Stepan Arkadjevitj stod just i begrepp att avlägsna sig, då Kornej kom in och anmälde:
— Sergej Alexejevitj!
— Vilken Sergej Alexejevitj? — skulle just Stepan Arkadjevitj till att fråga, men kom med detsamma att erinra sig, vem det måste vara.
— Ack, Serjozja! — sade han. »Det är Sergej Alexejevitj. Och jag som trodde, att det var expeditionschefen. Anna bad mig ju att söka träffa honom», tänkte han.
Och han erinrade sig det skygga, smärtsamma uttryck med vilket systern, då de skildes åt hade sagt: »i varje fall får du nog se honom. Tag noga reda på var han är och vem som är med honom. Och, Stiva... om det skulle vara en möjlighet! Det finns väl en möjlighet?» Stepan Arkadjevitj förstod, vad hon menade med »en möjlighet», det betydde: om d«t fanns en möjlighet, att ordna så, att hon vid skilsmässan skulle få sonen... Nu insåg Stepan Arkadjevitj, att man inte ens kunde tänka på den saken, men var i alla fall glad att få träffa sin systerson.
Alexej Alexandrovitj påpekade för sin svåger, att man aldrig i sonens närvaro talade om modern, och han bad honom om att inte yttra ett ord om henne.
— Han var mycket sjuk efter det där sammanträffandet med modern, som vi inte hade förutsett, — sade Alexej Alexandrovitj. — Vi fruktade till och med för hans liv. Men omtänksam läkarvård och havsbad under sommaren har återställt hans hälsa, och nu har jag på doktorns inrådan låtit honom börja i skolan. Inflytandet av kamratskapet har också visat sig öva god verkan på honom, han är nu alldeles frisk och studierna går bra.
— Nej, det är ju stora karlen! Det är ingen Serjozja längre, utan en ordentlig Sergej Alexejevitj! — utbrast Stepan Arkadjevitj blivande varse en vacker, bredskuldrad gosse i blå jacka och långbyxor, som käckt och otvunget trädde in i rummet. Gossen såg frisk och munter ut. Han gjorde en bugning för morbrodern, som om denne varit en främmande, men i detsamma kände han igen honom och rodnade. Liksom kränkt och förtretad av något vände han sig hastigt bort från honom. Gossen gick fram till fadern och räckte honom ett papper med uppgift om det betyg han nyligen fått i skolan.
— Ja, det var ju inte illa, — sade fadern, — nu kan du gå.
— Han har magrat och vuxit i höjden och är inget barn mer. Det gläder mig, — sade Stepan Arkadjevitj. — Nå, kommer du ihåg mig?
Gossen utbytte en hastig blick med fadern.
— Ja, mon oncle, — sade han och såg mot morbrodern och sänkte åter blicken.
Morbrodern bad gossen komma fram till sig och tog hans hand.
— Nå, hur står det till? — sade han önskande samtala, men utan att veta, vad han skulle säga.
Gossen drog utan att svara försiktigt sin hand ur morbroderns och rodnade. Och så fort Stepan Arkadjevitj släppt hans hand, ilade han efter att ha riktat en bedjande blick mot fadern skyndsamt ut ur rummet likt en fågel som återfått friheten.
Det hade gått ett år sedan den tid, då Serjozja för sista gången hade sett sin mor. Sedan dess hade han aldrig mer hört talas om henne. Och detta år hade han fått börja skolan, hade lärt känna kamratliv och funnit behag däri. De minnesbilder och fantasier, som hos honom rört sig om modern och efter hennes sista besök hade gjort honom sjuk, sysselsatte honom inte mera. Då de någon gång steg upp inom honom, bemödade han sig att jaga bort dem anseende dem vara en flickaktighet, något som en pojke, som gick i skola, borde skämmas för. Han visste, att det mellan fadern och modern hade varit en tvist, som skilt dem åt, han visste, att det var hans öde att stanna hos fadern, och sökte vänja sig vid denna tanke.
Då han såg sin morbror, som liknade modern, fick han en obehaglig förnimmelse, emedan detta hos honom väckte till liv just de minnen, som han ansåg sig böra blygas för. Det var honom desto mera oangenämt, som han av några ord, som han råkat höra, då han stod och väntade utanför dörren, kunde sluta sig till, att deras samtal hade rört sig om modern. Och för att inte sätta sig upp mot sin far, som han levde samman med och som han var beroende av, och framför allt för att inte råka in i någon känslosamhet, vilket han ansåg för något så skamligt, hade Serjozja bemödat sig att inte se på denne morbror, som kommit för att störa hans lugn, och ansträngt sig att inte tänka på det, som han blev påmind om genom dennes närvaro.
Men då Stepan Arkadjevitj, som lämnat fadern strax efter honom, hunnit fatt honom i trappan och börjat fråga honom om hur han brukade tillbringa rasterna i skolan, inlät sig Serjozja här, där hans far inte var närvarande, i ett samtal med morbrodern.
— Jo, nu leker vi järnväg, — sade han, till svar på frågan. — Det går till så här. Två stycken sätter sig på en bänk. Det är passagerarna. Och en ställer sig på samma bänk. Och så spänns alla de andra för. Man håller fast i händerna eller vid bältena, och så bär det i väg genom alla salarna. Dörrarna öppnar vi i förväg. Och då är det svårt att vara den, som är konduktör!
— Är det den, som står? — frågade Stepan Arkadjevitj leende.
— Ja, det behövs både mod och vighet, särskilt, när man plötsligt stannar eller någon faller omkull.
— Ja, det är minsann inte lätt, — sade Stepan Arkadjevitj och betraktade med en känsla av vemod dessa livliga, från modern ärvda ögon, som nu inte längre var några riktiga barnaögon, där endast oskuld fanns. Och fast han lovat Alexej Alexandrovitj, att inte tala om Anna, kunde han inte hålla sig.
— Och kommer du ihåg din mor?—frågade han plötsligt.
— Nej, det gör jag inte, — svarade skyndsamt Serjozja, blev blossande röd och sänkte blicken. Och något annat svar kunde morbrodern inte få ur honom.
Gossens informator, en sydslavisk pedagog, fann en halvtimme därefter sin elev i trappan och visste inte rätt, vad det var fatt med gossen, om han var ond eller ledsen.
— Ni har väl fallit och slagit er? — sade informatorn. — Jag har sagt, att det är en farlig lek. Jag får väl säga till rektorn.
— Om jag också slagit mig, så skulle ingen ha märkt det. Det är då säkert.
— Nå, vad är det då?
— Lämna mig!... Minns jag eller minns jag inte... Vad angår det honom? Varför skulle jag minnas? Lämna mig i fred! — det var inte längre till informatorn han talade utan till hela världen.