Doktorn hade ännu inte stigit upp och hans betjänt upplyste, att han lagt sig sent och sagt till om att inte bli väckt, men att han nog snart skulle stiga upp. Betjänten var sysselsatt med att rengöra lampglas och tycktes mycket upptagen av detta göra. Betjäntens uppmärksamhet mot lampglasen och likgiltighet för vad som försiggick inom Levin gjorde denne till en början ursinnig, men snart insåg denne, sedan han fått tid att tänka, att ingen kunde känna till eller hade skyldighet att ha kännedom om hans känslor och att det var desto större skäl att uppträda lugnt, övertänkt och bestämt för att kunna riva ned denna mur av likgiltighet och nå sitt mål. »Brådska inte, men underlåt ingenting», sade Levin till sig själv kännande en allt större och större fond av fysisk kraft och andlig spänstighet inför vad som förestod.
Då Levin fick höra, att doktorn ännu inte var uppe, övertänkte han en hel del planer och bestämde sig slutligen för följande: Kuzma skulle fara med en biljett till en annan doktor och själv skulle Levin bege sig till apoteket, om sedan, när han kommit tillbaka, doktorn fortfarande inte stigit upp, skulle han muta betjänten eller, om denne inte tillät detta, med våld bereda sig tillträde till doktorn och väcka honom.
I apoteket stod en tanig provisor framför en väntande kusk och lade in pulver i oblatkapslar med samma lugna likgiltighet som den, med vilken betjänten hade putsat lampglasen. Något opium ville provisorn inte lämna ut. Bemödande sig att vara lugn och inte förivra sig, nämnde Levin doktorns och barnmorskans namn, talade om varför opiet var behövligt och sökte beveka mannen. Revisorn hördes fråga någon till råds på tyska och då han fått ett jakande svar från en person, som befann sig bakom en avbalkning, tog han fram en liten flaska och en tratt och började långsamt hälla ur ett större kärl i ett mindre, klistrade på detta en etikett, förseglade det trots Levins bön att låta bli och började därpå veckla in flaskan i papper. Men det var mer än Levin kunde stå ut med, han ryckte beslutsamt till sig flaskan och ilade ut genom den stora glasdörren. Doktorn hade fortfarande inte stigit upp och betjänten, som nu var sysselsatt med att breda ut en matta på golvet, nekade att väcka honom. Levin tog då långsamt upp en tiorubelssedel och räckte honom den, varvid han sakta men utan att förlora tid klargjorde för honom, att Pjotr Dmitrijevitj (hur stor och betydelsefull tedde sig inte nu för Levin denne förut så föga betydande Pjotr Dmitrijevitj!) hade lovat honom att vara till hands när som helst, att han helt säkert inte skulle bli ond och att betjänten därför genast borde väcka honom.
Betjänten gick med på detta, följde med en trappa upp och bad Levin stiga in i mottagningsrummet. Här kunde Levin höra, hur doktorn på andra sidan dörren hostande rörde sig omkring, tvättade sig och talade med någon. Tre minuter förflöt. Levin tyckte, att det var mer än en timme. Så kunde han inte härda ut längre:
— Pjotr Dmitrijevitj, Pjotr Dmitrijevitj! — ropade han med bedjande röst in genom den halvöppna dörren. — För Guds skull, förlåt mig. Tag emot mig som ni är. Jag har väntat mer än två timmar.
— Strax, strax! — svarade en röst, och till sin förvåning hörde Levin, att doktorn skrattade, då han sade detta.
— En minuts samtal bara.
— Strax.
Det förgick ytterligare två minuter, som doktorn behövde för att dra på sig pjäxorna och så ytterligare två minuter, som han använde till att få på sig rocken och kamma håret.
— Pjotr Dmitrijevitj! — skulle Levin just till att börja tala med bedrövelse i stämman, men just då kom doktorn ut, klädd och kammad.
»Dessa människor har då inget samvete», — tänkte Levin.
»Att kamma sig, då ens medmänniskors liv står på spel.»
— God morgon! — sade doktorn till honom och räckte fram handen riktigt retande honom med sitt lugn. — Oroa er inte. Nå, hur var det?
Ansträngande sig att vara så omständlig som möjligt började Levin berätta alla möjliga onödiga detaljer rörande sin hustrus befinnande, gång på gång avbrytande sin berättelse med att anhålla om att doktorn genast skulle fara med honom.
— Varför brådska så? Ni vet ju inte, hur det är. Helt säkert behövs jag inte, men jag har ju lovat, och, bevars väl, jag skall komma. Men något skäl till brådska finns inte. Var god och sitt ner, vill ni inte ha en kopp kaffe?
Levin såg på honom med en undrande blick frågande sig, om han drev med honom. Men det hade doktorn ingen tanke på.
— Jag vet, jag vet, — yttrade han med ett leende, — jag är ju själv gift, men vi äkta män ter oss vid sådana här tillfällen som de mest ynkliga varelser. Jag har en kvinnlig patient, vars man brukar fly ut i stallet vid dylika händelser.
— Men hur tror ni, Pjotr Dmitrijevitj? Anser ni, att det kan gå väl?
— Alla fakta talar därför.
— Kommer ni då strax? — sade Levin med en uppbragt blick på tjänaren, som kom inbärande med kaffet.
— Om en timme eller så.
— Å nej, för Guds skull.
— Nå, låt mig få dricka kaffe först.
Doktorn grep sig an med kaffet. Båda satt en stund tigande.
— Turkarna får i alla fall bra med smörj. Har ni läst gårdagens telegram? — sade doktorn mumsande på en bulle.
— Nej, jag kan inte syssla med sådant! — sade Levin och for upp. — Ni kommer då om en kvart?
— Om en halvtimme.
— Har jag ert hedersord därpå?
Då Levin kom åkande hem, anlände samtidigt hans svärmor, och bägge styrde omedelbart vid varandras sida sina steg till sängkammaren. Furstinnan hade tårar i ögonen och hennes händer darrade. Då hon fick syn på Levin, slog hon armarna om honom och brast i gråt.
— Nå, hur är det, kära Lizaveta Petrovna? — sade hon och grep tag i armen på barnmorskan, som kom dem till mötes med ett strålande uttryck i sitt beskäftiga ansikte.
— Det går bra, — sade hon, — få henne bara att lägga sig. Det bereder lättnad.
Från och med det ögonblick, då han vaknat och förstått, vad det var frågan om, hade Levin berett sig på att genomgå allt som förestod utan grubbel och ängslig bidan, hållande tillbaka alla tankar och känslor. Han hade beslutit att söka vara fast och säker, så att han inte skulle oroa sin hustru utan inge henne lugn och hålla uppe hennes mod. Utan att tillåta sig att närmare tänka på vad som skulle ske och hur det kunde komma att sluta, hade Levin i sin inbillning med stöd av vad han genom frågor visste om hur länge sådant vanligen brukar pågå berett sig på att under loppet av en fem timmar stå ut med lidandet och hålla modet uppe, och det tycktes honom, som om detta skulle vara möjligt. Men då han kommit tillbaka från doktorn och åter hade sin hustrus lidanden inför ögonen, upprepade han allt oftare och oftare: »Herre Gud, förlåt, hjälp, hjälp», han suckade gång på gång och lyfte huvudet mot höjden kännande ängslan för att han inte skulle kunna hålla ut, att han skulle brista i gråt och fly undan, så svårt hade han det. Och ännu hade bara en timme förgått.
Men efter denna timme förgick ytterligare en, två, tre, så alla de fem timmar, han hade tänkt sig som högsta måttet för sin kraft att härda ut, och alltjämt var tillståndet detsamma. Han led allt, emedan han inte hade annat att göra än att lida, varje stund tänkande, att han nu nått yttersta gränsen för sin förmåga att lida och att hans hjärta i nästa stund skulle brista av medkänslans kval.
Men det förgick ännu minuter, det blev nya timmar, och känslan av lidande och ångest växte inom honom, spänningen steg och steg.
Alla de vanliga livsbetingelserna, utan vilka man har svårt att tänka sig en tillvaro, fanns inte mer för Levin. Han hade förlorat medvetandet av tidsförloppet. Än syntes honom timmarna vara minuter, än var det minuter, som föreföll honom vara timmar, — de minuter, då hon kallade honom till sig och han stod och höll henne i den svettiga lilla handen, som än drog sig samman med osedvanlig kraft, än stötte hans hand från sig. Han blev förvånad, då Lizaveta Petrovna bad honom gå bakom skärmarna och tända ett ljus och han fick veta, att klockan redan var fem på eftermiddagen. Om man hade sagt honom, att det ännu inte var mer än klockan tio på förmiddagen, hade han inte blivit mer förvånad. Uppfattningen av det rum, där han befann sig under allt detta, föreföll honom lika oviss som bedömandet av den tid, som förflöt. Han betraktade hennes feberheta ansikte, som än förvreds av lidande, än lugnande log emot honom. Han såg furstinnan, röd, ansträngd, med hängande grå hårstrimmor, tårögd med gråten i halsen bitande sig i läpparna, han såg Dolly, han såg doktorn, som rökte den ena cigarretten efter den andra, och Lizaveta Petrovna med det fasta, bestämda och roingivande ansiktet och gamle fursten, som med dyster uppsyn promenerade av och an på salsgolvet. Men hur de kom och gick och var de befann sig, visste han inte. Furstinnan var än hos doktorn i sängkammaren, än ute i arbetsrummet, där för tillfället ett dukat bord stod, än var det inte hon utan Dolly. Sedan kom Levin ihåg, att man skickat honom än hit än dit. En gång hade man sänt i väg honom för att flytta ett bord och en soffa. Han gjorde detta med all iver i tro att det var något som behövdes för Kittys skull, och så fick han reda på, att han hade ordnat för sin liggplats under natten. Därpå hade man skickat honom till doktorn, som då befann sig i arbetsrummet, för att fråga honom till råds om något. Doktorn svarade och började sedan prata om ett bråk inom stadsfullmäktige. Sedan skickades Levin in i sängkammaren till furstinnan för att ta ned en helgonbild med guld- och silverbeläggning. I sällskap med svär-moderns gamla kammarjungfru klättrade han upp på ett skåp för att få ned den och råkade slå sönder den framför bilden hängande lampan. Kammarjungfrun talade tröstande ord till honom både om lampan och hustrun. Han kom inbärande med helgonbilden och satte ned den vid Kittys huvudgärd omsorgsfullt stickande in den bakom kudden. Men var, när och varför allt detta skedde, visste han inte. Han förstod inte heller, varför furstinnan tog honom om handen och med en deltagande blick bad honom lugna sig, varför Dolly sökte övertala honom att äta litet och drog honom ut ur rummet, och varför doktorn allvarligt och medlidsamt såg på honom och bad honom ta in några droppar.
Han visste och kände bara, att det som tilldrog sig var något av samma slag som det som försiggått för ett år sedan vid brodern Nikolajs dödsbädd på hotellet i guvernementsstaden. Men det var något sorgligt, och detta skulle däremot vara något glädjande. Men både sorgen då och glädjen nu tedde sig som något, som låg bortom livets vanliga förhållanden, bildade liksom en öppning mitt i detta vanliga liv, varigenom man kunde skönja någonting högre. Det som tilldrog sig kändes lika svårt och plågsamt och på samma ofattliga sätt lyfte sig själen vid betraktandet av detta högre upp till en sådan höjd, som den aldrig förr haft ett begrepp om och dit förståndet inte kunde följa den.
»Herre Gud, förlåt, hjälp», upprepade han utan uppehåll för sig själv, och trots att han så länge och som det förefallit honom så fullständigt varit främmande för religionen förnam ban, att han nu vände sig lika trohjärtat och enkelt till Gud som i sin barndom och första ungdom.
Under hela tiden var han ömsevis gripen av två skilda sinnesstämningar. Den ena kände han, då han inte var inne hos hustrun, då han var tillsammans med doktorn, som rökte den ena tjocka cigarretten efter den andra och släckte dem mot kanten av en överfylld askkopp, med Dolly och gamle fursten, då han lyssnade till deras tal om middagsmåltiden, om politiken, om Marja Petrovnas sjukdom. Då kunde det hända, att Levin plötsligt för ett ögonblick glömde bort, vad som försiggick, och kände sig alldeles som en som just uppvaknat ur en dröm. Den andra sinnesstämningen kände han vid sin hustrus sida, vid hennes huvudgärd, där hans hjärta ständigt tycktes honom vara nära att brista av medlidande, och han stod och bad till Gud utan uppehåll. Och varje gång, då han väcktes upp från en minuts glömska av ett skrik från sängkammaren, greps han av samma underliga tvångsföreställning, som i första stunden hade kommit över honom. Varje gång, då han förnam skriket, for han upp, ilade i väg för att be om förlåtelse och erinrade sig under vägen, att han inte var brottslig, och han greps av begär efter att vara henne till skydd och hjälp. Men då han såg på sin hustru, förstod han åter, att det var en omöjlighet för honom att bringa hjälp och fylld av fasa upprepade han: »Herre Gud, förlåt, hjälp.» Och ju längre det led, desto starkare blev dessa båda sinnestillstånd, han kände ett allt större lugn och en fullständig glömska av henne, då han inte var inne hos henne, och han förnam hennes kval allt smärtsammare och sin hjälplöshet allt tröstlösare, då han påmindes om dem. Han sprang upp, ville fly bort, men ilade in till henne.
Ibland, då hon gång på gång kallat på honom, kände han ovilja mot henne, men då han varseblev hennes undergivna, leende ansikte och hörde henne yttra: »jag tröttar alldeles ut dig», vände sig hans ovilja anklagande mot Gud, men så fort han tänkte på honom, bad han strax om förlåtelse och misskund.