— Alltså kan du vara snäll och besöka Bois på vägen, — sade Kitty till sin man, då han klockan elva på förmiddagen kom till henne strax innan han skulle ge sig av hemifrån. — Jag vet, att du äter middag på klubben, pappa har låtit skriva in dig. Men vad ämnar du göra på förmiddagen?
— Jag skall bara besöka Katavasov ett slag, — svarade Levin.
— Varför så tidigt då?
— Han har lovat att göra mig bekant med Metrov. Jag skulle så gärna vilja tala med honom om min bok, det är en bekant vetenskapsman från Petersburg, — sade Levin.
— Jaså, det är han, vars uppsats du så lovprisat? Nå och sedan? — sade Kitty.
— Jag besöker kanske också domstolen i min systers angelägenhet.
— Och konserten? — frågade hon.
— Nej, skulle jag sitta där ensam!
— Besök du konserten, där ges de där nya styckena... Du har ju varit så intresserad för dem. Kunde jag, skulle jag ovillkorligen gå.
— Nå, i varje fall kommer jag hem ett slag före middagen, — sade han och såg på klockan.
— Tag på dig bonjouren, så att du direkt kan bege dig till grevinnan Bol.
— Är det alldeles nödvändigt?
— Naturligtvis! Vi har ju haft besök. Vad är det för besvär för dig? Du tittar in dit i förbifarten, sätter dig ner och pratar fem minuter om vädret, reser dig upp och tar avsked.
— Men du kan inte tro, vad jag vant mig från sådant, jag tycker det år rent galet. Vad är då detta? Här kommer en främmande person, slår sig ner, sitter en stund utan att ha något ärende, stör andra och bringar sig själv i misshumör och ger sig så av.
Kitty skrattade.
— Ja, men du har ju gjort visiter under din ungkarlstid? — sade hon.
— Det har jag, men jag har alltid tyckt, att det var befängt, och nu har jag så vant mig från det, att jag vid Gud hellre skulle vilja vara utan middag två dar i rad än göra en visit. Det bär mig så emot! Jag tycker jämt, att man känner sig förnärmad och vill säga: varför kommer du då hit utan ringaste ärende?
— Nej, man känner sig visst inte förnärmad. Det kan jag försäkra dig, — sade Kitty och såg honom leende i ansiktet. Hon grep honom vid handen. — Nå, farväl... Och glöm inte visiten!
Han ville just avlägsna sig efter att ha tryckt en kyss på hustruns hand, då hon hejdade honom.
— Kost’ja, du vet väl, att jag bara har femti rubel kvar?
— Nå, jag kommer ju tillbaka, jag skall ta ut ur banken. Hur mycket? — sade han med ett för henne välbekant uttryck av misshag.
— Nej, vänta litet. — Hon höll honom kvar vid handen. — Låt oss talas vid, det här oroar mig. Det tycks mig, som om jag inte gjorde några onödiga utgifter, men i alla fall är det, som om pengarna löpte sin väg. Det är något, som vi inte förstår oss på att sköta som sig bör.
— Visst inte, — sade han med en svag hostning och såg på henne under lugg.
Hon kände till denna hostning. Det var ett tecken på, att han var starkt missbelåten — inte med henne, men med sig själv. Han var verkligen i misstämning, men inte därför, att det gått åt mycket pengar, utan emedan han blivit påmind om något som inte var riktigt i sin ordning, men som han helst velat glömma bort.
— Jag har gett Sokolov order att sälja vetet och att ta förskott på kvarnen. Pengar skall nog komma in.
— Nej, men jag är rädd för att det över huvud taget går åt för mycket.
— Visst inte, visst inte, — upprepade han. — Nå, farväl så länge, kära du.
— Nej, vet du, jag ångrar ibland att jag följt mammas råd. Det skulle nog varit så bra på landet! Och nu tröttar jag ut alla här, och pengar öser vi ut.
— Visst inte, visst inte. Sedan jag gift mig, har det aldrig hänt, att jag haft anledning att säga, att det kunde vara bättre än det är...
— Menar du verkligen det? — sade hon och såg honom in i ögonen.
Han sade detta utan att tänka sig för bara för att lugna henne. Men när han såg på henne och blev varse, att dessa kära troskyldiga ögon bedjande var riktade på honom, upprepade han vad han sagt av fullaste hjärta. »Jag glömmer då bort henne», tänkte han. Och han kom att erinra sig vad som inom så kort tid väntade dem.
— Blir det snart? Hur känner du det? — viskade han och grep båda hennes händer.
— Det har jag tänkt så många gånger, att jag nu alls inte tänker något och ingenting vet.
— Känns det inte skrämmande?
Hon log trotsigt.
— Inte ett dugg, — sade hon.
— Ja, sker något, är jag hos Katavasov.
— Nej, det blir ingenting, tänk inte det. Jag åker ut med far på en promenadtur längs bulevarden. Vi tittar då in till Dolly. Strax före middagen väntar jag dig här. Ack, ja visst. Vet du kanske, att Dollys belägenhet håller på att bli rent outhärdlig? Hon är skyldig överallt och har inga pengar. I går talade jag med mamma och Arsenij (det var systern Lvovas man), och vi beslöt, att du och han skulle skickas på Stiva. Det här är verkligen orimligt. Pappa kan vi ju inte blanda in i detta... Men om du och Arsenij...
— Nå, vad kan vi göra? — sade Levin.
— Hur som helst får du söka upp Arsenij, tala med honom. Han meddelar dig, vad vi beslutit.
— Nå, med Arsenij är jag på förhand ense om vad det vara må. Jag skall besöka honom. A propos, går jag på konserten, gör jag det i Natalies sällskap. Farväl då!
På trappan hejdades Levin av sin gamle alltjämt ogifte tjänare Kuzma, som följt med till Moskva och skötte de husliga bestyren.
— De har pysslat om Krasavtjik (det var namnet på den vänstra av ekipagets draghästar, som man tagit med från landet), men han haltar fortfarande, — sade han. — Vad är att göra åt det?
Under första tiden i Moskva hade Levin haft mycket att tänka på de hästar, som han fört med från landet. Han hade velat ordna med denna del av sitt stadshushåll så bra och så billigt som möjligt. Men det hade visat sig, att det blev dyrare att ha med sig egna hästar än att begagna sig av hyrda, och dylika fick man i alla fall använda.
— Skicka efter veterinär. Den har väl fått någon fotskada.
— Och för Katerina Alexandrovna? — frågade Kuzma.
Levin förvånade sig inte längre som han till en början
gjort under denna Moskvavistelse, att för att göra en tur från Vozdvizjenka till Sivtsev-Vrazjek måste man framför den tunga landån ha två starka hästar, som drog den en fjärdedels verst genom snösörjan och så stod fyra timmar, varför han hade att betala fem rubel. Nu tyckte han redan, att detta var något naturligt.
— Säg till en hyrkusk, att han kommer med ett par hästar till vår vagn, — sade han.
— Skall ske.
Efter att tack vare stadens resurser lätt och enkelt ha ordnat med en svårighet, som på landet skulle ha vållat så mycket alldeles särskilt besvär, steg Levin ut på gatan, ropade an en hyrdroska och begav sig till Nikitskaja-gatan. Under färden dit tänkte han inte alls på sina penningangelägenheter utan endast på, att han nu skulle träffa vetenskapsmannen från Petersburg, en sociolog, och med honom tala om sin bok.
Bara under allra första tiden i Moskva hade Levin känt förvåning inför dessa improduktiva och för en landsortsbo besynnerliga, men ofrånkomliga utgifter, som från alla håll krävdes av honom. Men nu hade han redan vant sig vid det. Det hade i detta hänseende gått med honom som med den som givit sig till att snatta: det börjas med en knappnål och slutas med en silverskål. Då Levin växlade sin första hundrarubelssedel för att köpa livréer åt betjänten och portvakten, kom han ovillkorligen att tänka på, att denna onödighet — som emellertid inte kunde undvaras om man fick tro furstinnans och Kittys förvånade protester, då han gjorde en antydning åt det hållet — kostade lika mycket som lönerna åt två sommararbetare, d. v. s. omkring trehundra arbetsdagar från påsk till nästkommande fasta, varje dag fylld av tungt arbete från tidiga morgonen till sena kvällen. Den sedeln kände han svårt att ge ifrån sig. Men den nästa av samma valör, som växlades för att skaffa hem matvaror och vin till en släktmiddag, som kostade tjugoåtta rubel, gick det åtskilligt lättare att av-hända sig, trots att Levin kom att erinra sig, att tjugoåtta rubel var detsamma som sju tunnor havre, som man i svett och möda skurit, bundit, tröskat, vädrat, siktat och lagt i säckar. Men de sedlar, som han numer växlade, uppväckte inga dylika tankeassociationer. Sedan länge gav han ut dylika, som om det rört sig om bagateller. Om den möda man lagt ned på att förvärva pengar hade sin motsvarighet i den tillfredsställelse, som det köpta kunde ge, var något, som han inte mera tänkte på. Sina beräkningar som lantman, att den och den sädessorten inte kunde säljas under ett visst pris, hade han också glömt. Rågen, som han så länge hållit på", blev såld för femtio kopek mindre per tjetvert än priset varit en månad tidigare. Även insikten om, att man med sådana utgifter inte skulle kunna leva ett helt år utan att sätta sig i skuld, hade ingenting att säga. Det var bara ett som var av nöden: att ha pengar i banken utan att fråga om varifrån de kommit, så att man alltid kunde veta, att man följande dag hade något att köpa kött för. Och detta hade han hittills ordentligt iakttagit, han hade alltid haft pengar på banken. Men nu hade bankpengarna tagit slut, och han visste inte rätt, varifrån han skulle skaffa kontanter. Och det var detta som bragt honom i misshumör, då Kitty förde penningfrågan på tal. Men han hade inte tid att grubbla på detta. Han satt i vagnen och tänkte på Katavasov och det förestående sammanträffandet med Metrov.