Efter att ha varit med om en präktig middag med åtföljande inmundigande av en myckenhet konjak hos Bartnjanskij, inträdde Stepan Arkadjevitj i grevinnan Lidija Ivanovnas våning, något litet senare än han blivit ombedd att komma.
— Vem är hos grevinnan? Är en fransman här? — frågade Stepan Arkadjevitj betjänten, då han vid sidan av Alexej Alexandrovitjs välbekanta ytterrock varseblev ännu ett ytterplagg, en konstig och löjlig dräkt med snörbroderier.
— Alexej Alexandrovitj Karenin och greve Bezzubov, — svarade betjänten med en strängt allvarlig klang i stämman.
»Furstinnan Mjachkaja gissade rätt», — tänkte Stepan Arkadjevitj och steg uppför trappan. — »Konstig är hon, grevinnan. Men det vore ändå bra att komma henne nära! Hon har ett väldigt inflytande. Om hon sade ett ord till Pomorskij, så gick det säkert.»
Det var ännu ljust ute, men i grevinnan Lidija Ivanovnas förmak var redan gardinerna neddragna och lampor tända.
Vid ett runt bord under en av lamporna satt grevinnan och Alexej Alexandrovitj inbegripna i lågmält samtal om något. En kortväxt, spinkig man, kobent och med kvinnligt formad bål, stod på andra sidan om bordet och betraktade porträtten på väggen. Han hade ett blekt välbildat ansikte med vackra glänsande ögon och bar långt hår, som föll ned över rockkragen. Efter att ha hälsat på värdinnan och Alexej Alexandrovitj, kastade Stepan Arkadjevitj en ny forskande blick på den obekante.
— Monsieur Landau! — vände sig grevinnan till denne med en mjukhet och försiktighet i rösten, som förvånade Oblonskij. Och hon föreställde dem för varandra.
Landau såg sig hastigt om, trädde fram till dem, log ett leende och lade en orörlig fuktig hand i Stepan Arkadjevitjs, varefter han strax drog sig tillbaka för att på nytt titta på porträtten. Grevinnan och Alexej Alexandrovitj utbytte en menande blick.
— Jag gläder mig mycket att få träffa er, särskilt just nu, — sade grevinnan Lidija Ivanovna och anvisade Stepan Arkadjevitj plats bredvid Karenin.
— Jag har presenterat honom som Landau, — sade han med dämpad röst och kastade en blick bort mot fransmannen och såg strax därefter på Alexej Alexandrovitj, — men egentligen är han greve Bezzubov, som ni kanske vet. Men det är så, att han inte tycker om denna titel
— Ja, jag har hört, — svarade Stepan Arkadjevitj. — Man säger, att han fullständigt botat grevinnan Bezzubova!
— Hon har nyss varit hos mig, hon är så bedrövad! — vände sig grevinnan till Alexej Alexandrovitj. — Skilsmässan blir förskräcklig för henne. Ett sådant slag detta är för henne!
— Och han måste ovillkorligen fara? — frågade Alexej Alexandrovitj.
— Ja, han reser till Paris. I går hörde han en röst, — sade grevinnan Lidija Ivanovna med en blick på Stepan Arkadjevitj.
— Ack, en röst! — upprepade Oblonskij, kännande på sig, att man måste vara ytterst försiktig i detta sällskap, där någonting mystiskt försiggick eller skulle komma att försiggå, till vars gåtor han inte ägde nyckeln.
Det inträdde en minuts tystnad, varefter grevinnan Lidija Ivanovna med en aning till ett leende yttrade till Oblonskij såsom en inledning till det egentliga samtalet:
— Jag känner er sedan länge och är mycket glad att bli närmare bekant med er. Les amis de nos amis sont nos amis. Men för att kunna vara en vän måste man ha förmåga att tänka sig in i en väns belägenhet, och jag är rädd för att ni inte förmår det med hänsyn till Alexej Alexandrovitj. Ni förstår, vad jag talar om, — sade hon och höjde sina vackra tankfulla ögon mot honom.
— Till en del, grevinna, jag förstår, att Alexej Alexandrovitjs belägenhet... — sade Oblonskij, som inte var riktigt säker på, vad det var fråga om, och därför önskade uttrycka sig i så allmänna ordalag som möjligt.
— Förändringen består inte i något yttre, — sade grevinnan Lidija Ivanovna allvarligt och följde samtidigt med en förälskad blick Alexej Alexandrovitj, som stigit upp och gått bort till Dandau, — hans hjärta har förändrats, han har sedan länge ett nytt sinne, och jag fruktar, att ni inte fullt tänkt er in i den förändring, som inträtt med honom.
— Jo då, i grunddragen kan jag tänka mig denna förändring. Vi har alltid varit vänner och nu... — yttrade Stepan Arkadjevitj besvarande grevinnans blick med ett milt ögonkast och funderade på, vilken av tvenne ministrar hon stod i närmaste relation till, så att han skulle veta hos vem av de två han skulle bedja henne om ett ord.
— Den förändring, som ägt rum med honom, kan inte försvaga hans känslor av kärlek till nästan, tvärtom, den förändring, som ägt rum, kan bara öka denna kärlek. Men jag fruktar, att ni inte förstår mig. Vill ni inte dricka litet te? — sade hon med en blick på en betjänt, som kommit in med en tebricka.
— Kanske inte helt, grevinna. Naturligtvis har hans olycka...
— Ja, olyckan, som blev till den högsta lycka, då hjärtat blev nytt, då det fylldes av Honom, — sade hon och såg kärleksfullt på Stepan Arkadjevitj.
»Jag tror, att jag kan be henne säga ett ord till bägge två», tänkte Stepan Arkadjevitj.
— Ja, förvisso, grevinna, — sade han, — men jag tror, att dessa förändringar är av så intim natur, att ingen, inte ens den som står mest nära, gärna vill tala om detta.
— Tvärtom! Vi måste tala om detta och hjälpa varandra.
— Ja, utan tvivel, men det finns sådana skillnader i övertygelse och dessutom... — sade Oblonskij med ett mjukt leende.
— Det kan inte finnas några skiljaktigheter i fråga om den heliga sanningen.
— Å, ja, naturligtvis, men... — och Stepan Arkadjevitj tystnade förvirrad. Han begrep nu, att det rörde sig om religionen.
— Det tycks, som om han strax skulle somna in, — viskade Alexej Alexandrovitj med ett betydelsefullt uttryck till Lidija Ivanovna.
Stepan Arkadjevitj kastade en blick omkring sig. Landau satt vid ett fönster lutad mot ryggen och armstödet av en länstol, hans huvud hade sjunkit ned. Då han märkte, att de andras blickar var riktade mot honom, lyfte han åter upp det och log ett barnsligt leende.
— Rikta inte uppmärksamheten på honom, — sade Lidija Ivanovna och flyttade med en lätt rörelse sin stol närmare Alexej Alexandrovitj. — Jag har lagt märke till... — började hon, men i detsamma kom en betjänt in med ett brev. Lidija Ivanovna läste snabbt igenom skrivelsen, bad om ursäkt, reste sig och skrev med ovanlig hastighet ett svar, som hon lämnade betjänten och återvände därpå till bordet. — Jag har lagt märke till, — fortsatte hon det avbrutna samtalet, — att Moskvaborna, särskilt männen, lägger i dagen det största liknöje för religionen.
— A, nej, grevinna, det syns mig, som om Moskvaborna just vore kända för sin orubbliga trosvisshet, — svarade Stepan Arkadjevitj.
— Ja, så vitt jag förstår, tillhör ni tyvärr de likgiltiga, — yttrade Alexej Alexandrovitj och vände sig till honom med ett trött leende på läpparna.
— Hur kan man vara likgiltig! — sade Lidija Ivanovna.
— Jag vill inte säga, att jag i denna sak är likgiltig, jag ställer mig avvaktande, — sade Stepan Arkadjevitj med sitt allra mjukaste leende. — Jag tror inte, att den rätta tiden för dessa frågor ännu har kommit för mig.
Alexej Alexandrovitj och Lidija Ivanovna utbytte en blick.
— Vi kan aldrig veta, om tiden har kommit för oss eller ännu dröjer, — sade Alexej Alexandrovitj strängt. — Vi bör ingalunda tänka på om vi känner oss färdiga eller inte: försynen handlar inte efter mänskliga beräkningar, understundom vänder den sig inte till dem som bemödar sig utan till de oförberedda, såsom Saul.
— Nej, inte än, tycks det, — sade Lidija Ivanovna, som i denna stund noga iakttog fransmannens rörelser. Landau reste sig och kom fram till dem.
— Tillåter ni, att jag hör på? — frågade han.
— Ja, då, jag ville inte störa er, — sade Lidija Ivanovna och gav honom en öm blick, — sitt ner hos oss.
— Man behöver bara hålla sina ögon öppna för att inte gå miste om ljuset, — fortsatte Alexej Alexandrovitj.
— Ack, om ni kände den lycka som är oss beskärd att erfara vid förnimmandet av Hans ständiga närvaro i vår själ! —sade grevinnan Lidija Ivanovna med ett saligt leende.
— Men en människa kan understundom känna sig ur stånd att lyfta sig upp till denna höjd, — sade Stepan Arkadjevitj, som därvid kände, att han avvek från sin övertygelse, då han gick med på att det fanns en religiös höjd, men samtidigt inte kunde besluta sig för att erkänna sitt fritänkeri inför en person, som genom ett ord till Pomorskij kunde förskaffa honom den eftertraktade platsen.
— Skulle ni mena, att det är synden, som hindrar människan? — sade Lidija Ivanovna. — Det är en falsk föreställning. För de troende finns ingen synd, de har blivit lösköpta från synden. Pardon, —tillade hon varse bli vande betjänten, som kom in med en ny skrivelse. Hon läste igenom den och gav muntligt svar: — i morgon, hos storfurstinnan, säg så... För den troende finns ingen synd, — fortsatte hon samtalet.
— Ja, men tron utan gärningar är död, — sade Stepan Arkadjevitj, som erinrade sig denna fras ur katekesen och som med ett lätt leende nu vågade antyda sin oavhängighet.
— Ja, detta ställe i aposteln Jakobs brev, — sade Alexej Alexandrovitj med en viss ton av förebråelse vändande sig till Lidija Ivanovna, det var tydligen en sak, som de många gånger dryftat. — Hur mycken skada har inte vantolkning av detta ställe åstadkommit! Ingenting driver så bort från tron som dylik feltolkning: »Jag har inga gärningar, jag kan inte tro», då det ingenstans är sagt så. Det står det omvända.
— Att träla inför Gud, att med mödor och fasta söka frälsa sin själ, — sade grevinnan Uidija Ivanovna med avsky och förakt, — det är våra munkars förvildade begrepp... Fast ingenstans är detta sagt. Det är betydligt enklare och lättare, — tillade hon och betraktade Oblonskij med samma välvilligt gillande leende, med vilket hon vid hovet brukade uppmuntra de unga fröknarna, som kände sig förlägna i den nya omgivningen.
— Vi är frälsta genom Kristus, som lidit för oss. Vi är frälsta genom tron, — bekräftade Alexej Alexandrovitj och gav henne en gillande blick.
— Vous comprenez l’anglais? — frågade Lidija Ivanovna, och då hon fått ett jakande svar, steg hon upp och gick bort till en liten bokhylla. — Jag vill läsa »Safe and Happy» eller »Under the wing» — sade hon och såg frågande på Karenin. Då hon fått tag i boken, slog hon sig åter ned och öppnade den. — Det är så kort. Här skildras vägen, som leder till tron, och den lycka, högre än allt jordiskt, som därvid fyller själen. En troende kan inte vara olycklig, därför att han inte är ensam. — Ja, ni får se. — Hon skulle just börja läsa, då betjänten åter kom in. — Boroz-dina? Säg, klockan två i morgon. Ja-ha, — sade hon och lade ett finger som märke i boken och såg med en suck framför sig med sina tankfulla vackra ögon. — Så verkar den sanna tron. Känner ni till Marie Saninas historia? Hon förlorade sitt enda barn. Hon var gripen av förtvivlan. Och vad skedde? Hon fann denne vän, och nu prisar hon Gud för att hennes barn dog. Se där, vilken lycka tron skänker!
— O, ja, det är mycket... — sade Stepan Arkadjevitj, belåten med att man nu en stund skulle läsa och han få tillfälle att hämta sig litet. »Nej, det är tydligen bäst att inte i dag be henne om något», — tänkte han, — »jag får laga, att jag kommer härifrån utan att ha trasslat till saken för mig.»
— Ni får tråkigt en stund, — sade grevinnan Lidija Ivanovna vändande sig till Landau, — ni förstår ju inte engelska, men det är bara ett kort stycke
— O, jag skall förstå, — sade Landau med sitt vanliga leende och slöt ögonen
Grevinnan Lidija Ivanovna och Alexej Alexandrovitj utbytte en betydelsefull blick, och läsningen tog sin början.