Den dag, då Sergej Ivanovitj anlände till Pokrovskoje, hade Levin just en av sina värsta dagar.
Det var i den allra brådaste arbetstiden, när allt folket visade en sådan ovanlig anspänning i självuppoffrande möda, som aldrig förekommer under andra livsbetingelser och som borde skattas mycket högt, om bara de människor, som lägga i dagen denna egenskap, själva hade något begrepp om dess värde, om det inte vore något årligen återkommande, vars följder i alla fall var av så enkelt slag.
Att skära rågen och havren, att bärga sista höskörden, att plöja upp den mark, som legat i träda, att tröska, att så vintersådden — allt detta kan tyckas vara något enkelt och helt vanligt, men för att man skulle kunna hinna med att göra allt detta, var det nödvändigt, att hela byns befolkning, stora och små, i ett sträck arbetade under dessa tre, fyra veckor tre gånger så mycket som annars, livnärande sig på lök, svartbröd och dricka, användande även nätterna till tröskning och forsling, inte unnande sig mer än två, tre timmars sömn under dygnet. Och detta sker varje år i Ryssland.
Levin, som tillbragt större delen av sitt liv på landet i nära förbindelse med folket, kände alltid vid denna bråda arbetstid, hur de underlydandes stegrade verksamhet drog även honom med sig.
Tidigt på morgonen hade han varit ute och övervakat, hur man sådde råg och hur man körde in havre. Han hade kommit hem, då hustrun och svägerskan just stigit upp, och hade druckit kaffe tillsammans med dem. Därpå hade han till fots begivit sig ut till en av utgårdarna, där ett nyuppsatt tröskverk skulle sättas i gång.
Hela denna dag hade Levin, allt under det han samtalat med bönderna och rättaren och där hemma med hustrun, svärfadern, Dolly och dennas barn, haft en och samma sak i tankarna, det spörsmål, som upptog honom mitt i lantbruksbestyren. I allt sökte han efter det som stod i förbindelse med frågan: »vad är jag? och var är jag? och varför är jag här?»
Han stod i skuggan av en loge, som nyss fått nytt tak. Det doftande lövet satt ännu kvar på hasselstänger, som lagts över det med avbarkade aspstörar fästade halmtaket. Han såg än mot den öppna porten, där det yrde av torrt damm från den pågående tröskningen, än på den av hett solsken belysta gräsplanen, dit bingar av nyskuren säd nyss burits ut från ladan. Än betraktade han de vitbröstade svalorna, som på flaxande vingar pipande flög in under takskägget, sedan de saktat farten i portgångens solstrimma, än iakttog han folket, som var ivrigt sysselsatt med sitt arbete inne i den dammiga logens halvskymning. Underliga tankar kom över honom:
»Varför sker allt detta?» — tänkte han. — »Varför står jag här, varför driver jag andra till arbete? Varför anstränger sig var och en och söker visa mig sin iver? Varför sliter och strävar gamla Matrjona, gumman, som jag pysslade om, då takbjälken fallit på henne vid eldsvådan?» — tänkte han iakttagande en mager bondkvinna, som med en räfsa rakade undan sädeskornen trippande mödosamt fram på sina nakna, mörkt solbrända fötter över den hårda, ojämna tröskplanen. — »Den gången tillfrisknade hon, men om inte förr så myllas hon ner om en tio år, och ingenting blir kvar av henne, lika litet som det en gång skall finnas någonting kvar av den där granna flickan i röda tröjan, som med så flinka och mjuka handrörelser plockar upp axet, som kommit bland agnarna. Även hon stoppas en gång i jorden, och snart är livet ute för den skäckige valacken», — tänkte han och såg på en hängbukig häst, som häftigt pustande med uppspärrade näsborrar lunkade kring i jämn takt med tröskverkets hjul. — »Även han går all världens väg liksom Fjodor, drängen med det krusiga skägget fullt med agnar, han, vars vita skuldra skiner fram genom den trasiga skjortan, och som nu står och löser upp kärvarna, kommenderar och ropar åt kvinnorna och med ett raskt grepp får dragremmen att åter ligga rätt på hjulet. Och först som sist — det är inte bara med dem det går så, även jag skall en gång myllas ner, ingenting blir kvar. För vad?»
Medan han tänkte detta, stod han och såg på klockan för att hålla räkning på hur mycket som tröskades i timmen. Han måste veta detta för att kunna bestämma, vad man borde hinna med under dagens lopp.
»Snart är klockan ett, och de är ännu inte färdiga med tredje lasset», tänkte Levin och gick fram. till drängen, som stod och matade tröskverket, och överröstande maskinens larm uppmanade han honom att inte lägga i så tätt efter vartannat.
— Du lägger i för mycket åt gången, Fjodor! Ser du inte, att det håller på att stoppa, det är därför som det inte går undan som förut. Låt matningen ske jämnare!
Fjodor, som var mörk i ansiktet av damm, som klibbat sig fast vid det svettiga ansiktet, skrek något till svar, men gjorde ändå inte som Levin ville ha det.
Levin gick då fram till slagtrumman, sköt Fjodor åt sidan och började själv lägga i.
Efter att ha hållit på med detta arbete fram till tiden för böndernas middagsrast, som var rätt nära förestående, steg Levin vid Fjodors sida ut ur logen och blev stående i samspråk med honom vid sidan av en noggrant upplagd stack av råg skuren med skära.
Fjodor var från en avlägset belägen by, åt vars bönder Levin tidigare hade lämnat jord att brukas enligt kooperativ princip. Nu hade den utarrenderats åt en bland Levins gårdsfolk.
Det var om denna jord de nu kommit i samspråk, och Levin frågade Fjodor, om möjligen Platon, en präktig och förmögen bonde i denna by, nästa år kunde vara villig att överta jorden.
— Prise ä högt, dä kan inte bli nån vinst för honom, Konstantin Dmitrijevitj, — sade bonden plockande ut ax ur vecken på sin nedsvettade skjorta.
— Men hur kan det löna sig för Kirillov?
— Mit’jucha (så kallade han föraktligt nuvarande arrendatorn) blir minsann inte utan vinst! Han pressar på i sin tur, så att han får sitt. Han skonar inte en kristen själ. Men inte skulle farbror Fokanytj (så kallade han gubben Platon) kunna ge sig till att flå sina medmänniskor? Ä nån i skuld hos honom, ger han anstånd. Nog händer dä, att han inte får allt tillbaka. Dä ä en människa dä.
— Men varför är han så eftergiven?
— Ja, dä ä så — folk ä så olika. Den ene lever bara för sina egna behov, en så’n som Mit’jucha, proppar bara i sig, men Fokanytj — dä ä en hedersgubbe. Han lever för sin själ, han tänker på Gud.
— Vad menar du med att tänka på Gud, att leva för sin själ? — nästan skrek Levin.
— Jo, dä ä ju en känd sak: leva rättskaffens, efter Guds vilja. Folk ä ju olika. Man kan ju tänka på husbond, som inte heller gör en medmänniska förfång . .
— Nå, farväl! — yttrade Levin flämtande av sinnesrörelse, vände sig om, tog sin käpp och gick hemåt med raska steg. Vid bondens ord om, att Fokanytj levde för sin själ, rättskaffens, efter Guds vilja, hade oklara, men betydelsefulla tankar, som från ett hittills fördolt och stängt ställe i flock trängt sig fram, stormade alla hän mot samma mål, virvlade om i hans huvud och bländade hans medvetande med sitt ljus.