Vädret var klart. Hela morgonen hade det fallit ett stritt småregn, men alldeles nyss hade det klarnat upp. Husens plåttak, trottoarerna, gatstenarna, ekipagens hjulringar, mässingsbeslag och läder — allt glänste skarpt i majsolen. Klockan var tre, den tid då gatutrafiken var som livligast.
Lugnt sittande i ett hörn av landån, som knappt märkbart skakade på sina mjuka fjädrar, medan de grå hästarna skyndsamt drog den framåt, genomlöpte Anna i tankarna åter de sista dagarnas händelser, medan vagnshjulen oavbrutet dånade och det ena intrycket efter det andra gled förbi henne i den friska luften, och nu såg hon sin belägenhet helt annorlunda än den tett sig för henne därhemma. Nu stod inte tanken på döden så hemsk och tydlig inför henne, det syntes henne inte så oundvikligt att hon måste dö, Nu gjorde hon sig förebråelser över det förödmjukande hon nedlåtit sig till. »Jag bönfaller honom om att förlåta mig. Jag underordnar mig honom. Jag har erkänt mig vara den skyldiga. Varför? Kan jag då inte leva utan honom?» Och utan att svara på frågan, hur hon skulle kunna leva utan honom började hon läsa på skyltarna: »Kontor och lager. Tandläkare... Ja, jag skall säga allt till Dolly.’ Hon tycker inte om Vronskij. Det blir mig svårt och obehagligt, men jag skall säga henne allt. Hon håller av mig, och jag skall följa hennes råd. Jag skall inte underkasta mig honom, jag tillåter inte, att han tar sig en uppfostrande ton gentemot mig. Filippovs bageri... Man säger, att deg hämtas därifrån till Petersburg. Vattnet är så bra i Moskva. Ja, Mytistjevo-brunnarna... pannkakor...» Och hon erinrade sig, hur hon för länge sedan, då hon ännu bara var sjutton år gammal i sällskap med en faster hade farit till Troitsa-klostret. »Man for dit med häst på den tiden. Var det verkligen jag, den flickan med de rödfrusna händerna? Hur mycket av det, som på den tiden tycktes mig så härligt och ouppnåeligt, har inte blivit något futtigt, men det som fanns då, det är nu för evigt borta från mig. Skulle jag på den tiden ha kunnat tro, att jag kunde råka i en sådan förnedring? Vad han kommer att känna sig stolt och belåten, då han fått läsa min biljett! Men jag skall visa honom... Vad all den här färgen luktar illa. Varför skall det ideligen målas och byggas om? Modehandel», läste hon. En karl hälsade på henne. Det var Annusjkas man. »Våra parasiter», — mindes hon ett uttryck av Vronskij. — »Våra? Varför just våra? Det är förfärligt, att man aldrig med roten kan rycka upp det förgångna. Det går inte, men man kan dölja minnet av det. Och jag skall dölja det.» Och hon kom att tänka på sitt förflutna med Alexej Alexandrovitj, som hon strukit ur sitt minne. »Dolly kommer att tänka, att jag för andra gången ämnar överge en man, och helt säkert kommer hon att tycka, att jag gör orätt! Som om jag skulle vilja vara rättfärdig! Det kan jag inte!» stötte hon fram och ville brista i gråt. Men strax kom hon att undra över, varför två flickor, som hon for förbi, skrattade. »Helt säkert pratar de om kärlek. De vet inte, hur liten glädje, hur futtigt... En bulevard, barn. Där kommer tre pojkar springande. De leker häst. Min Serjozja! Allting går jag miste om, och honom kan jag aldrig få tillbaka. Ja, allt är förlorat, om jag inte får honom tillbaka. Kanske har han» — nu tänkte hon på Vronskij —»kommit för sent till tåget och redan vänt åter hem. Än en gång vill du förnedra dig!» — sade hon till sig själv. — »Nej ,jag går till Dolly och säger henne rakt på sak: jag är olycklig, det är rätt åt mig, jag är inte utan skuld, men nu är jag i alla fall olycklig, hjälp mig. Dessa hästar, denna landå — vad jag känner mig vidrig sittande i denna vagn — allt är hans, men snart skall jag aldrig mer se det igen. »
Anna tänkte på de ord, som hon skulle säga till Dolly, och fortsatte att avsiktligt slita upp sig invärtes, medan hon steg uppför trappan.
— Är någon här? — frågade hon inkommen i tamburen.
— Katerina Alexandrovna Levina, — svarade betjänten.
»Kitty, samma Kitty, som Vronskij varit förälskad i!» — tänkte Anna. — »Densamma, som han än med kärlek tänkt på. Han beklagar, att han inte gifte sig med henne. Men på mig tänker han med avsky "och beklagar, att han råkat samman med mig.»
Just som Anna kom, var de båda systrarna inbegripna i ett samtal om spädbarns skötsel. Dolly gick ensam ut för att ta emot gästen, som kommit och stört dem mitt i deras samspråk.
— Har du inte rest än? Jag hade velat besöka dig, — sade hon, — jag har i dag fått ett brev från Stiva.
— Vi har också haft ett telegram, — svarade Anna och tittade sig om efter Kitty.
— Han skriver, att han inte kan begripa, vad Alexej Alexandrovitj egentligen vill, men att han inte skall lämna Petersburg utan att ha fått ett svar.
— Jag trodde, att det var någon hos dig. Kan jag få läsa brevet?
— Jo, Kitty är här, — sade Dolly förläget, — hon blev kvar i barnkammaren. Hon har varit mycket sjuk.
— Ja, det har jag hört. Får jag läsa brevet?
— Ja, jag skall genast komma med det. Men han ställer sig inte avvisande, Stiva har hopp, — sade Dolly och stannade i dörren.
— Jag varken hoppas eller önskar, — sade Anna.
»Vad betyder det, Kitty anser det visst förolämpande för sig att träffa mig,» — tänkte Anna, då hon blivit lämnad ensam. — »Kanske har hon rätt i det. Men det tillkommer inte henne, som varit förälskad i Vronskij, att visa mig det, om det också skulle vara så. Jag vet, att ingen anständig kvinna kan ta emot mig i den belägenhet, vari jag nu är. Jag vet, att jag från första minuten uppoffrat allt för hans skull. Och där har jag nu belöningen! O, vad jag avskyr honom! Och varför har jag begivit mig hit. Jag känner mig här ännu värre, det är ännu svårare.» Från rummet innanför hörde hon de båda systrarna samtala. »Och vad skall jag nu säga till Dolly? Skall jag glädja Kitty med, att jag är olycklig, skall jag fly till hennes beskydd? Nej. Och även Dolly förstår ingenting. Jag har ingenting att säga henne. Det skulle bara vara intressant att få träffa Kitty och visa henne, hur jag nu föraktar allt och alla, hur likgiltigt allt är mig numera.»
Dolly kom in med brevet. Anna läste igenom det och räckte tigande tillbaka det.
— Jag visste allt detta, — sade hon. — Och det intresserar mig inte alls.
— Varför det? Jag tycker tvärtom, att man kan hysa hopp, — sade Dolly och såg med ett nyfiket leende på Anna. Hon hade aldrig förr sett henne i ett så underligt, uppretat tillstånd. — När tänker du resa? — frågade hon.
Anna såg med plirande blick framför sig utan att svara.
— Varför håller sig Kitty undan för mig? — sade hon och såg rodnande mot dörren.
— Ack, det har sin lilla anledning. Det är så, att hon ammar nu, och det går inte riktigt som det skall, hon är hos mig för att få råd... Hon vill nog gärna... Hon kommer strax, — fick Dolly med svårighet fram, ovan att tala osanning. — Ja, se där är hon.
Då Kitty fått höra, att Anna hade kommit, ville hon inte gå ut till henne, men Dolly hade lyckats övertala henne. Samlande sin själsstyrka kom nu Kitty ut, gick rodnande fram till Anna och räckte henne handen.
— Det gläder mig att träffas igen, — sade hon med en darrning i rösten.
Kitty var bragt ur jämvikt av den strid, som inom henne försiggick mellan hennes fientliga känsla mot denna dåliga kvinna och hennes önskan att visa undseende. Men så fort hon fått se Annas vackra, sympatiska ansikte, försvann med ens all känsla av fientlighet.
— Det skulle inte förvånat mig, om ni inte velat träffa mig. Men jag har blivit van vid allt. Har ni varit sjuk? Ja, ni har blivit förändrad, — sade Anna.
Kitty kände på sig, att Anna såg på henne med fientlig blick. Hon fann denna fientlighet förklarlig av den belägenhet, vari Anna, som förr beskyddande tagit hand om henne, nu befann sig stående inför henne. Och hon greps av medlidande.
De talade om Kittys sjukdom, om barnet, om Stiva men ingenting syntes tydligen intressera Anna.
— Jag har kommit för att ta farväl av dig, — sade hon och reste sig.
— När reser ni?
Men Anna gav för andra gången intet svar på denna fråga och vände sig till Kitty.
— Det gläder mig mycket, att jag fått råka er, — sade hon med ett leende. — Jag har från så många håll hört talas om er, till och med av er man. Han har varit hos mig, och jag tyckte så bra om honom, — tillade hon tydligen med illvillig avsikt. — Var är han?
— Han har rest ut på landet,—svarade Kitty rodnande
— Hälsa honom från mig, glöm för all del inte bort det.
— Ja, det skall jag säkert! — svarade Kitty med naiv uppriktighet och såg deltagande in i hennes ögon.
— Ja, farväl då, Dolly, — och efter att ha kysst Dolly och tryckt Kittys hand gick Anna skyndsamt ut.
— Alltjämt densamma och lika tilldragande! — sade Kitty, då hon och systern blivit ensamma. — Men det finns något så sorgmodigt hos henne. Något så förfärligt sorgmodigt!
— I dag var det något särskilt med henne, — sade Dolly. — Då jag följde henne ut i tamburen, tyckte jag, att det var, som om hon ville brista i gråt.