man strängt taget, tänkte han, måste ge benämningen fallen! Att sova lugnt efter samvaro med denna kvinna, efter att ha känt sin hustrus upprördhet! Men han hade, trött av den genomvakade natten och under inverkan av det vin han druckit, somnat in djupt och lugnt.
Klockan fem väcktes han av att en dörr knarrade. Han for upp ur bädden och såg sig om. Kitty fanns inte i sängen bredvid honom. Men bakom en skärm såg han ljus röra sig och hörde hennes steg.
— Vad nu? Vad är det? — yttrade han halvvaken. — Kitty! Vad är det?
— Ingenting att oroa sig för, — sade hon och kom fram bakom skärmen med ett ljus i handen. — Jag kände mig illamående, — sade hon med ett så älskligt, men betydelsefullt leende.
— Vad, har det börjat, har det det? — frågade han förskräckt, — då måste vi skicka bud, — och han reste sig skyndsamt för att klä sig.
— Nej, nej, — sade hon leende och höll honom tillbaka med handen. — Det är helt säkert ingenting. Jag kände mig bara en smida illamående. Men nu är det över.
Och hon gick fram till sängen, släckte ljuset, lade sig och blev tyst liggande. Hennes tystnad hade nog tyckts honom misstänkt, det var som om hon höll tillbaka andedräkten, och ännu mer oroande hade verkat på honom det uttryck av klarvakenhet och osedvanlig ömhet, varmed hon, då hon kom fram bakom skärmen, hade yttrat till honom: »ingenting att oroa sig för.» Men han var så begiven på sömn, att han genast slumrade in igen. Först längre fram kom han att erinra sig hennes återhållna andedräkt och förstod allt, som då försiggick i hennes kära älskliga sinne, medan hon utan att röra sig låg bredvid honom i väntan på den största händelsen i en kvinnas liv. Klockan sju väcktes han av en låg viskning och ett svagt tryck av hennes hand mot skuldran. Hon liksom kämpade mellan begäret att få tala med honom och den skonsamma oviljan mot att väcka upp honom.
— Kost’ja, bliv inte rädd. Det är inte farligt. Men det tycks... vi får nog skicka efter Jelizaveta Petrovna.
Ljuset var åter tänt. Hon satt upp i sängen och höll mellan händerna ett stickningsarbete, varmed hon de senaste dagarna varit sysselsatt.
— Snälla du, bliv inte förskräckt. Jag är inte alls rädd,
— sade hon varseblivande hans förskrämda ansikte och tryckte hans hand först mot sitt bröst och sedan mot sina läppar.
Han sprang skyndsamt upp, alldeles bortkommen, oavvänt hållande blicken riktad mot henne, drog på sig nattrocken och blev stående stirrande på henne. Han måste ge sig av, men han kunde inte ta sin blick från hennes. Han hade ju alltid älskat hennes ansikte, han kände dess uttryck, dess blick, men aldrig hade han sett henne sådan. Hur avskyvärd och ryslig kände han sig inte i denna stund inför henne sådan som hon nu var, då han erinrade sig, hur upprörd hon varit i går! Hennes rodnande ansikte omgivet av mjuka hårslingor, som trängde fram under nattmössan, bar ett skimmer av glädje och beslutsamhet.
— Fast det varit mycket litet av onatur och förkonstling i Kittys allmänna karaktärsläggning, kände Levin sig ändå på ett sätt som han aldrig anat gripen av det som nu yppade sig för honom, då plötsligt alla täckelser glidit undan och själva kärnan i hennes själ lyste fram i hennes ögon. Och i denna enkelhet och öppenhet förnam han henne, den kvinna han älskade, ännu tydligare. Hon såg leende på honom, men plötsligt darrade det till i hennes ögonbryn, hon lyfte huvudet och gick raskt fram till honom, grep tag om hans arm och tryckte sig helt in mot honom, omgivande honom med sin heta andedräkt. Hon led och det tycktes honom, som förebrådde hon honom för sina lidanden. Och i första ögonblicket föreföll det honom av gammal vana att skulden var hans. Men i hennes blick låg en ömhet, som sade, att hon inte bara fritog honom från skuld, utan älskade honom för dessa lidanden. »Om inte jag är skuld till detta, vem är det då?» tänkte han ofrivilligt sökande efter den brottsling, som förorsakat dessa lidanden, för att kunna straffa honom, men det fanns ingen sådan. Hon led, hon klagade och jublade i dessa lidanden, och hon gladdes åt dem och älskade dem. Han såg, att något skönt höll på att fullbordas i hennes själ, men vad — det kunde han inte förstå. Det översteg hans fattningsförmåga.
— Jag skall skicka bud till mor. Och far du så fort du kan efter Jelizaveta Petrovna... Kost’ja!... Nej, nu är det över.
Hon gick från honom och ringde.
— Ja, gå du nu. Pasja kommer. Det är ingenting farligt med mig.
Och till sin förvåning såg Levin, att hon grep handarbetet, som hon under natten burit in i sängkammaren, och började på nytt sticka.
Samtidigt som Levin gick ut genom rummets ena dörr, hörde han, hur tjänsteflickan kom in genom den andra. Han stannade och lyssnade utanför dörren, han hörde, hur Kitty gav tjänsteflickan noggranna tillsägelser och sedan själv med hjälp av denna flyttade på sängen.
Han klädde sig och medan man spände för — det var ännu för tidigt att kunna få en hyrkusk — ilade han åter in i sängkammaren, inte på tåspetsarna utan som buren av vingar tycktes det honom. Två tjänsteflickor var ivrigt upptagna med att göra en omflyttning av möblerna i sängkammaren. Kitty gick av och an på golvet sysselsatt med sin stickning, kastande upp maskorna i rask följd, medan hon gav sina tillsägelser.
— Jag far strax till doktorn. Jelizaveta Petrovna har man redan farit för att hämta, men jag skall själv köra förbi där. Är det ingenting särskilt du vill? Jo, kanske ett bud till Dolly. — Hon såg på honom, synbarligen utan att höra på vad han sade.
— Ja, ja. Gå du!—yttrade hon hastigt med lätt förtryt-sam min och svängde åt honom med handen.
Han var redan på väg ut i salongen, då med ens ett jämrande stönande ljöd från sängkammaren och strax därpå tystnade. Han blev stående och förstod en lång stund inte, vad som var å färde.
»Ja, det var hon», sade han till sig s]älv, grep med händerna om huvudet och sprang nedför trappan.
— Herre Gud, förbarme dig! förlåt, hjälp! — framstötte han en följd av ord, som plötsligt, han visste ej hur, kommit honom på tungan. Och han, en man utan tro, uttalade dessa ord inte bara med läpparna. Nu, i denna stund, visste han, att alla hans tvivel, ja, själva oförmågan av förnuftsmässig tro, som han kände inom sig, på intet sätt hindrade honom att vända sig till Gud. Allt detta flög i denna stund som stoft från hans själ. Till vem skulle han vända sig, om inte till den, i vars händer han kände sig själv, sin själ och sin kärlek vara?
Hästen var ännu inte framme, men förnimmande inom sig en osedvanlig spänning av fysisk kraft och andlig spänstighet inför vad som förestod, gav han sig av till fots utan att bry sig om att invänta hästen och gav Kuzma tillsägelse att köra fatt honom.
Vid närmaste gathörn mötte han ett skyndsamt framilande åkdon. I en liten släde satt Jelizaveta Petrovna iförd sammetssalopp och med en duk virad om huvudet. »Gud ske lov, Gud ske lov!» upprepade han, då han till sin stora glädje igenkände hennes lilla vitblonda huvud, över vars ansiktsdrag det nu vilade ett allvarligt, ja strängt uttryck. Utan att be kusken hålla sprang han hemåt vid sidan av släden.
— Jaså, omkring två timmar? Inte mer? — frågade hon. — Ni träffar nog Pjotr Dmitrijevitj, brådska bara inte. Och hämta opium på apoteket.
— Ni tror då, att det kan gå lyckligt? Herre Gud, förbarme dig och hjälp! — sade Levin varseblivande sin häst, som just kom ut genom porten. Han sprang upp i släden vid Kuzmas sida och gav befallning om att köra till doktorn.