Levin såg framför sig, betraktande den betande djurflocken. Nu varseblev han en liten vagn, förspänd med Svarten, såg, att kusken, då han kom fram till hjorden, stannade och talade med vallpojken. Efter en stund hörde han alldeles bredvid sig hjulens rullande och den belåtet mätta hästens frustande. Men han var så försänkt i sina tankar, att han inte kom sig för att undra över, varför kusken kom körande.
Det gick först upp för honom, vad det var frågan om, då kusken, kommen alldeles intill honom, tillropade honom:
— Frun har sänt mig. Brodern från Moskva och en herre till har kommit.
Levin steg upp i kärran och grep tömmarna. Liksom uppväckt ur en slummer kunde han en lång stund inte komma till sig igen. Han betraktade den välfödda hästen, som var löddrig på lår och hals, där seltyget tryckt, betraktade kusken Ivan, som satt bredvid honom, och började tänka på, att han väntat sin brors ankomst, att hans hustru nu helt säkert var orolig på grund av hans långa frånvaro och han sökte fundera ut, vad det kunde vara för gäst, som anlänt tillsammans med hans bror. Och både brodern och hustrun och den okände gästen tedde sig för honom på ett annat sätt än människorna förut gjort. Det tycktes honom nu, att hans förhållande till alla människor skulle bli ett helt annat.
»Min bror och jag kommer inte att stå så främmande inbördes som hittills, — vi kommer inte att råka i tvist med varandra, med Kitty skall det inte mer uppstå någon osämja, mot gästen vill jag vara vänlig och god, vem han än är, med folket, med Ivan skall allt bli på ett nytt sätt.»
Han höll den snälla, av otålighet fnysande hästen stramt i tömmarna och medan han funderade på ett samtalsämne, betraktade ban Ivan, som satt vid hans sida och inte visste, vad han skulle göra med sina lediga händer, och nu gång på gång drog den löst fladdrande skjortan tätare om sig. Han skulle just till att säga, att Ivan hade dragit till en rem i seltyget väl hårt, men det skulle ha tett sig som en tillrättavisning, och vad han nu önskade var ett vänskapligt samtal. Men det ville inte falla honom in något annat, som han kunde säga.
— Här måste man hålla till höger, det står en stubbe här, — sade kusken och sökte dra i tömmen för Levin.
— Rör inte, jag behöver ingen undervisning! — slapp det från Levin, som blev förargad över kuskens inblandning. Som alltid blev han vresig, då någon störde honom, och till sin sorg fick han strax erfara, hur felaktig hans förmodan var, att hans nya själsstämning skulle äga förmåga att med ens göra honom till en annan i hans beröring med verkligheten.
Då det endast var en fjärdedels verst kvar till gården, fick Levin syn på Grisja och Tanja, som kom springande emot honom.
— Morbror Kost’ja! Nu kommer både mamma och morfar och Sergej Ivanovitj och så en till, — sade de och klev upp i kärran.
— Vem då?
— Det är en ryslig en! Och med armarna gör han så här, — sade Tanja, reste sig upp i vagnen och härmade Katavasov.
— Är han gammal eller ung? — frågade Levin leende. Tanjas armrörelser påminde honom om något.
»Ack, måtte det bara inte vara någon otrevlig människa!» — tänkte Levin.
Så fort Levin hann till nästa vägkrök, fick han emellertid syn på hela sällskapet, som kom vandrande för att möta honom. Han kände genast igen Katavasov i en herre med halmhatt, som gick och svängde med armarna alldeles som Tanja hade gjort.
Katavasov pratade mycket gärna om filosofi, varom han skaffat sig vissa begrepp i naturforskarkretsar, där man aldrig riktigt trängt in i denna vetenskap, och i Moskva hade Levin på sista tiden ofta varit i tvist med honom.
Och minnet av ett bland dessa samtal, varunder tydligtvis Katavasov hade varit av den meningen, att det var han, som ägde övertaget, var det första, som steg upp i Levins tanke, då han fick syn på honom.
»Nej, jag skall inte vidare inlåta mig i tvister. Inte, vad än må ske, lättsinnigt yppa mina tankar», sade Levin till sig själv.
Då han stigit ned från vagnen och hälsat på brodern och Katavasov, frågade Levin efter sin hustru.
— Hon har burit ut Mit’ja i Kolok (det var en skogsdunge i närheten av gården). Hon ville ha honom där, det är så varmt inne, — sade Dolly. Levin hade alltid varit emot, att hustrun skulle föra barnet ut i skogen, han ansåg detta vara farligt, och underrättelsen berörde honom oangenämt.
— Ja, hon drar honom med sig överallt, — sade gamle fursten leende. — Jag rådde henne att gå in i iskällaren med honom.
— Hon ville gå till bigården. Hon trodde, att du var där. Vi skall gå dit, — sade Dolly.
— Nå, vad har du för dig nu för tiden? — sade Sergej Ivanovitj, skilde sig från de övriga och slöt sig till brodern.
— Ingenting särskilt. Lantbruket ger mig som vanligt sysselsättning, — svarade Levin. — Nå, stannar du någon tid? Vi har väntat så länge på dig.
— En två veckor. Jag har mycket att göra i Moskva.
Vid dessa ord möttes brödernas blickar, och trots sin ständiga, nu alldeles särskilt starka åstundan att stå i ett vänskapligt och framför allt uppriktigt förhållande till sin bror, kände Levin, att det plågade honom att se på denne. Han slog ned ögonen och visste inte, vad han skulle säga.
Han sökte erinra sig några sådana samtalsämnen, som kunde vara behagliga för Sergej Ivanovitj och därtill kunde föra dennes tankar bort från kriget i Serbien och den slaviska frågan, varpå han antytt genom att tala om sin sysselsättning i Moskva. Levin kom därför med en fråga om Sergej Ivanovitjs bok.
— Nå, har din bok blivit recenserad? — sade han.
Sergej Ivanovitj log åt, att brodern kommit att välja just denna fråga.
— Med sådant sysselsätter sig ingen, minst av allt jag själv, — sade han. — Nu, skall ni få se, Darja Alexandrovna, att det kommer en regnskur, — tillade han och pekade med paraplyet på några vita ovädersmoln, som stigit upp över asptopparna.
Det behövdes bara dessa ord, för att det visserligen inte fientliga, men dock kyliga förhållandet bröderna emellan, som Levin så gärna velat undvika, åter skulle inträda.
Levin gick fram till Katavasov.
— Det var snällt gjort av er, att komma på den tanken att resa med hit, — sade han.
—Jag har länge haft den här resan i tankarna. Nu får vi gott tillfälle att talas vid. Har ni läst slut Spencer?
— Nej, inte riktigt, — svarade Levin. — För övrigt har jag inte nu något behov av honom.
— Hur så? Det var intressant. Varför?
— Jo, jag har slutgiltigt kommit till den övertygelsen, att jag varken hos honom eller hans likar kan finna något svar på det slag av frågor, som angår mig. Nu...
Men det trygga och muntra uttrycket i Katavasovs ansikte drog plötsligt Levins uppmärksamhet till sig, och en känsla sade honom, att han genom att inlåta sig på ett samtal som detta skulle få sin stämning förstörd. Han erinrade sig sin föresats och hejdade sig.
— För övrigt, det får vi tala om längre fram, — tillade han. — Om vi skall till bigården, är det hitåt, den här stigen för dit, — vände han sig till hela sällskapet.
Den smala stigen förde dem till en liten oslagen skogsäng, vars ena sida var översållad av tätt växande klargult lysande natt- och dagblommor, mellan vilka höga mörkgröna stånd av ramslök stack upp. Levin lät sina gäster slå sig ned på en bänk och några stubbar i den täta svala skuggan från en dunge av unga aspar. Dessa sittplatser hade han låtit anordna för besökare, som var ängsliga att komma för nära bina. Själv gick han innanför en inhägnad i avsikt att hämta förfriskningar åt barn och vuxna, bröd, gurkor och färsk honung.
Under försök att undvika häftiga rörelser följde han stigen vidare fram mot en liten stuga. Han hörde, hur bina allt oftare och oftare susade förbi hans öron. Just som han skulle träda in, kom ett bi surrande och blev hängande i hans skägg, men han hjälpte det försiktigt loss. I stugans skuggiga förstuga tog han ned sitt skyddsnät från en knagge, drog det över sig, stack händerna i fickorna och gick in i den omgärdade bigården. Där stod mitt på en slagen gräsplan i regelbundna rader, med bastband fastgjorda vid stolpar, alla hans gamla, välkända kupor, var och en ägande sin historia, och utefter sidorna av inhägnaden gick en rad av nya kupor, som fått bisamhällen detta år. Kring flustren myllrade det av drönare och mellan dem gick det en ström av arbetsbin ut och in. De sågs ständigt flyga i samma riktning ut i skogen till de blommande lindarna och tillbaka igen bringande hem den ena bördan efter den andra.
I öronen ljöd det i ett av olikartade ljud, än var det surret av ett arbetsbi, som fullt av verksamhetsiver snabbt flög förbi, än hördes ett tutande från en sysslolös drönare, än ljöd det ilskna vinet av ett uppretat vaktbi, som var redo att värna sina ägodelar mot en påträngande fiende och gjorde sig färdigt att sticka. På andra sidan om inhägnaden stod en gammal man sysselsatt med att tälja kanterna på ett träband jämna. Han lade inte märke till Levin. Utan att tilltala gubben stannade denne mitt i inhägnaden.
Han var glad åt att en stund få vara ensam för att hämta sig efter det tryck av verkligheten, som redan hunnit ingripa så förnedrande i hans sinnesstämning.
Han erinrade sig, att han redan hunnit med att visa sig vred mot Ivan, att bete sig kyligt mot sin bror och lättsinnigt inlåta sig i ett samtal med Katavasov.
»Var då det hela bara ett ögonblicks stämning och skulle det förgå utan att lämna ett spår efter sig?» tänkte han.
Men i samma ögonblick fick han åter den förlorade stämningen och med glädje förnam han, att något stort och nytt försiggått med honom. Verklighetens tryck hade bara för en stund lagt sig mörkt över den själsfrid han funnit, den fanns dock alltjämt hel och oskadd inom honom.
Liksom de hotfullt surrande bina för tillfället tog hans uppmärksamhet i anspråk, störde hans fysiska lugn och tvingade honom att kura hop sig för att undgå dem hade de världsliga tankar, som besvärat honom från det ögonblick, han steg upp i vagnen, kommit och berövat honom det andliga lugnet. Men detta hade bara fortsatt så länge han hade varit omvärvd av sådant, som uppväckt oro hos honom. Liksom trots biens hot hans kroppsliga kraft i oförminskad grad fanns kvar hos honom, fanns också trots allt den andliga kraft, han nyss lärt känna, hel och oförstörd inom honom.