Anna satte sig upp i landån med en sinnesstämning ännu svårare än den varmed hon kommit hemifrån. Till hennes tidigare kval sällade sig nu den känsla av att vara kränkt och tillbakasatt, som hon så klart förnummit vid mötet med Kitty.
— Vart skall jag köra? Hem? — frågade Pjotr.
— Ja, hem, — svarade hon i detta nu inte tänkande på, vart hon skulle fara.
»Hur betraktade de mig inte, det var som om de sett på något förfärligt och obegripligt, som väckt deras nyfikenhet. Vad kan han där med sådan hänförelse berätta om för den andre?» — tänkte hon seende på två fotgängare. — »Kan man då berätta för en annan, vad man känner? Jag ville berätta det för Dolly, men det var då bra, att jag ingenting sade. Vad hon skulle ha glatt sig åt min olycka! Hon skulle ha dolt denna känsla, men vad hon främst av allt skulle ha känt, hade dock varit glädje över, att jag blivit straffad för den njutning i livet, som hon avundats mig. Kitty, ja, hon hade blivit ännu förnöjdare. Hur kan jag inte se tvärs igenom henne! Hon vet, att jag varit mer älskvärd mot hennes man än skick och bruk är. Och hon är svartsjuk på mig och avskyr mig. Och därtill föraktar hon mig. I hennes ögon är jag en sedeslös kvinna. Nå, hade jag varit en sedeslös kvinna, så hade jag kunnat göra hennes man förälskad i mig... om jag bara velat. Ja, det har jag också velat. Se, den där, han är nöjd med sig själv», tänkte hon vid åsynen av en rödkindad, fyllig herre, som kom åkande emot henne, och tagande henne för en bekant lyfte sin skinande höga hatt över ett huvud med skinande flint men strax därpå märkte, att han tagit miste. »Han trodde, att han kände mig. Och han känner mig lika litet, som någon annan vem som helst i världen känner mig. Jag känner mig inte själv. Jag känner »mes appétits», som fransmännen säger. Hur kan de lockas av den där smutsiga glacen?», tänkte hon seende två pojkar, som hejdat en glaceförsäljare, som tog sitt fat ned från huvudet och torkade sitt svettiga ansikte med fliken av en handduk. »Alla har vi begär efter det som är sött och välsmakande. Finns det inte konfekt, vill man ha smutsig glace. Och så var det med Kitty: när hon inte fick Vronskij, så tog hon Levin. Och hon avundas mig. Och hatar mig. Alla avskyr vi varandra. Jag Kitty, och Kitty mig. Det är vad som är sanning. T’jutkin, coiffeur... Je me fais coiffer par T’jutkin... Jag skall säga det till honom — hon tänkte på Vronskij —, då han kommer. »Men i detsamma kom hon att tänka på, att hon inte längre hade någon att säga något lustigt åt. »Ja, det finns för övrigt ingenting lustigt, ingenting glatt. Allt är vidrigt. Nu ringer det till aftonsång, och köpmannen där borta korsar sig så omsorgsfullt, som om han vore rädd att tappa något. Vad tjänar dessa kyrkor till, denna klockringning och denna lögn? Det är bara till för att dölja, att vi alla hatar varandra. Alla är vi som kuskarna där, som just råkat i gräl. Jasjvin säger: han vill plundra mig in på bara kroppen, och detsamma vill jag med honom. Ja, det är sanning!»
Ur dessa tankar, som så starkt lagt beslag på hennes uppmärksamhet, att hon glömt bort att tänka på sin belägenhet, väcktes hon plötsligt genom att vagnen stannade framför huset, där hon bodde. Då hon fick syn på portieren, som trätt ut för att ta emot henne, erinrade hon sig igen, att hon hade sänt av en biljett och ett telegram.
— Har det kommit något svar? — frågade hon.
— Jag skall strax se efter, — svarade portieren och kastade en blick på sin pulpet. Han tog upp och räckte henne ett telegramkuverts tunna fyrkant. »Jag kan inte komma före klockan tio. Vronskij», läste hon.
— Och har budet, som jag skickade, inte kommit tillbaka?
— Nej, inte än, — svarade portieren.
»Ja, är det så, då vet jag vad jag har att göra», — sade hon, och kännande inom sig en obestämd vrede och ett behov efter hämnd stiga upp, ilade hon uppför trappan.— »Jag skall själv resa ut till honom. Innan jag lämnar honom för alltid, skall jag säga honom allt. Aldrig i hela mitt liv har jag hatat någon så som denna människa!» tänkte hon. Varseblivande en av hans hattar på en klädhängare, darrade hon till av vedervilja. Hon besinnade inte, att hans telegram var svar på hennes telegram och att han ännu inte fått hennes biljett. Hon föreställde sig honom i detta nu lugnt samspråkande med sin mor och fröken Sorokina, fröjdande sig åt hennes lidanden. »Ja, jag måste ge mig av fortast möjligt», sade hon till sig själv, ännu utan att veta, vart hon skulle fara. Hon ville så fort som möjligt komma undan från de känslor, hon kände i detta förfärliga hus. Betjäningen, väggarna, möblerna i detta — allt väckte vedervilja och vrede hos henne, allt tryckte på henne som en tyngd.
»Ja, jag måste fara till järnvägsstationen, och träffar jag honom inte där, så reser jag dit ut och överraskar honom.» Anna såg i en tidning efter tågens avgångstider. På aftonen gick ett tåg klockan 8 och 2. »Ja, då hinner jag.» Hon sade till om, att man skulle spänna för ett par nya hästar, och grep sig an med att i en resväska lägga ned de saker, hon kunde behöva för några dagar. Hon visste, att hon aldrig mer skulle återvända till detta hus. Bland ett flertal planer, som föresvävade henne, beslöt hon sig oklart för en. Efter det, som kom att hända på järnvägsstationen eller på grevinnans landställe, skulle hon resa med Niznij-Novgorodsbanan till närmaste stad och stanna där.
På matsalsbordet var det dukat till middag. Hon gick fram och luktade på brödet och osten, och efter att ha förvissat sig om, att lukten av allt ätbart var henne vämjelig, sade hon till om, att vagnen skulle köra fram, och gick ut. Huset kastade redan sin skugga över hela den framförliggande gatan. Det var en klar afton, och ännu varmt i solen. Alla, både Annusjka, som följde med henne och bar sakerna, och Pjotr, som lyfte upp dem i vagnen, och kusken, som tydligen var missbelåten, var henne motbjudande och irriterade henne med sina ord och rörelser.
— Nej, jag behöver inte ha dig med, Pjotr.
— Ja, men biljetten.
— Nå, som du vill, mig gör det detsamma, — sade hon i förargad ton.
Pjotr hoppade upp på kuskbocken, satte händerna i sidorna och gav kusken tillsägelse att köra till stationen.