Då Levin tänkte på, vad han var för något och för vad ändamål han levde, fann han intet svar och försjönk i förtvivlan. Men när han inte längre ställde frågor till sig rörande detta, tyckte han sig liksom veta, vad han var och för vad han levde, ty han levde och verkade med fasthet och bestämdhet. På sista tiden hade också denna fasthet och bestämdhet betydligt tilltagit.
Då han i början av juni hade kommit tillbaka till sitt lantgods, gav han sig hän åt de sysselsättningar, som förut upptagit honom där.
Åkerbruket, umgänget med bönder och grannar, hushållsbestyren, hans systers och hans broders angelägenheter, som anförtrotts åt honom, samvaron med hustrun och släktingarna, omsorgen om hans barn, hans nya stora passion för biskötsel, som väckts denna vår, fyllde helt ut hans tid.
Dessa angelägenheter lade beslag på honom inte därför, att han för sig själv fann dem särskilt berättigade ur några allmänna synpunkter såsom förut varit fallet i hans tankeliv, tvärtom, han hade nu, modfälld över den motgång, han haft med sin verksamhet för det allmänna bästa, fylld av sina tankar och överhopad som han var av uppdrag, som från alla håll kom över honom, fullständigt uppgivit alla planer på en insats för det allmänna bästa, och dessa angelägenheter upptog hans krafter bara därför, att han måste göra, vad han gjorde — han kunde ej annat.
Tidigare — det var något som begynt redan i hans barndom och utvecklat sig in i hans fulla mannaålder — hade han märkt, då han bemödat sig att åstadkomma något gott för alla, för mänskligheten, för Ryssland, för hela bysamhället, att tankarna på det han förehade var angenäma, men att själva verksamheten visade sig vara något, som det var svårt att hålla fast vid. Han fann sig sakna full övertygelse om att det han skulle utföra var något nödvändigt, och själva verksamheten, som till en början tyckts vara något så stort, krympte så ihop och blev till intet. Men nu när han efter sitt giftermål allt mer och mer började inskränka sig till ett liv för egna syften, hade han dock, fast han inte kände någon glädje vid tanken på sitt verk, en fast tillförsikt om att det han företog sig var något nödvändigt, han märkte, att han hade bättre framgång med vad han förehade än förut och att det, han ägnade sig åt, växte till något allt större och större.
Nu grävde han sig nästan mot sin egen vilja allt djupare och djupare ned i marken som en plog, så att han inte kunde ta sig upp igen utan att ha vänt en remsa jord åt sidan.
Det var utan tvivel nödvändigt för hans familj att leva så som hans fars och farfars gjort. Han måste uppfostra sina barn inom samma bildningskrets. Det var lika nödvändigt som att ha sitt dagliga bröd. Och för detta syfte var det lika nödvändigt som att laga mat att ordna så med lantbruket, att Pokrovskoje bar sig. Lika otvivelaktigt som det var envars plikt att återbetala en skuld, var det nu hans plikt att lämna efter sig sin fäderneärvda jord till sin son i ett sådant tillstånd, att denne, då han tillträdde sitt arv, skulle kunna känna sig lika tacksam mot sin far som Levin varit mot sin för allt, som denne byggt och planterat. Och för detta syfte var det nödvändigt att inte lämna ut jorden till arrende, utan att själv odla den, idka kreatursavel, gödsla åkrarna, plantera skog.
Det gick inte an att visa från sig Sergej Ivanovitjs och systerns angelägenheter och att lämna utan hjälp alla dessa bönder, som kom med sina spörsmål vanda att få råd av honom, liksom det inte gick an att kasta från sig ett barn, som man redan tagit på armarna. Han måste även sörja för att den till dem inbjudna svägerskan och hennes barn hade det bekvämt. Han måste pyssla om sin hustru och lillen och alltid tillbringa någon liten del av dagen hos dem.
Och allt detta tillika med jakt i skogen och hans nya älsklingssysselsättning, biskötseln, utfyllde helt det liv, som för Levin inte synts ha någon mening, då han gick och grubblade över det.
Men liksom Levin säkert visste, vad ban hade att göra, visste ban också fullt säkert, hur han hade att göra allt detta och vilken uppgift, som var viktigare än den andra.
Han visste, att han måste leja sin arbetskraft så billigt som möjligt, men att beräknande utnyttja folket genom. att ge betalt i förskott och till underpris gick inte an, fastän det var mycket fördelaktigt. Då det var brist på foder, fick han ju lov att sälja halm till bönderna, fastän han tyckte, att det var synd, att de skulle behöva köpa sitt foder. Men gästgivargården och krogen måste han avskaffa, fastän de bidrog till hans intäkter. För tjuvhuggning i skogen måste han strängt hålla efter folket, men för ett kreatur, som kommit vilse in på hans ägor, kunde han inte förmå sig att utkräva böter. Fast detta förargade hans vaktkarlar och gjorde, att folk inte var så ängsliga att kränka hans rätt, kunde han ändå inte göra annat än låta dem omedelbart få tillbaka sin bortkomna boskap.
Åt Pjotr, som betalat en ockrare tio procent i månaden, måste han ge ett lån för att få honom fri från denne, men det gick däremot inte an att släppa av på arrendevillkoren och ge uppskov åt bönder, som underlät att betala. Man fick inte se igenom fingrarna med att rättaren underlåtit att slå en äng, så att gräset blev till ingen nytta, men åttio des’jatiner, där ungskog planterats, fick man låta bli att bärga. Det gick inte an att tillåta, att en arbetare gick hem mitt under dagsverket, därför att hans far hade dött, hur ont det än gjorde en om honom, och man måste göra avdrag, om någon försummade ett dagsverke i de brådaste arbetsmånaderna, men åt de gamla från livegenskapstiden kvarblivna tjänarna, som inte gjorde någon som helst nytta, måste månadsbidraget ordentligt lämnas.
Levin visste också, att då han kom hem, var det hans skyldighet att först och främst bege sig till sin hustru, som var sjuk, och att han måste låta bönder, som väntat hela tre timmar på honom, ännu någon stund fortsätta därmed. Han visste också, att hur trevligt han än tyckte det var att själv få ordna med en bisvärms inflyttande i ny kupa, måste han försaka nöjet och låta gubben, som hjälpte honom, ensam göra det, om det kom bönder till bigården för att få tala med honom.
Om han handlade rätt eller illa, visste han inte, han inlät sig inte på att utreda den saken, han undvek att tänka och tala om det.
Resonerandet bragte honom i tvehågsenhet, berövade honom förmågan att avgöra, vad han borde och inte borde. När han inte tänkte sig för utan bara gav sig hän åt livet, kände han städse, att han liksom inom sig hade ett ofelbart omdöme, som avgjorde, vad som var bättre eller sämre av två tänkbara handlingar. Gjorde han någon gång så som han inte skulle, märkte han det genast.
Så levde han fram sitt liv utan att se någon möjlighet att få kunskap om, vad han var och varför han fanns till i världen. Han pinades av denna ovetenhet till den grad, att han var rädd för att han skulle begå självmord — men samtidigt gick han ändå med fasta steg fram sin egen bestämda väg i livet.