På förmiddagskonserten utfördes två mycket intressanta musikstycken.
Det ena var en fantasi »Kung Lear på heden», det andra var en kvartett, en hyllning åt Bachs minne. Bägge sakerna var nya och i den moderna stilen, och Levin hade velat höra dem för att bilda sig en egen mening om dem. Efter att ha ledsagat sin svägerska till en fåtölj, ställde han sig invid en pelare och föresatte sig att lyssna så uppmärksamt och samvetsgrant som möjligt. Han gjorde sig all möda att inte låta sig bli störd och få sina intryck förstörda av att betrakta svängningarna av kapellmästarens vitbehandskade händer, som alltid så oangenämt brukade förvirra hans musikaliska uppmärksamhet. Han ville inte störas av att se på damer iförda hatt, som sorgfälligt täppt till sina öron genom hårt tillknutna band, och av att iaktta alla dessa ansikten, som antingen tycktes fullständigt ointresserade eller också visade intresse för allt möjligt, bara inte musik. För att slippa se vissa musikkännare och pratmakare höll han blicken riktad nedåt framför sig, medan han lyssnade.
Ju mera han hörde av fantasin »Kung Lear», desto längre bort kände han sig från möjligheten att bilda sig någon bestämd mening. Ständigt höll ett uttryck för en musikalisk känsla på att bilda sig, men med detsamma föll det sönder i skärvor av nya musikaliska uttryck och ibland rent av i synnerligen invecklade, men osammanhängande, bara av kompositörens nycker beroende tongångar. Men även dessa brottstycken, som ibland var vackra, verkade oangenämt, därför att de kom helt oväntat och inte var förberedda av något i det föregående. Glädje och svårmod, förtvivlan, ömhet och jubel tog sig uttryck utan att dessa känslor på något sätt tedde sig befogade, alldeles som känslorna hos en vansinnig. Och alldeles som hos en vansinnig upphörde dessa känsloutbrott helt oväntat.
Under hela den tid utförandet varade kände Levin en känsla lik den en döv måste ha vid åskådandet av dans. Han kände sig fullständigt oförstående, då stycket var slut, och förnam en stor trötthet efter en spänd, av intet belönad uppmärksamhet. Från alla håll ljöd högljudda handklappningar. Alla reste sig, började tala och gå omkring. Kännande en önskan efter att genom andras intryck komma till klarhet om anledningen till sin egen brist på förståelse, började Levin spatsera omkring och spana efter förståsigpåare. Till sin glädje varseblev han en mycket ryktbar musikkännare, som var inbegripen i samtal med Pestsov, med vilken Levin var bekant.
— Underbart! — hördes Pestsovs djupa basröst yttra. — God dag, Konstantin Dmitritj. Särskilt åskådligt, skulpturalt så att säga, och färgrikt var det stället, där man känner Cordelias annalkande, där kvinnan, das ewig Weibliche, upptar kampen med ödet. Inte sant?
— Ja, men varför skulle en Cordelia uppträda här?"— frågade Levin skyggt. Han hade alldeles glömt bort, att fantasin handlade om Kung Lear.
— Cordelia är med i stycket... se här! — sade Pestsov och slog med fingrarna på en atlasaffisch, som han höll i handen. Han räckte Levin den.
Nu först kom Levin att erinra sig fantasins titel och skyndade sig att läsa igenom ett citat av Shakespeare, som i rysk översättning stod tryckt på affischens baksida.
— Utan att ha kännedom om detta kan man inte följa med i kompositionen, — sade Pestsov vänd till Levin. Hans förre följeslagare hade avlägsnat sig, och han hade nu ingen annan tala med.
Under pausen utspann sig mellan Levin och Pestsov en diskussion om förtjänster och brister hos den Wagnerska riktningen inom musiken. Levin framhöll, att Wagners och alla hans efterföljares misstag bestod däri, att musiken sökte tränga in på en annan konsts område. På samma sätt begick poesin ett fel, då den sökte teckna dragen i ett ansikte, vilket var målarkonstens uppgift. Såsom ännu ett exempel på ett dylikt misstag anförde han en bildhuggare, som i marmor skulle vilja mejsla ut de skuggor, som uppstå kring en diktares gestalt på en piedestal. »Dessa skuggor skulle hos en bildhuggare så litet kunna vara skuggor — att de måste hålla sig fast i trappavsatserna», — sade Levin. Denna fras tilltalade honom, men han kunde inte komma ihåg, om han inte förut råkat säga samma fras just till Pestsov. Därför blev han förlägen så fort han uttalat dessa ord.
Pestsov däremot höll före, att konsten var en enhet och att den bara kunde uppnå sina högsta yttringar genom att sammanföra sina olika arter.
Det andra konsertnumret blev Levin alldeles ur stånd att ordentligt åhöra. Pestsov, som stannat kvar bredvid honom, pratade nästan hela tiden med honom, klandrade stycket för dess fadda och överdrivna enkelhet och jämförde det med prerafaeliternas enkelhetsmani inom måleriet. Då Levin gick ut ur konsertsalen, träffade han ytterligare en hel del bekanta, med vilka han samtalade om politik, musik och gemensamma bekantskaper. Bland andra råkade han även greve Bol, hos vilkens familj han ju skulle avlägga en visit, något han nu alldeles glömt bort.
Nå, giv er av dit genast, — sade fru Lvova till honom, då han nämnt om detta för henne, — kanske tar de inte emot, far sedan efter mig till sammankomsten. Det hinner ni med.