För att någonting skall kunna ske i det äktenskapliga livet behövs det antingen en fullständig oenighet mellan tvenne makar eller en kärleksfull endräkt. När förhållandena mellan makarna är obestämda och man varken kan tala om det ena eller det andra, kan ingenting alls sättas i verket.
Många gifta stanna i åratal kvar i en omgivning, som blivit båda makarna vidrig, bara därför att det varken finns ordentlig oenighet eller endräkt.
Både för Vronskij och för Anna var livet i Moskva outhärdligt i gatudamm och hetta, då solen inte längre sken i vårlig glans utan i sin sommarglöd och alla träd på bulevarderna stod i en lövskrud, som redan var betäckt med damm. Men de hade inte begivit sig åter till Vozdvizjenskoje, som de för länge sedan hade beslutat, utan fortsatte att bo i detta Moskva, som blivit dem båda vederstyggligt. De hade stannat kvar där, emedan på sista tiden det inte längre fanns någon endräkt i deras samliv.
Den sinnesoro, som drev dem från varandra, hade ingen som helst yttre anledning, och alla försök de gjorde för att nå ett samförstånd ökade bara densamma. Det var en inre oro, som hos henne framkallats av att hon såg hans kärlek avta, och hos honom av den förtvivlade insikten i, att han för hennes skull försatt sig i en svår belägenhet, som hon i stället för att söka mildra, endast gjorde ännu värre. Varken han eller hon yppade något om orsaken till sin nedstämdhet, men båda höll den andre för den skyldige och använde varje tillfälle att låta motparten få känna detta.
Hon såg i honom med alla hans vanor, tankar och önskningar, i hela hans andliga och kroppsliga väsen bara inbegreppet av ett enda — kärleken till kvinnokönet, och denna kärlek måste enligt hennes uppfattning helt och hållet vara riktad på henne. Denna kärlek hade nu avtagit, alltså måste han enligt hennes förmenande ha överflyttat en del av denna kärlek på andra kvinnor eller på en annan kvinna, — och detta hade framkallat svartsjuka hos henne. Den riktade sig inte mot någon särskild kvinna, utan var framkallad av att hans kärlek till henne hade avtagit. Saknande föremål för sin svartsjuka, sökte hon efter ett sådant. Vid minsta antydan till något misstänkt lät hon sin sinnesoro bryta ut åt olika håll. Än kände hon svartsjuka vid tanke på det grova slag av kvinnor, varibland han tack vare sina ungkarlsbekanta så lätt kunde råka, än kände hon svartsjuka med hänsyn till de damer av värld, som han träffade samman med, än bestod hennes svartsjuka i fantasier om en ung flicka, med vilken han efter att ha brutit med henne kunde vilja ingå äktenskap. Och denna sista svartsjuka plågade henne allra mest särskilt emedan han oförsiktigt nog i en stund av uppriktighet hade sagt henne, att hans mor så föga förstod honom, att hon kunnat tillåta sig att söka intala honom att gifta sig med den unga furstinnan Sorokina.
Och i sin svartsjuka gick Anna och var uppbragt på honom och sökte i allt anledning att låta sin misstämning få utbrott. För allt som beredde henne svårighet i hennes belägenhet kastade hon skulden på honom. Det plågsamma tillstånd av väntan, som hon tillbragte i Moskva svävande mellan himlen och avgrunden, den dröjande obeslutsamheten hos Alexej Alexandrovitj, hennes avskildhet från andra — allt tillskrev hon honom. Om han älskade henne, borde han förstå allt det svåra i hennes belägenhet och hjälpa henne ut ur den. Även till att hon bodde i Moskva och inte på landet var han skuld. Han kunde inte gräva ned sig på landet bara på hennes önskan, han kunde inte vara utan sällskapslivet, och så hade han bragt henne i detta förfärliga läge, vars orimlighet han inte ville begripa. Och slutligen var han skuld till att hon för alltid blivit skild från sin son.
Icke ens de sällsynta stunder av ömhet, som de fick uppleva med varandra, lugnade henne. I hans ömhetsbetygelser märkte hon nu ett lugn och en säkerhet, som hon aldrig förut iakttagit, och detta retade henne.
Det var en skum afton. Anna gick fram och tillbaka i Vronskijs arbetsrum i väntan på att han skulle komma tillbaka från en ungkarlsmiddag. Hon uppehöll sig i detta rum, därför att bullret från gatan minst hördes hit, och medan hon vandrade av och an tänkte hon på, vad de hade yttrat vid en tvist dagen förut. Efter att gång på gång ha tänkt på kränkande ord, som blivit fällda under tvisten och bitit sig in i hennes minne, kom hon att erinra sig, vad som varit anledningen till dem, och genomgick så i minnet början av deras samtal. Hon hade länge svårt att tro, att deras osämja kunnat uppstå av ett så oförargligt, fjärran från bådas känslor liggande samtalsämne. Men det var verkligen så. Det hela hade börjat med att han gjort narr av de kvinnliga gymnasierna och hållit före, att de var onödiga, då hon däremot hade tagit dem i försvar. Han hade ställt sig försmädlig mot kvinnobildning över huvud och hade sagt, att Hanna, Annas engelska skyddsling, alls inte hade något behov av att ha kunskaper i fysik.
Detta hade retat Anna. Hon såg däri en föraktfull släng åt det hon sysslade med. Och hon tänkte ut en replik, som kunde ge honom betalt för den smärta han tillfogat henne, och sade:
— Jag väntar mig inte, att ni skulle ha mig och mina känslor i tankarna så som en man, som hyser kärlek kan det. Jag hade dock väntat mig någon försynthet.
Och då hade han blivit röd av harm och sagt något obehagligt. Hon mindes inte, vad hon svarat, men så hade han tydligen av begär att göra henne ont yttrat:
— Jag finner verkligen den tillgivenhet, som visas denna flicka, obehaglig — därför att jag märker, att den är onaturlig.
Denna hans grymhet, varmed han mättade ett förintande slag mot en värld, som hon med så mycken möda byggt sig för att kunna uthärda sitt svåra liv, denna orättvisa, han lade i dagen genom att beskylla henne för tillgjordhet och onaturlighet, gjorde henne utom sig.
— Det är beklagligt, att endast det grova och materiella är begripligt för er, — sade hon och lämnade rummet.
När han i går på aftonen kom in till henne, nämnde ingen något om den tvist de haft, men båda kände att misstämningen lagt sig men ingalunda var borta.
I dag hade han under hela dagen inte varit hemma, och det hade känts så ensamt och svårt för henne att veta sig vara i ovänskap med honom, att hon ville glömma allt, förlåta honom och försona sig med honom, ge sig själv skulden och låta honom ha rätt.
»Det är jag, som själv är skulden. Jag är retlig och svartsjuk utan grund. Jag skall försona mig med honom. Så far vi till landet, där får jag det lugnare», sade hon till sig själv.
»Onaturligt» — hon erinrade sig plötsligt det ord, som mest av allt hade kränkt henne, inte så mycket ordet i och för sig som den avsikt att såra som legat under. — »Jag vet, vad han ville säga, han ville säga: det är onaturligt, att inte älska sin egen dotter men hålla av en främmandes barn. Vad förstår han av kärleken till barn, av min kärlek till Serjozja, som jag fått lämna för hans skull? Och detta begär efter att såra mig! Nej, han älskar en annan kvinna, det kan inte förhålla sig på annat sätt.»
Och seende, att hon under det att hon sökt bringa sig själv till lugn hade åter igen tillryggalagt samma kretsgång och kommit tillbaka till sin ursprungliga upprördhet, blev hon förfärad över sig själv. »Är det då omöjligt? Kan jag då inte ta det på mig?» — sade hon och började på nytt samma grubbel. — »Han är uppriktig, hederlig, han håller av mig. Jag älskar honom ju. I dagarna blir det klart med skilsmässan. Vad behövs då mer? Det behövs lugn, tilltro. Ja, jag tar det på mig. Nu, när han kommer, skall jag säga, att det var min skuld, fast jag inte var den skyldiga, och så kan vi fara.»
Och för att inte än en gång komma i tankar och ligga under för sin upprördhet, ringde hon och bad tjänstefolket bära in koffertar, som hon skulle packa för avresan till landet.
Klockan tio anlände Vronskij.