»Ja, nu sitter jag här igen! Nu förstår jag åter allting», sade Anna till sig själv, så fort landån satt sig i rörelse och sakta vaggande med ett knastrande ljud rullade fram över den småsteniga gatläggningen. Åter började det ena intrycket avlösa det andra.
»Ja, vad var det för trevligt jag senast tänkte på», sökte hon erinra sig. »Tjutkin coiffeur? Nej, det var inte det. Jo, det var om det, som Jasjvin brukar tala om: kampen om tillvaron och hatet — det enda som håller människorna tillhopa. Nej, vad tjänar det till att ni far?» — vände hon sig i tankarna till ett sällskap, som kom åkande efter fyrspann, det ämnade tydligen göra en nöjestur utanför staden. — »Hunden, som ni har med er kan inte hjälpa er. Ni blir i alla fall inte kvitt er själva.» Så kastade hon blicken åt ett annat håll, varåt Pjotr tittade, och blev varse en nästan dödfull fabriksarbetare, som med fram och tillbaka slängande huvud leddes bort av en poliskonstapel. »Då har han där större utsikter att bli kvitt sig själv», tänkte hon. »Jag och greve Vronskij kom aldrig så långt, fast vi väntat oss mycket.» Och Anna riktade för första gången det skarpa ljus, vari hon nu såg allting, på sitt förhållande till honom, varom hon förut undvikit att närmare tänka. »Vad sökte han hos mig? Inte så mycket kärlek, som tillfredsställelse av sin fåfänga.» Hon erinrade sig hans ord, hans ansiktsuttryck vid tiden, då deras förbindelse knöts, det hade då påmint henne om uttrycket hos en undergiven rapphöns-hund. Och nu fann hon bekräftelse på alla sina antaganden. »Ja, hos honom hade funnits uttryck av triumf över, att hans fåfänga vunnit en seger. Naturligtvis hade det även varit kärlek med i spelet, men det väsentliga hade ändå varit stolthet över framgång. Han skröt för sig själv över mig. Nu är det slut med det. Han har ingenting att känna sig stolt över. Nu kan han inte längre vara högmodig, nu känner han skam. Han har tagit ifrån mig allt, som han kunnat, och jag är inte mer behövlig för honom. Han känner sig besvärad av mig och strävar efter att komma bort från den vanhedrande förbindelsen med mig. Han försade sig i går — han önskar, att skilsmässa kom till stånd och att vi kunde ingå giftermål för att få bränna sina skepp. Han älskar mig, men hur? The zest is gone. Jo, den där vill förvåna alla och känner sig högligen förnöjd med sig själv», tänkte hon, varseblivande en rödkindad bodherre, som kom framskumpande på en ridhushäst. »Ja, jag har inte längre samma charm för honom. Om jag far ifrån honom, kommer han att innerst inne känna sig glad.»
Det var inte något antagande, — hon såg det tydligt i det kraftiga ljus, som nu för henne blottade livets mening och människors förhållanden.
»Min kärlek blir allt lidelsefullare och egensinnigare, men hans den slocknar allt mer och mer, se det är skälet till, att vi håller på att gå från varandra», — fortsatte hon att tänka. — »Det är omöjligt att råda bot för det. Allt vad jag strävar efter finns allenast hos honom, och jag begär, att han allt mer och mer skall ge sig hän åt mig. Men han får allt större och större lust att komma bort från mig. Innan vår förbindelse knöts, gick vi varandra till mötes, men sedan har vår utveckling utan återvändo gått isär. Och det är en omöjlighet att åstadkomma en ändring däri. Han säger till mig, att jag är svartsjuk utan orsak, och jag har själv sagt mig, att det förhåller sig så med mig. Men det är inte sant. Jag är inte svartsjuk, jag är missnöjd. Men...» hon öppnade läpparna i häpnad och måste byta om plats i vagnen, så starkt upprördes hon av en tanke som plötsligt kom över henne. »Om jag kunde vara något annat än en älskarinna, som allenast lidelsefullt trår efter hans smekningar. Men jag kan inte och vill inte vara något annat. Och det är genom denna önskan, som jag väcker avsmak hos honom och han sedan i sin tur vrede hos mig. Och det kan inte var annorlunda. Kanske jag inte vet, att han aldrig skulle kunna komma att bedra mig, att han inte har några planer på Sorokina, att han inte är förälskad i Kitty, att han inte skall svika mig. Allt det vet jag, men det bereder mig ingen lättnad. Om han, utan att hysa verklig kärlek till mig, kommer att vara god och öm mot mig av pliktkänsla, då är det som sker inte det jag vill, — ja, det är tusenfaldigt värre än osämja! Det är ett helvete. Och det finns redan. Sedan länge hyser han ingen kärlek till mig. Och där kärleken slutar, där tar hatet vid... Gatorna häromkring känner jag alls inte till. De ligger ju på riktiga bergsbackar, och överallt hus vid hus... Och i husen bor det människor bredvid människor ... Så många, så oräkneliga, och alla hatar de varandra. Nå, må jag tänka ut det åt mig, som jag skulle vilja önska mig för att kunna vara lycklig. Nå, låt oss anta: Jag erhåller skilsmässan, Alexej Alexandrovitj låter mig få Serjozja, och jag gifter mig med Vronskij.» Då hon kom att tänka på Alexej Alexandrovitj, såg hon honom strax som livslevande för sin inbillning med hans beskedliga, energilösa, matta ögon med de blå-ådriga, vita händerna, hon hörde hans tonfall och hans knäppning med fingerlederna, och hon mindes den känsla, som förefunnits mellan dem och som också kallats för kärlek, hon skälvde till av avsky. »Nå, så får jag skilsmässa, och blir Vronskijs maka. Månne Kitty då kommer att upphöra att se på mig så som hon gjorde i dag? Ingalunda. Och skulle kanske Serjozja upphöra att fundera över, att jag haft två män, och göra frågor av den anledningen? Och vilken ny känsla skulle jag vara i stånd att tänka mig, som skulle kunna uppstå mellan Vronskij och mig? Finns det någon möjlighet för någon sorts — inte lycka — nej, bara frihet från kval? Nej och åter nej!» svarade hon sig, numer utan den ringaste tvekan. »Det är omöjligt. Vår livsutveckling går isär, jag medverkar till hans olycka, och han till min, och varken han eller jag kan omskapas. Alla försök har gjorts, skruven har nötts ut... Där kommer en tiggerska med sitt barn. Hon tycker, att hon är beklagansvärd. Är vi då inte alla slungade in i tillvaron bara för att hata varandra, och därför plåga oss själva och andra? Där kommer några skolpojkar. De skrattar. Min Serjozja!» steg det upp ur hennes minne. »Jag tänkte också, att jag älskade honom, jag var hänryckt över min ömhet. Och så har jag levat utan honom, jag har bytt ut honom mot kärleken till en annan, och jag har inte klagat på detta byte, så länge jag i denna kärlek kände mig tillfredsställd.» Och hon tänkte med avsky på det som hon kallat för »denna kärlek». Och den klarhet, vari hon nu såg sitt och allas liv, roade henne. »Ja, så är det med mig och med Pjotr och med kusken Fjodor och köpmannen, som går där, och med alla de människor, som bor därborta i Volgatrakterna, dit folk lockas att flytta av de där anslagen, så är det överallt och har alltid varit», tänkte hon just som hennes vagn körde fram till Nizjnij-Novgorodbanans låga stationshus, varifrån bärare kom springande fram mot henne.
— Skall jag köpa biljett till Obiralovka? — frågade Pjotr.
Hon hade alldeles glömt bort, vart hon skulle fara och varför hon for, och kunde bara med stor svårighet fatta, vad han frågade om.
— Ja, — sade hon och räckte honom sin börs, tog sin lilla röda handväska på armen och steg ned ur ekipaget.
Medan hon banade sig väg genom folkhopen hän mot första klassens väntsal, erinrade hon sig en del om sin belägenhet och kom att åter tänka på några av de planer, hon tvehågset övervägt. Och åter började än hopp, än förtvivlan, att slita upp de gamla såren i hennes jäktade, med hemsk oro slående hjärta. Sittande på en i stjärnform byggd väntsoffa i avvaktan på tågets avgång, såg hon med avsky på människorna, som kom in och gick ut, de var alla vidriga, hon tänkte än på, hur hon skulle anlända till den lilla stationen, hur hon skulle skriva en biljett till honom, och än på, hur han — som inte visste vad lidande ville säga — nu nog satt hos sin mor och klagade över sin belägenhet, hon tänkte på, hur hon skulle träda in i rummet till honom och vad hon skulle säga honom. Och hon tänkte på, att livet ännu hade kunnat vara lyckligt, hon erinrade sig sina smärtsamma känslor av kärlek och hat till honom och hon gav akt på, med vilken förfärlig hastighet hennes hjärta slog.