En klocksignal ljöd. Några unga manspersoner med fräck och obehaglig uppsyn kom förbi med brådskande fart men samtidigt tydligtvis uppmärksamma på det intryck, de kunde göra. Pjotr i livré och stövletter sågs komma skridande in i salen med sitt djurlikt slöa uttryck i ansiktet och stegade fram till henne för att ledsaga henne till kupén. Några män, som stått inbegripna i högljutt samtal, tystnade, då hon gick förbi dem på perrongen, och en av dem viskade någonting till den andre om henne, naturligtvis var det något gement. Hon steg uppför de höga trappstegen och satte sig ensam i en kupé på en nedfläckad, en gång i tiden vit resårsoffa. Handväskan vippade till vid fjädermadrassens gungning och lade sig på sidan. Pjotr höjde utanför fönstret med ett enfaldigt uttryck i ansiktet sin galonerade hatt till avskedshälsning. En konduktör med brysk min kom förbi och slog igen dörren. En dam med vanskapt figur, som bar turnyr — i tankarna klädde Anna av denna kvinna och förfasades över hennes kroppsliga skröplighet — kom skyndsamt förbi på perrongen nedanför Annas fönster åtföljd av en flicka, som skrattade på ett onaturligt sätt.
— Hos Katerina Andrejevna, ma tante, allt finns hos henne! — ropade flickan.
»Även flickan är illa skapt och tillgjord», tänkte Anna. För att slippa att vidare se någon reste hon sig skyndsamt och satte sig i stället vid motsatta fönstret i den tomma kupén. En vidrig karl i smutsiga bondkläder med skärmmössa på huvudet, under vilken rufsiga hårtestar hängde fram, kom förbi fönstret, dit hon flyttat sig, och böjde sig ned mot vagnshjulen. »Det är något bekant i denne otäcke karl», tänkte Anna. Och med ens erinrande sig sin dröm, drog hon sig darrande av skräck mot dörren på motsatta vagnssidan. Konduktören kom och öppnade denna och släppte in en man och dennes hustru.
— Ville ni kanske gå ut?
Anna svarade ingenting. Konduktören och de inträdande passagerarna kunde på grund av att hon bar slöja inte märka fasan i hennes ansikte. Hon begav sig åter till sitt hörn och satte sig ned. Det äkta paret satte sig vid motsatta sidan och kastade gång på gång uppmärksamt iakttagande, men förstulna blickar på hennes dräkt. Både mannen och kvinnan föreföll Anna avskyvärda. Mannen frågade henne, om hon tillät, att han rökte, synbarligen inte därför, att han ville röka, utan därför, att han ville inleda ett samtal med henne. Då han fått hennes tillåtelse, började han på franska samtala med sin hustru om saker, som han hade ännu mindre behov av att få sagda än hans behov var att få röka. De talade tillgjort meningslösa fraser bara för att hon skulle höra, att de talade ett främmande språk. Anna såg så tydligt, att de hade tråkat ut varandra och att det var avsky, de kände gentemot varandra. Och man kunde inte göra annat än hysa avsky för dessa eländiga missfoster till människor.
Det ringde för andra gången, resgods lastades in i bagagevagnen, sorl, skrik och skratt ljöd. Det var så tydligt och klart för Anna, att ingen hade någon som helst anledning till glädje, att detta skratt väckte en smärtsam vrede inom henne och hon kände lust att stoppa till öronen för att slippa höra det. Så ljöd slutligen tredje signalen, en vissling skar genom luften, lokomotivet frustade till, det ryckte i kopplen, och den medresande herrn korsade sig. »Det skulle vara intressant att fråga honom, vad han anser, att detta har för innebörd», tänkte Anna med en elak blick bort mot honom. Hon såg ut genom fönstret förbi damens huvud och iakttog, hur människorna på perrongen liksom gled bakåt. Med jämna avbrott stötande mot rälsens fogar rullade vagnen, vari Anna satt, förbi perrongen. En stenvägg, en semaforskiva och en rad kvarstående vagnar gled förbi fönstren. Så började hjulen komma in i ett allt smidigare och raskare lopp, klangen mot rälsen fick en lugn rytm, den skarpa aftonsolen tittade in genom kupéfönstret, och en vindfläkt begynte leka med dess förhänge. Anna glömde bort de medresandes närvaro. Inandandes den friska luften och behagligt vaggad av vagnens mjuka rörelser, började hon åter ge sig hän åt sina tankar.
»Ja, var var jag sist! Jo, jag tänkte på, att jag inte kan föreställa mig ett tillstånd, i vilket livet inte skulle vara en plåga, att alla är vi födda för att lida, och att vi alla bär på ett medvetande om det, och söker så alla efter medel att bedra oss. Och när så sanningen står inför en, vad skall man då göra?»
— Ja, därför har människan fått sitt förstånd, att hon må kunna göra sig kvitt det, som oroar henne, — sade den medresande damen på franska och stack ut tungspetsen mellan tänderna, tydligen belåten med sin fras.
Dessa ord var alldeles som ett svar på Annas fråga.
»Göra sig kvitt det, som oroar», upprepade Anna för sig själv. En blick på den rödkindade herrn och hans magra hustru sade henne, att denna kvinna med det sjukliga utseendet höll sig för en oförstådd och att mannen med avsikt lät henne framhärda i denna uppfattning. Anna tyckte sig se deras historia framför sig, hennes blick trängde in i varje skrymsle av deras själsliv. Men det fanns ingenting däri, som kunde väcka hennes deltagande, och hon fortsatte åter sin tankegång.
»Ja, det finns något, som i hög grad oroar mig. Och därför har människan fått sig förstånd, att hon skall kunna göra sig kvitt sådant. Varför inte släcka ut ljuset, när man inte längre har något att betrakta, då det har blivit vidrigt att se på allt omkring? Men hur? Varför kom nyss konduktören skyndande förbi? Varför skriker de i vagnen bredvid? Varför pratar de, varför skrattar de? Allt är osanning, allt är lögn, allt är bedrägeri, ondska!...»
Då tåget anlänt till stationen, trädde Anna ut med övriga avstigande resande. Hon skilde sig strax från dem som var de en hop spetälska, och blev stående på perrongen ansträngande sig att återkalla i minnet, varför hon kommit hit och vad hon här ämnat företa sig. Allt det, som förut tyckts henne möjligt, var nu så svårt för henne att föreställa sig, särskilt i närheten av denna larmande hop av vidriga människor, som inte ville lämna henne i fred. Än kom bärare framstörtande till henne för att erbjuda sina tjänster, än kom unga män under högljutt samtal och smällande med klackarna i perrongens bräder vandrande förbi henne och såg henne i ansiktet, än gick personer, som hon mötte, åt orätt håll, då de skulle förbi. Så erinrade hon sig, att hon skulle fara vidare, om det inte fanns något svar, hejdade en av bärarna och frågade honom, om det inte hade kommit en kusk med ett brev till greve Vronskij.
— Greve Vronskijs? Jo, de har nyss varit här för att möta furstinnan Sorokina och hennes dotter. Men vad skulle det vara för kusk?
Just som hon stod och talade med bäraren, kom kusken Michajla, rödkindad och munter i sin fina mörkblå kappa med klockkedjan synlig fram till henne, synbarligen stolt över att han så väl uträttat uppdraget, och räckte henne en biljett. Hon slet upp den, och redan innan hon läst den till slut, sammansnördes hennes hjärta.
»Jag beklagar mycket, att jag inte förr fått biljetten. Jag skall vara åter klockan tio», hade Vronskij i vårdslös hast skrivit.
»Jaså! Ja, det väntade jag!» sade hon till sig själv med ett förgrymmat leende.
— Det är bra, du kan fara hem, — sade hon tyst, vänd till Michajla. Hon talade sakta, emedan hjärtats häftiga slående försvårade andhämtningen för henne. »Nej, jag låter dig inte pina mig», tänkte hon och vände sig i tankarna varken mot Vronskij eller sig själv utan mot denna någon, som lät henne pinas. Hon gick längs perrongen förbi stationshuset.
Två tjänsteflickor, som kom gående, lade huvudena bakåt och betraktade henne. De yttrade högt något till varandra om hennes toalett: »det är äkta spetsar», sade den ena. Av de unga männen blev hon åter ofredad. De kom än en gång förbi henne, tittade henne rakt i ansiktet och yttrade någonting med högljudd och onaturlig ton. Stationsinspektören frågade henne, då han gick förbi, om hon skulle vidare med tåget. En pojke, som gick omkring och sålde kvass, förföljde henne med sina blickar. »Herre Gud, vart skall jag ta vägen?» tänkte hon gående allt längre och längre bort längs perrongen. Då den slutade, stannade hon. Några damer och barn, som varit och mött en herre i glasögon, kom högljutt pratande och skrattande förbi, men tvärtystnade och började titta på henne, när de kom jämsides med henne. Hon skyndade på sina steg och gick ut till hörnet av perrongen. Ett godståg kom körande förbi. Perrongen kom i dallring, och det tycktes henne, som om hon åter befann sig i en järnvägsvagn.
Så kom hon att erinra sig mannen, som blev överkörd av tåget den dag, då hon första gången träffade samman med Vronskij, och med ens visste hon, vad hon hade att göra. Med snabba, lätta steg ilade hon nedför trappsteg, som från ett vattentorn ledde ned till banvallen, och blev stående tätt intill det förbiglidande tåget. Hon såg på vagnarnas undersidor, på skruvar och kedjor, på de höga järnhjulen, som långsamt kom rullande, och försökte med ögonmått bestämma mitten mellan framhjulen och bakhjulen och beräkna den stund denna mitt skulle befinna sig framför henne.
»Dit!» — sade hon till sig själv, stirrande in i skuggan under vagnen på den med kolstybb uppblandade sanden mellan syllarna, — »dit, just mitt mellan hjulen, och jag straffar honom, gör mig fri från alla och mig själv.»
Hon ville störta sig under den första vagn, som nu kom glidande förbi henne, men den röda handväskan, som hon ville dra från armen, uppehöll henne. Det var redan försent: vagnsmitten hade kommit förbi henne. Nu måste hon invänta nästa vagn. En känsla lik den hon tidigare erfarit, då hon berett sig att stiga ned i ett kallbad, grep om henne, och hon gjorde korstecknet. Den invanda handrörelsen framkallade i hennes själ en hel rad av minnen från barndom och flickår, och med ens drog sig det mörker, som lagt sig över allt för henne, åt sidan, och för ett ögonblick såg hon framför sig sitt liv med alla det förgångnas ljusa glädjestunder. Men hon tog dock inte ögonen från den efterföljande vagnens hjul. Och just som mitten mellan hjulen var framför henne, kastade hon från sig den röda handväskan och störtade med huvudet nedtryckt mellan skuldrorna och med händerna sträckta framför sig in under vagnen. Med en lätt rörelse, som var hon beredd att genast åter resa sig upp sjönk hon på knä. I samma ögonblick greps hon av fasa över det hon gjorde. »Var är jag? Vad gör jag? Varför detta?» Hon ville resa sig upp, kasta sig åt sidan, men någonting väldigt, obevekligt, stötte henne i huvudet och grep henne om ryggen. »Herre, tillgiv mig allt!» stönade hon kännande det lönlösa i allt motstånd. Gubben från drömmen var i arbete, hon hörde honom mumla böjd över järnet. Och ljuset, i vars sken hon läst den bok, som var så full av oro, svek, sorg och ondska, flammade upp i en glans klarare än någonsin, belyste allt för henne, som förut legat i mörker, fladdrade till, slocknade bort och var för alltid släckt.