Kännande sig fullständigt försonad, grep Anna sig tidigt följande morgon an med förberedelserna för avfärden. Fast det inte var avgjort, om de skulle fara på måndagen eller tisdagen, båda hade kvällen förut gjort eftergifter åt den andre, var Anna livligt sysselsatt med att ordna för avfärden och kände sig därvid fullkomligt likgiltig för om de skulle fara en dag tidigare eller senare. Hon stod i sitt rum lutad över en öppnad kista och plockade fram saker, då han redan färdigklädd kom in till henne.
— Jag far genast ut till maman, hon kan skicka pengar med Jegor. Och i morgon är jag färdig att resa, — sade han.
Hur god hennes sinnesstämning än var, gav dock meddelandet om att han skulle besöka moderns villa henne ett styng i själen.
— Men jag hinner inte själv, — sade hon och tänkte i detsamma: »alltså hade han också förut kunnat ordna det så, att vi kunnat göra som jag ville.» — Nå, gör som du vill. Gå in i matsalen, jag kommer strax, jag måste bara först plocka undan de här sakerna, — sade hon och lade ytterligare något på Annusjkas arm, där det redan låg en hög av klädespersedlar.
Vronskij satt och åt en biffstek, då hon kom ut i matsalen.
— Du kan inte tänka dig, vad de här rummen har blivit mig vederstyggliga, — sade hon och satte sig ned för att dricka en kopp kaffe. — Det finns ingenting rysligare än dessa chambres garnies. De liksom saknar ansiktsuttryck och själ. Dessa klockor, gardiner och först och främst dessa tapeter erinra om en mardröm. Jag tänker på Vozdvizjenskoje som på det förlovade landet. Du skall väl inte redan skicka av hästarna?
— Nej, de får komma efter oss. Men tänker du fara någonstans?
— Jag ville besöka fru Wilson. Jag ville ge henne en del gamla kläder. Alltså, det blir då i morgon? — sade hon med munter röst, men med ens förändrades hennes ansikte.
Vronskijs kammartjänare kom och bad om kvitto på mottagandet av ett telegram från Petersburg. Det var ingenting underligt i att Vronskij fick ett telegram, men det var som om han ville dölja något för henne, då han sade, att kvittot låg i hans arbetsrum, och han hade sedan så brått att vända sig till henne:
— Jag blir alldeles säkert färdig med allt i morgon.
— Från vem har du fått telegram? — frågade hon utan att höra på vad han sade.
— Det är från Stiva, — svarade han motvilligt.
— Varför har du inte visat mig det? Vad skulle jag och Stiva behöva hålla hemligt för varandra?
Vronskij ropade tillbaka betjänten och bad honom ge dem telegrammet.
— Jag ville inte visa det, därför att Stiva har en sådan mani att telegrafera i onödan, vad tjänar det till att telegrafera, då ingenting är avgjort.
— Om skilsmässan.
— Ja, han meddelar: Ännu har jag inte lyckats utverka något. I dagarna har han ställt bestämt svar i utsikt. Ja, läs själv.
Med darrande händer grep Anna telegrammet och genomläste detsamma, som Vronskij hade sagt. I slutet fanns ett tillägg: »föga hopp, men jag skall göra allt, det möjliga och det omöjliga.»
— Jag sade i går, att det var mig fullkomligt likgiltigt, när denna skilsmässa kunde bli beviljad och om jag ens finge någon, — sade hon rodnande. — Det var inget som helst skäl att dölja det här för mig. »På samma sätt kan han för mig hemlighålla sin korrespondens med andra kvinnor», tänkte hon.
— Och Jasjvin ville komma i dag på morgonen med Vojtov, — sade Vronskij: — det tycks, som om han hade spelat av Pevtsov allt, till och med mera än denne kan betala, — omkring sexti tusen.
— Nej, — sade hon, förargad över att han genom denna så tydliga omkastning i samtalet lät henne förstå, att hon blivit bragt i oro, — varför tror du, att denna underrättelse skulle vara av sådan betydelse för mig, att du skulle behöva söka undanhålla mig den? Jag har sagt, att jag inte vill tänka på den saken, och jag skulle önska, att du brydde dig lika litet om den som jag.
— Jag har intresse av den, därför att jag tycker om klarhet, — sade han.
— Klarhet: i formsaker, men inte i kärlek, — sade hon allt mer och mer uppbragt inte så mycket av hans ord som av den kalla och lugna ton, varmed han talade. — Varför önskar du detta?
»Herre Gud! åter kommer hon in på denna sak», tänkte han och mulnade.
— Du vet ju varför: för din skull och för de barn, som kan komma till världen, — sade han.
— Det kommer inga barn.
— Det är mycket beklagligt, — sade han.
— Ja, du har behov av detta för ofödda barns skull, men på mig tänker du inte, — sade hon, som inte hört, att han sagt: för din skull och för de barn...
Frågan om deras utsikt att få flera barn hade länge tillhört deras tvisteämnen och oroat henne. Hans önskan att äga barn tolkade hon som om den berodde på att han inte skattade hennes skönhet.
— Ack, jag sade: för din skull. Först och främst för din skull, — upprepade han och hans panna rynkades, som hade han känt en kroppslig smärta, — därför att det är min övertygelse, att större delen av din oro beror på det ovissa i din belägenhet.
»Ja, nu har han upphört att göra sig till, nu visar sig allt hans kalla hat mot mig», tänkte hon utan att ordentligt höra på hans ord med fasa seende in i den kalla och hårda dom, som hennes upprörda sinnesstämning såg blicka mot sig ur hans ögon.
— Det är inte orsaken, — sade hon, — och jag kan inte ens förstå, hur orsaken till vad du kallar min oro kan ligga i att jag helt befinner mig i ditt våld. Vad finns det här för något, som är ovisst i min belägenhet? Tvärtom.
— Det är högst beklagligt, att du inte vill begripa, — avbröt han henne önskande med eftertryck få fram vad han tänkte: — det ovissa består däri, att du har för dig, att jag är fri.
— I det fallet kan du vara fullkomligt lugn, — sade hon, vände sig från honom och började dricka sitt kaffe.
Hon lyfte upp koppen hållande lillfingret utspretat och förde den till munnen. Sedan hon svalt några klunkar, såg hon på honom och förstod på uttrycket i hans ansikte, att det sätt på vilket hon förde handen och det ljud hennes läppar frambragte gjorde ett obehagligt intryck på honom.
— Det är mig fullkomligt likgiltigt, vad din mor tänker och hur hon vill få dig gift, — sade hon och satte med darrande hand från sig koppen.
— Men det är ju — inte det vi talar om.
— Jo, just om det. Och kom ihåg, att för mig är en kvinna utan hjärta, hon må vara gammal eller ung, din mor eller någon annan, utan allt intresse, och jag vill inte veta av henne.
— Anna, jag ber dig att inte uttrycka dig ohöviskt om min mor.
— En kvinna, som inte med hjärtat kan känna, var hennes sons lycka och ära bör sökas, den har inget hjärta.
— Jag upprepar min anhållan: tala inte vanvördigt om en mor, som jag högaktar, — sade han med höjd röst och såg strängt på henne.
Hon svarade ingenting. Med blicken oavvänt fäst på honom, hans ansikte, hans händer, satt hon och erinrade sig alla enskildheter i den scen, som dagen förut utspelats mellan dem vid deras försoning, hon mindes hans lidelsefulla smekningar. »Sådana smekningar har han slösat och kommer att slösa på andra kvinnor!» tänkte hon.
— Du älskar inte din mor. Allt detta är idel fraser, fraser, fraser! — sade hon och såg hatfullt på honom.
— Om det är så, då måste...
— Då måste det komma till ett avgörande, och jag har träffat mitt, — sade hon och ville lämna rummet, men i detsamma steg Jasjvin in till dem. Anna hälsade på honom och blev kvar.
Varför hon i en stund, då hennes själ var i uppror och hon kände, att hon stod inför en brytning i livet, som kunde ha de förfärligaste följder, skulle vara nödsakad att förställa sig inför en främmande människa, som förr eller senare skulle få reda på allt — det visste hon inte, men efter att ha lagt band på sig och lugnat sin inre oro, satte hon sig ned och inlät sig i samtal med gästen.
— Nå, hur går det? Har ni fått ut er fordran? — frågade hon Jasjvin.
— Jag får vara nöjd. Allt får jag nog inte ut, tycks det. På onsdag måste jag ge mig av. Och när far ni? — sade Jasjvin med en plirande blick på Vronskij, tydligen gissande sig till, att han och Anna varit i tvist.
— Det blir nog i övermorgon, — sade Vronskij.
— Ja, ni har ju länge tänkt ge er av.
— Men nu är det allvar, — sade Anna med en blick rakt in i ögonen på Vronskij, som lät honom veta, att han inte skulle tänka på möjligheten av en försoning.
— Men tycker ni inte synd om den stackars Pevtsov? — fortsatte Anna sitt samtal med Jasjvin.
— Den saken har jag aldrig frågat mig om, Anna Arkadjevna, jag tänker aldrig på, om det är synd om någon eller inte. Allt vad jag äger bär jag här — han rörde vid bröstfickan — och för ögonblicket är jag en rik man. Om en stund ger jag mig av till klubben och jag lämnar den kanske som utfattig. Det är ju så, att den, som sätter sig ner vid spelbordet med mig, också vill plundra mig in på bara kroppen, liksom jag önskar göra det med honom. Nå, så får vi kämpa, och däri ligger nöjet.
— Nå, men om ni vore gift, — sade Anna, — hur skulle det då gå er hustru?
Jasjvin skrattade till.
— Just därför har jag låtit bli att gifta mig och aldrig haft en avsikt i den vägen.
— Men i Hälsingfors? — sade Vronskij blandande sig i samtalet och kastade en blick på Anna, som log åt Jasjvins sista yttrande. Då Anna mötte hans blick, antog hennes ansikte med ens ett kallt och strängt uttryck, som ville hon låta honom veta: »det är inte glömt, allt är som nyss.»
— Har ni då aldrig varit förälskad? — frågade hon Jasjvin.
— Ack, Herre Gud! många gånger! Ser ni, en och annan kan slå sig ner vid korten, men spela så, att han alltid kan resa sig, när tiden är inne för ett rendez-vous. Men vad mig beträffar har jag kunnat syssla med kärlek bara på ett sådant sätt, att jag på kvällen inte försenat mig till ett spelparti. Så har jag ordnat det.
— Nej, det var inte om dylikt jag frågade, utan om den allvarliga kärleken. — Hon hade velat säga Hälsingfors, men ville inte uttala ett ord, som Vronskij nyss hade sagt.
Så kom Vojtov, som skulle köpa en hingst. Anna reste sig och gick ut ur rummet.
Strax innan Vronskij skulle lämna huset, gick han in till henne. Hon ville låtsa, att hon höll på med att söka efter något på bordet, men hon skämdes över att göra sig till och såg honom med en kylig blick i ansiktet.
— Vad önskar ni? — frågade hon honom på franska.
— Jag vill hämta Gambettas stamboksintyg, jag har sålt hästen, — sade han i en ton, som tydligare än ord uttryckte: »jag har inte tid till några förklaringar, att ge sig in på sådana tjänar ingenting till.»
»Jag har inte i något avseende förgått mig gentemot henne», — tänkte han. — »Om hon vill straffa sig själv, tant pis pour elle.» Men då han skulle lämna rummet, tyckte han, att hon sade något, och hans hjärta skälvde till av medlidande med henne.
— Vad var det, Anna? — frågade han.
— Jag sade ingenting, — svarade hon kallt och lugnt som förut.
»Må det så vara, tant pis», tänkte han, blev åter kall, vände sig om och gick. Då han gick ut, fick han i spegeln se hennes ansikte, blekt, med darrande läppar. Han ville stanna och säga ett vänligt ord till henne, men hans steg förde honom ut ur rummet, innan han hunnit tänka ut något att säga. Hela resten av denna dag tillbragte han ute, och då han sent på kvällen kom hem, meddelade kammarjungfrun honom, att Anna Arkadjevna hade ont i huvudet och bett om att ingen skulle komma in till henne.