Nära två månader hade förflutit. Det var redan mitt i den heta sommaren, och Sergej Ivanovitj hade först nu beslutit sig för att lämna Moskva.
I Sergej Ivanovitjs liv hade under denna tid en hel del händelser ägt rum. Redan för bortåt ett år sedan hade hans bok legat avslutad, frukten av ett sexårigt arbete, bärande titeln »Försök till översiktlig framställning av statsbildningens grundvalar och former i Europa och Ryssland». Inledningen till denna bok och några av dess kapitel hade redan förut varit offentliggjorda i tidskrifter, andra delar av detta hade högt förelästs av Sergej Ivanovitj för dem, som tillhörde hans umgängeskrets, så att tankeinnehållet i detta arbete hade inte kunnat vara en fullständig nyhet för publiken. Men Sergej Ivanovitj hade i alla fall väntat, att hans verk skulle komma att göra ett betydande intryck på samtiden och att boken, om den också inte skulle åstadkomma en fullständig omvälvning inom vetenskapen, dock i varje fall skulle väcka stort uppseende inom den lärda världen.
Efter en sorgfällig slutarbetning hade nu detta verk föregående år blivit tryckt och kommit ut i bokmarknaden.
Fast han underlät att fråga någon om sin bok, liksom ogärna och i låtsat likgiltig ton besvarade sina vänners förfrågningar om hur den gick och inte ens hörde efter hos bokhandlarna, hur den köptes, hade dock Sergej Ivanovitj med spänd uppmärksamhet avvaktat, vilket intryck hans arbete skulle komma att göra hos publik och kritik.
Men en vecka förgick, en andra, en tredje utan att något som helst intryck syntes ha åstadkommits på den läsande allmänheten. En del av hans vänner, vetenskapsmän, som var specialister i frågan, bragte visserligen ibland hans bok på tal, men som det tycktes bara av artighet. Hans övriga vänner, som inte hade något intresse för en bok med så lärt innehåll, talade inte alls med honom om den. Allmänheten, vars uppmärksamhet just nu var fångad av annat, visade en fullständig likgiltighet, och kritiken yttrade under loppet av en månad inte ett ord om boken.
Sergej Ivanovitj beräknade noga den tid, som kunde behövas för att en recension skulle hinna bli färdigskriven, men både en och två månader förflöt utan att tystnaden bröts.
Blott i »Severuyj Zjuk» hade i förbifarten i ett kåseri om sångaren Drabanti, som förlorat sin röst, några föraktfulla ord yttras om Koznysjevs bok, vilka lät förstå, att denna skrift för länge sedan fått sin dom av allmänheten och överantvardats åt allas hån.
Slutligen, då över två månader gått, uppenbarade sig en artikel i en allvarlig tidskrift. Sergej Ivanovitj kände författaren personligen. Han hade en gång träffat honom hos Golubtsov.
Artikelförfattaren var en ung sjuklig publicist, skicklig skriftställare, men ganska obildad och bortkommen i privatlivet.
Trots all sin tidigare ringaktning för författaren begynte Sergej Ivanovitj att med en känsla av aktning ta del av uppsatsen. Den var förfärlig.
Artikelförfattaren hade tydligen uppfattat boken på ett sätt, som den rakt inte kunde tolkas på. Men han hade så skickligt valt sina citat, att det för dem, som inte läst boken — och det hade så gott som ingen — måste synas alldeles uppenbart, att hela boken inte var något annat än en anhopning av högtravande ord, till på köpet brukade i orätt sammanhang — vilket antyddes genom frågetecken vid citeringen — och att dess författare var en fullständigt ovederhäftig person. Och allt var så kvickt skrivet, att Sergej Ivanovitj själv inte skulle kunnat hålla tillbaka sådana spydigheter, om det gällt att kritisera en annan. Och det vår just det förskräckliga.
Om Sergej Ivanovitj också med största samvetsgrannhet sökte pröva bärkraften hos recensentens slutledningar, hängav han sig dock inte för en enda minut åt närmare skärskådande av de brister och fel, som blivit förlöjligade utan började strax ingående erinra sig sitt sammanträffande med författaren och det samtal de då fört.
»Jag undrar, om jag inte råkat såra honom?» frågade Sergej Ivanovitj sig själv.
Och då han så erinrade sig, att han tillrättavisat den unge mannen för ett uttryck, som blottade dennes brist på bildning, fann Sergej Ivanovitj en förklaring till artikelns uppkomst.
Efter denna anmälan inträdde en dödstystnad både i press och samtal, och Sergej Ivanovitj fann, att det verk, som kostat honom sex års arbete, som utarbetats med sådan kärlek och möda, fick gå spårlöst förbi.
Sergej Ivanovitj kände sin belägenhet desto svårare, som han efter att ha avslutat boken inte längre hade något arbete, som band honom vid skrivbordet, där han förut tillbragt sin mesta tid.
Sergej Ivanovitj var klok, bildad, sund, arbetsduktig, och visste nu inte, på vad han skulle rikta sitt verksamhetsbegär. En del av hans tid utfylldes ju av att delta i diskussioner på bjudningar och kommittésammankomster och litet varstans, där det gavs tillfälle att prata. Men han, en mångårig huvudstadsbo, kunde inte helt gå upp i dylika samtal, som hans oerfarne halvbror gjorde, då han kom till Moskva. Sergej Ivanovitj hade mycket oanvänd tid och kände mycken obrukad andlig kraft.
Men till lycka för honom blev just i denna tidsperiod, som på grund av motgången med boken blivit honom så svår, i det allmänna intresset spörsmålen om sekterna, om Rysslands vänskapliga förhandlingar med Amerika, om hungersnöden i Samaraguvernementet, om utställningsplaner och spiritism avlösta av en ny fråga, som hittills bara pyrt på bottnen av det nationella medvetandet, frågan om hjälp åt de slaviska bröderna. Sergej Ivanovitj som tidigare uppträtt som en av de första förespråkarna för denna sak, gav sig nu helt hän åt den.
Inom det samhällslager, dit Sergej Ivanovitj hörde, talade och skrev man vid denna tid inte om något annat än om det serbiska kriget. Allt som annars sysslolöst folk brukar företa sig för att fördriva tiden blev nu anordnat till förmån för den slaviska saken. Baler, konserter, middagar, föredrag, damernas dräkter, ölservering och värdshusliv — allt vittnade om medkänsla med de slaviska bröderna.
Mycket av det, som talades och skrevs med anledning av detta, kunde Sergej Ivanovitj inte gilla i enskildheter. Han iakttog, att den slaviska saken hade blivit ett av dessa modenöjen, som ständigt avlösande varandra bruka tjäna allmänheten till förströelse. Han lade märke till, att det bland dess förespråkare fanns många fåfänga personer med själviska syften. Han insåg, att tidningarna tryckte mycket, som var onödigt och överdrivet, bara för att rikta uppmärksamheten på sig och överrösta varandra. Det undgick honom inte, att de, som trängde sig fram före de andra och skrek högst, just var de, som misslyckats i livet och blivit förbigångna: generaler utan arméer, ministrar utan ministerier, tidningsmän utan tidningar och partianförare utan anhängare. Han märkte, att det i allt detta fanns mycket, som var tanklöst och löjligt. Men han såg också en verklig, alltjämt stegrad entusiasm, som sammanförde alla olika samhällsklasser i en strömning, som man inte kunde stå känslolös inför. Massakrerna mot trosförvanter och slaviska bröder framkallade medlidande med de lidande och avsky mot förtryckarna. Och serbernas och montenegrinernas hjältemod i kampen för en stor sak väckte hos hela ryska folket önskan att hjälpa dessa bröder inte bara med ord utan även med dåd.
Men dessutom var det en omständighet, som odelat gladde Sergej Ivanovitj. Det var, att nu en allmän mening gjorde sig hörd. Samhället gav otvetydigt tillkänna sin önskan. Folksjälen hade fått ett uttryck, såsom Sergej Ivanovitj sade. Och ju mer han sysselsatte sig med denna sak, desto tydligare stod det för honom, att detta var en sak, som skulle komma att anta väldiga dimensioner, ja bilda epok.
Han gav sig helt hän åt att tjäna denna stora sak och upphörde att tänka på sin boks öde.
All hans tid var nu upptagen, så att han inte hann med att besvara alla brev som kom, och ta befattning med alla hänvändelser, som gjordes till honom.
Efter att ha varit i arbete hela våren och en god del av sommaren, blev han först i juli färdig att resa till sin bror på landet.
Han skulle nu lämna staden för att vila sig två veckor och samtidigt i nationens allra heligaste, i den lantliga tystnaden, njuta av att iaktta denna stegring i folksjälens liv, om vilken han och alla borgare i stora och små städer var så fast övertygade. Katavasov, som länge dröjt med att uppfylla ett löfte han givit Levin — att tillbringa någon tid hos denne, skulle göra Sergej Ivanovitj ressällskap.