Såsom alltid tillbragte Stepan Arkadjevitj ingalunda sin tid förgäves i Petersburg. Förutom de egentliga ärendena, systerns skilsmässoangelägenhet och hans eget platssökande, hade han även att tänka på att vederkvicka sig själv en smula i Petersburg efter unkenheten i Moskva, för att begagna hans eget uttryck.
Trots sina cafés chantants och sina omnibusar var Moskva i alla fall ett dödvatten. Det hade Stepan Arkadjevitj alltid haft på känn. Då han levat en tid i sträck i Moskva, särskilt då hans familj också var där, hade han alltid känt en nivåsänkning i sitt humör. Då han någon tid varit i Moskva utan att ha fått tillfälle att resa bort, gick det slutligen därhän, att han började känna sig oroad av sin hustrus misshumör och förebråelser, av barnens hälsotillstånd och skolstudier, av sin tjänsts små uppgifter, ja, han oroade sig till och med för att han hade en del skulder. Men han behövde bara komma till Petersburg ett slag och råka in i den krets, där han hade sitt umgänge, där man levde livet och inte vegeterade som i Moskva, och strax började alla de obehagliga tankarna att vika undan, de smälte bort som vax framför elden.
Hans hustru? ... I dag han haft ett samtal med furst Tjetjenskij. Denne var gift, hade hustru och barn, som var stora och i pagekåren, och så dessutom en annan inte lagligen erkänd familj, där det också fanns barn. Fast den första familjen nog var bra, kände sig dock furst Tjetjenskij lyckligast i den andra. Och han hade infört sin äldste son i den andra familjen och yttrade till Stepan Arkadjevitj, att han fann detta vara nyttigt och utvecklande för ynglingen. Vad skulle man sagt om det i Moskva?
Hans barn? ... I Petersburg var barnen inte i vägen för sina fäder, de störde inte deras liv. Barnen uppfostrades i bildningsanstalter, och här fanns intet av den underliga åsikt, som gripit kring sig i Moskva — han tänkte särskilt på Lvov —, att barnen vore att anse som det finaste i livet och att föräldrarnas uppgift var idel möda och bekymmer. Här förstod man, att en människa hade skyldighet att leva för sin egen skull, att leva så som en bildad person anstod.
Hans tjänst?... Här var tjänsten inte heller det ihållande, tröstlösa slit, som man gjorde den till i Moskva, här hade man ett intresse i arbetet. Man möttes, man gjorde en annan en tjänst, man sade ett ord, som slog huvudet på spiken, man visste att vara underhållande — och vips hade man gjort en karriär, såsom fallet var med Brjantsev, som Stepan Arkadjevitj hade träffat i går, denne var nu en av de främsta rangspersonerna. Här fanns det ett intresse i statens tjänst.
Särskilt lugnande inverkan på Stepan Arkadjevitj utövade den uppfattning man i Petersburg hade om penningaffärer. Bartnjanskij, som gjorde över med gott och väl femtio tusen rubel om året, på så stor fot fann han det nödigt att leva, hade i går fällt ett träffande ord härom till Stepan Arkadjevitj.
Före middagen, då de kommit i livligt samtal, yttrade Stepan Arkadjevitj till Bartnjanskij:
— Du är ju nära bekant med Mordvinskij. Du kunde göra mig en tjänst. Du behövde bara nämna ett ord till honom. Det är så, att det är en befattning, som jag skulle vilja få. En anställning som medlem i en kommission...
— Nå, jag skall i alla fall hålla det i minnet... Men vad ser du för trevnad att i sällskap med judar jobba med järnvägar? Du måste ändå medge, att det inte är aptitligt.
Stepan Arkadjevitj yttrade ingenting om att det var ett verksamt liv. Den synpunkten skulle Bartnjanskij inte ha begripit.
— Det gäller att skaffa pengar, jag har inte till mitt uppehälle.
— Nog har du väl till ditt uppehälle.
— Ja, men jag har skulder.
— Har du? Har du mycket? — sade Bartnjanskij medlidsamt.
— Synnerligen mycket, en tjugo tusen.
Bartnjanskij brast ut i ett muntert skratt.
— O, lycklige man! — sade han. — Jag har halvannan million och ingenting att betala med, men som du ser, nog kan jag leva!
Och Stepan Arkadjevitj hade inte bara hört detta yttrande av honom, han hade även fått tillfälle att med fakta övertyga sig om att det var sant. Zjivachov hade trehundra tusen i skuld och inte en kopek att betala med, och han kunde fortsätta sitt liv, och hur sen! Greve Krivtsovs affärer hade alla uppgivit hoppet om, och han kunde hålla sig med två älskarinnor. Petrovskij hade gjort av med fem millioner, och levde ändå precis som förut, hade finanser om hand och fick tjugotusen i lön. Men frånsett detta verkade även Petersburg rent fysiskt angenämt på Stepan Arkadjevitj. Där kände han sig föryngrad. I Moskva tittade han ibland på ett eller annat grått hår, sov efter middagen, gick med släpiga steg och tungt andhämtning uppför trappan, hade tråkigt i unga damers sällskap, dansade inte längre på balerna. I Petersburg kände han sig alltid tio år yngre.
I Petersburg kände han, vad den sextiårige furst Oblonskij, Pjotr, som nyss kommit hem från utlandet hade känt på annat håll:
— Här förstår vi oss inte på att leva livet, — hade Pjotr Oblonskij yttrat. — Vet du, jag hade tillbragt sommaren i Baden, och jag kan verkligen säga, att jag känt mig alldeles som en ung man. Fick jag se ett vackert fruntimmer, strax vaknade det känslor... Jag åt middag, drack en del — kraft och käckhet kände jag. Så kom jag hem till Ryssland — jag måste råka min fru och till på köpet slå mig ner i landsorten —, och kan du tro, efter två veckor var det jag, som klädde mig i nattrock och som| upphörde att klä mig till middagarna. På ungdom och fägring hade jag ingen tanke. Jag hade blivit gubbe på allvar. Det återstod mig bara att tänka på själens frälsning. Så for jag till Paris — och levde upp igen.
Stepan Arkadjevitj hade haft erfarenhet av samma kontrast som Pjotr Oblonskij. I Moskva hade han tacklat av så, att finge han leva ytterligare någon tid där, skulle han ha nått till tankarna om själens frälsning. I Petersburg åter kände han sig som en anständig människa.
Mellan furstinnan Betsy Tverskaja och Stepan Arkadjevitj fanns det gamla förbindelser av synnerligen egendomligt slag. Stepan Arkadjevitj brukade alltid i skämtsam ton göra henne sin kur och sade likaledes på skämt de mest opassande saker till henne medveten om, att detta högeligen behagade henne. Dagen efter sitt samtal med Karenin hade Stepan Arkadjevitj begivit sig till henne och vid detta besök känt sig så ungdomlig, att han i sin kurtis och sitt prat råkat komma så långt, att han inte visste, hur han skulle klara sig ur det, ty olyckligtvis var det så, att Betsy Tverskaja egentligen inte alls behagade honom, ja, rent av var honom motbjudande. Den ton han lagt sig till med i hennes sällskap berodde på, att det var han, som mycket föll henne i smaken. Han var därför mycket glad åt, att furstinnan Mjachkaja kom och gjorde ett slut på deras tête-à-tête.
— Jaså, ni är här, — sade hon, då hon fick se honom. — Nå, hur har er stackars syster det? Se inte så på mig, — tillade hon. — Ända sedan alla kastade sig över henne, alla dessa, som är tusen gånger sämre än hon, har jag tyckt, att hon handlat behjärtat. Jag kan inte förlåta Vronskij, att han inte lät mig höra av dem, då hon var i Petersburg. Jag skulle ha besökt henne och tagit henne med överallt. Var snäll och låt henne veta om den tillgivenhet, jag hyser för henne. Nå, berätta mig något om henne.
— Ja, hennes belägenhet är svår, hon... — skulle Stepan Arkadjevitj just till att börja en redogörelse, tagande furstinnan Mjachkaja på orden, då hon bad honom berätta något. Furstinnan Mjachkaja avbröt honom emellertid genast sin vana trogen och började i stället själv att berätta.
— Hon har gjort det, som alla andra utom jag har gjort men hållit hemligt. Hon har inte velat bedraga, och däri har hon handlat vackert. Och ännu bättre gjorde hon, som övergav den där halvfnoskige Karenin, er svåger. Ni får förlåta mig. Alla har gått omkring och sagt, att han var så förståndig, så förståndig, det var bara jag, som höll före, att han var dum. Nu, när han associerat sig med Lidija Ivanovna och Landau, säger alla, att han är halvfnoskig. Jag skulle så gärna vilja vara av annan mening än alla andra, men den här gången kan jag inte.
— Ja, var så snäll och förklara för mig, — sade Stepan Arkadjevitj, — vad det här har att betyda. I går var jag hos honom i min systers angelägenhet och bad honom om ett bestämt svar. Men han gav mig inget svar utan sade, att han skulle tänka på saken, och så i dag på morgonen får jag i stället för svar en inbjudan till grevinnan Lidija Ivanovna i kväll.
— Ja, där har vi det! — utbrast muntert furstinnan Mjachkaja. — De skall fråga Landau, vad han har att säga.
— Varför Landau? Hur så? Vad för något är denne Landau?
— Känner ni då inte Jules Landau? le fameux Jules Landau, le clairvoyant? Han är också halvfnoskig. Men av honom beror er systers öde. Ja, så går det, när man vistas i landsorten, ni vet ingenting. Ser ni, det är så, att Landau var commis i en butik i Paris. En gång besökte han en doktor. I doktorns mottagningsrum råkade ban somna in, och medan han sov, gav han råd åt alla sjuka. Och det var underbara råd. Så fick Jurij Meledinskijs hustru reda på denne Landau och förde honom till sin sjuke man, — ni känner väl honom? Och han behandlar nu hennes man. Och inte har han, efter vad jag kan förstå, varit honom till någon nytta, karln är fortfarande lika krasslig, men de tror på honom och har honom med sig överallt. Och så har de fått honom hit till Ryssland. Här har alla rusat till honom, och han har börjat behandla alla. Grevinnan Bezzubova har han kurerat, och hon har fattat sådant tycke för honom, att hon adopterat honom.
— Har hon adopterat honom?
— Ja, det har hon. Nu är han inte längre någon Landau, utan greve Bezzubov. Men vad jag skulle komma till är att Lidija — nog håller jag av henne, men inte sitter huvudknoppen på henne som den skall — hon har förstås kastat sig över denne Landau, och nu avgörs ingenting, vare sig hos henne eller hos Alexej Alexandrovitj, utan honom, och därför ligger nu er systers öde i händerna på denne Landau, alias greve Bezzubov.