Lvov, som var gift med Natalja, Kittys syster, hade tillbragt hela sitt liv i Petersburg, Moskva och utlandet, där han fått sin utbildning och tjänstgjort som diplomat.
För ett år sedan hade han emellertid lämnat diplomatbanan, dock inte på grund av iråkade otrevligheter. För sådana hade han aldrig blivit utsatt. Han hade övergått i hovministeriets tjänst och slagit sig ned i Moskva för att kunna skaffa sina båda gossar bästa tänkbara uppfostran.
Trots stor skiljaktighet i vanor och uppfattningar hade Lvov och Levin, fastän den förre var åtskilligt äldre, denna vinter kommit varandra mycket nära och lärt sätta värde på varandra.
Lvov var hemma, och Levin trädde in till honom utan att ha låtit anmäla sig.
Lvov satt iförd arbetsrock med bälte och skor av sämskskinn i en länstol och läste genom en pincené med mörkblå glas i en bok, som stod uppställd på en pulpet. I sin väl-formade hand höll han på avstånd från sig en halvrökt cigarr med askan ännu kvarsittande. Hans vackra, fina och ungdomliga ansikte, vars rasrena uttryck ytterligare förstärktes av ett kort och lockigt silvervitt hår, upplystes av ett leende, då han varseblev Levin.
— Det var bra! Jag hade just tänkt skicka bud efter er. Nå, hur står det till med Kitty? Sitt ner här i lugn och ro, — han steg upp och sköt fram en gungstol. — Har ni läst sista" cirkuläret i Journal de St.-Petersbourg? Jag finner det utmärkt, — sade han med en smula fransk brytning i sitt uttal.
Levin berättade vad han hört av Katavasov om det, som skulle ha yttrats i Petersburg, och medan de pratade politik, kom han att nämna om sin bekantskap med Metrov och sammankomsten, som han besökt. Detta intresserade Lvov mycket. »
— Ja, jag avundas er, som har tillträde till denna intressanta krets av vetenskapsmän, — sade han och övergick därpå såsom vanligt var med honom, då han kommit i tagen med en fråga, till franskan, som var honom bekvämare att tala än ryskan. — Jag har nu visserligen inte tid. Tjänsten och omsorgen om barnen gör det omöjligt för mig. Och dessutom, jag skäms inte att säga det, är min bildning inte fullt tillräcklig.
— Det tror jag inte, — sade Levin med ett leende, som alltid rörd över sin svågers låga tanke om sig själv, som visst inte berodde på någon önskan att synas eller vara anspråkslös, utan var fullt uppriktig.
— Ack, jo! Jag får nu känna på, hur föga bildning jag har. Mycket får jag lov att friska upp i mitt minne för att vara till hjälp vid barnens studier och åtskilligt måste jag rent av lära mig. Det är inte nog med att det finns lärare, det behövs även en övervakare av studierna, liksom ni i lantarbetet behöver arbetare och uppsyningsman. Se, det här läser jag, — han visade på Buslajevs grammatik, som låg på pulpeten, — det fordras av Misja, att han skall kunna detta, och det är så "svårt... Ja, förklara det för mig. Här säger han...
Levin ville klargöra för honom, att ingen utan vidare kunde begripa sådant utan först måste studera saken, men Lvov var av annan mening.
— Ja, ni finner nog det här löjligt!
— Tvärtom, ni kan inte tänka er, vad jag, då jag är samman med er, alltjämt har att lära mig i fråga om det som förestår mig själv — mina blivande barns uppfostran.
— Nå, här är nog ingenting att lära, — sade Lvov.
— Jag vet blott, — sade Levin, — att jag aldrig sett bättre uppfostrade barn än era och inte skulle kunna önska mig bättre.
Lvov ville synbarligen lägga band på sig för att inte visa sin glädje, men ett leende upplyste dock hans ansikte.
— Måtte de bara bli bättre än jag. Det är allt, vad jag åstundar. Ni vet inte än, vilken möda man har, — begynte han, — med pojkar sådana som mina, som genom vistelse i utlandet kommit efter i studierna.
— Har de blivit efter med något, hinner de nog snart fatt. Det är ju sådana begåvade barn. Och viktigast är ju sedlig uppfostran. Det är med hänsyn till det som det är lärorikt för mig att iaktta era barn.
— Ni talar om sedlig uppfostran. Ingen kan tänka, vad det är svårt! Så fort man bekämpat något på en sida, växer något nytt upp på en annan, och så gäller det att åter ta upp en kamp. Utan stöd i religionen — vi har ju talat därom? — kan ingen fader av egen kraft vara uppfostrare.
Detta samtal, som alltid intresserade Levin, blev emellertid i detsamma avbrutet av den vackra Natal ja Alexandrovna, som inträdde i rummet, redan färdigklädd för att bege sig bort.
— Ack, jag visste inte, att ni var här, — sade hon muntert, synbarligen utan bedrövelse över att hon nu avbröt ett samtal, som sedan gammalt var henne välbekant och tråkigt. — Nå, hur står det till med Kitty? Jag skall i dag äta middag hemma hos er. Hör nu, Arsenij, — vände hon sig till mannen, — du får ta droskan...
Och därpå började en överläggning mellan man och hustru om hur de skulle tillbringa dagen. Då mannen måste bege sig av för att träffa någon i ett tjänsteärende och hustrun skulle besöka en konsert och en offentlig sammankomst, var det mycket som måste bestämmas och övertänkas. Levin måste såsom släkting ta del i dessa överläggningar. Man beslöt, att Levin skulle fara med Natalie till konserten och sammankomsten, och därifrån skicka vagnen till Arsenijs ämbetslokal. Han skulle så komma och hämta sin hustru och föra henne till Kitty. Men hade han inte blivit färdig med sitt arbete, skulle han skicka vagnen och Levin skulle då följa Natalie till Kitty.
— Ja, att höra på honom kan ha sina risker, — sade Lvov till sin hustru, — han söker intala mig att våra barn är så präktiga, fast jag vet. att så mycket hos dem inte är som det borde vara.
— Arsenij begär för mycket, det har jag alltid sagt, — sade hustrun. — Om man skall söka det fullkomliga, blir man aldrig nöjd. Och pappa har rätt, då han säger, att på den tiden, då vi växte upp, hade familjelivet råkat in i en 3’tterlighet — vi fick bo i vindsrum och föräldrarna i paradvåning, men nu ser man motsatta ytterligheten: föräldrarna skall bo i vindsskrubbar och barnen i paradrum. Nu för tiden tycks det vara föräldrars skyldighet att inte leva för annat än för sina barn.
— Nå, men om de finner det angenämare så? — sade Lvov med sitt intagande leende och rörde vid hennes arm. — Den som inte känner dig, skulle ju kunna tro, att du inte vore en riktig mor, utan hade styvbarn.
— Nej, ytterligheter är inte av godo i någondera riktningen, — sade Natalie lugnt och lade hans snidade papperskniv tillbaka på dess bestämda plats på skrivbordet.
— Nå kom hit, mina fullkomliga barn, — sade Lvov till sina vackra pojkar, som just kommit in i rummet. De bockade sig för Levin och gick därpå fram till sin far, som de tydligen ville fråga om något.
Levin hade velat inlåta sig i samspråk med dem och höra, vad de hade att säga fadern, men Natalie började i detsamma att tala om något annat med honom, och strax därpå inträdde i rummet Lvovs kollega Machotin i hovministeriets uniform; de skulle tillsammans bege sig ut i ett tjänsteärende. Så börjades ett ihållande samtal om Herzegovina, om furstinnan Korzinskaja, om stadsfullmäktige och om grevinnan Apraxinas plötsliga död.
Levin kom inte att tänka på det uppdrag han fått. Först då han var på väg ut i tamburen, erinrade han sig det.
— Ack, Kitty har sagt till mig, att jag skulle tala med er om Oblonskij, — sade han, då Lvov stannade i trappen efter att ha ledsagat Levin och sin hustru.
— Ja, ja, maman vill att vi, les beaux-frères, skall sätta åt honom, — sade Lvov rodnande. — Men varför skulle jag?
— Nå, då får väl jag sätta åt honom, — sade fru Lvova, som i sin vita hundskinnspäls utan ärmar stått och väntat på att herrarna skulle bli färdiga med sitt samtal. — Nå, låt oss ge oss av nu!