Han visste inte, om det var sent eller tidigt. Alla ljus höll på att brinna ned. Dolly hade nyss kommit ut i arbetsrummet och uppmanat doktorn att lägga sig en stund. Levin satt och lyssnade till doktorns berättelse om en charlatan, som uppträtt som magnetisör, och höll blicken fäst vid den glimmande askan på doktorns cigarrett. Det var en av viloperioderna och en stunds glömska hade kommit över Levin. Han hade fullständigt förlorat minnet av det allvarliga, som tilldrog sig. Han lyssnade till doktorns berättelse och var upptagen av denna. Plötsligt hördes ett skrik, vars like han aldrig förnummit. Skriket var till den grad förskräckligt, att Levin inte en gång kunde rusa upp från sin plats utan bara med tillbakahållen andedräkt riktade en förskrämd och bönfallande blick på doktorn. Denne böjde huvudet åt sidan, lyssnade och log ett gillande leende, Allt hade blivit så osedvanligt, att ingenting mer satte Levin i förundran. »Helt säkert måste det vara på det viset», tänkte han och blev sittande. »Men vems skrik var det?» Han sprang upp, ilade på tåspetsarna in i sängkammaren förbi Lizaveta Petrovna och furstinnan och ställde sig på sin plats vid Kittys huvudgärd. Skriket tystnade, men med något hade det nu inträtt en förändring. Vad det var, märkte han inte och förstod inte, och han varken ville märka det eller förstå det. Men att något skett, kunde han se på Lizaveta Petrovnas ansikte: det var blekt och allvarligt men hade fortfarande samma uttryck av beslutsamhet, fast det darrade en smula i käkmusklerna och ögonen oavvänt hölls riktade mot hans hustru. Kitty vände hela sitt förpinade ansikte, där en lock klibbat sig fast vid den svettiga kinden, emot honom och sökte hans blick. Hennes lyfta händer bönföll om hans hjälp. Då dessa svettiga händer fått tag i hans kalla, drog hon dem upp mot sitt ansikte.
— Gå inte, gå inte! Jag är inte rädd, visst inte! — sade hon skyndsamt. — Mamma tag av mig örringarna. De besvärar mig. Du är väl inte rädd? Snart, snart, Lizaveta Petrovna...
Hon talade hastigt och ville le. Men plötsligt förvreds hennes ansikte, hon stötte honom från sig.
— Nej, det är förfärligt! Jag dör, jag dör! Gå, gå! — skrek hon, och åter hördes detta skrik, vars like han aldrig hört.
Levin slog armarna om huvudet och rusade ut ur rummet.
— Ingenting farligt, allt går väl! — ropade Dolly efter honom.
Men vad man än ville säga honom, visste han nu, att allt var förlorat. Med huvudet stött mot dörringångens tvärslå stod han i rummet bredvid och lyssnade till ett aldrig förr hört tjut och vrål, och han visste, att dessa ljud kom från det, som en gång varit Kitty. Han önskade sig inte längre något barn. Nu hatade han detta barn. Han ville inte nu, att det skulle bli vid liv, han ville bara att dessa förfärliga lidanden skulle ta ett slut.
— Doktorn! vad är detta, vad är det? Herre min Gud! — utbrast han och grep läkaren om armen, då denne kom ut från sängkammaren.
— Det lider mot slutet, — sade doktorn. Och hans ansiktsuttryck var så allvarligt, då han yttrade detta, att Levin fattade »slutet» som syftande på döden.
Utom sig rusade han in i sängkammaren. Det första han fick se var Lizaveta Petrovnas ansikte. Det var ännu dystrare och allvarligare än förut. Hos Kitty kunde han inte urskilja något ansikte. Där det förut varit befann sig nu något förfärligt, som injagade skräck genom sitt uttryck av oerhörd ansträngning och genom det ljud, som trängde fram från det. Han sjönk ned med huvudet tryckt mot sängens trä kännande, att hans hjärta höll på att brista. Det förfärliga skriket fortfor alltjämt, det blev allt förfärligare och så med ens, som hade" det nått det förfärligas yttersta gräns, tystnade det. Levin ville inte tro sina öron, men det var otvivelaktigt så: skriket hade tystnat, det hördes ett rasslande och prasslande ljud av något, som ivrigt rörde sig, flämtande andedrag och en andfådd, öm och lycklig röst, som stilla sade: »det är över.»
Han lyfte på huvudet. Med händerna maktlöst vilande på täcket, ovanligt vacker och stilla, såg hon tyst upp mot honom och sökte le, men kunde inte.
Och med ens kände sig Levin förd bort från denna underliga och förfärliga övernaturliga värld, vari han levat de sista tjugotvå timmarna, återkommen till den värld, där han förut varit, men som nu var fylld av ett sådan nytt lyckosamt ljus, att han inte hade makt att uthärda det. Alla de spända strängarna hade brustit. Snyftningar och glädjetårar steg med ens helt oväntat upp inom honom med en sådan kraft, att hela hans kropp skakades och han på länge var ur stånd att tala.
Han hade fallit på knä framför sängen och höll sin hustrus hand framför sina läppar kyssande den, och hennes hand svarade med svaga rörelser av fingrarna på hans kyssar. Och under tiden fladdrade som en ljuslåga över en helgonbilds lampa vid andra ändan av sängen i Lizaveta Petrovnas vana armar ett mänskligt liv, som aldrig förr funnits till och som med samma rätt, med samma känsla av betydelsefullhet skulle leva, skulle komma att alstra nya väsen liknande sig själv.
— Det lever, det lever! Och tänk, det är en gosse! Var inte oroliga! — hörde Levin Lizaveta Petrovnas stämma, medan hon med sin skälvande hand klatschade på barnets rygg.
— Mamma, är det sant? — hördes Kittys röst.
Blott snyftningar från furstinnan svarade henne.
Och mitt i stillheten hördes som ett otvivelaktigt svar på moderns fråga en helt annan röst än alla de dämpade stämmor, som nyss ljudit i rummet. Det var det oförvägna, ursinniga, hänsynslösa skriket från en ny mänsklig varelse kommen från ett obegripligt ursprung.
Hade man för en stund sedan sagt till Levin, att Kitty hade dött och att han hade dött tillsammans med henne och att de hade fått änglar till barn och att Gud själv stod inför dem, skulle han inte ha förvånat sig över något. Men nu då han återkommit i verklighetens värld, måste han göra stora tankeansträngningar för att kunna fatta, att hans hustru var vid liv, frisk och sund, och att denna förtvivlat pipande varelse var hans son. Kitty hade fått behålla livet, hennes lidanden var över. Och Levin kände sig outsägligt lycklig. Detta begrep han och därmed var hans lycka fullkomlig. Men barnet? Varifrån, varför, vem var det?... Det var honom omöjligt att införliva med sig denna tanke. Det föreföll honom vara något onödigt, något överflödigt, som han inte på länge kunde vänja sig vid.