Den i dialektiken förfarne Sergej Ivanovitj kom inte med någon invändning utan ledde i stället samtalet över på ett annat ämne.
— Ja, om du vill lära känna folkanden på aritmetisk väg, så är det en synnerligen kinkig uppgift. Rösträtt har inte blivit införd hos oss och kan inte införas, därför att den inte skulle kunna ge uttryck åt folkets vilja. Men det finns andra utvägar. Sådant ligger i luften, man kan ana sig till det. Jag vill inte tala om de underströmmar, som börjat röra sig i folkhavets stillhet och som varje fördomsfri människa kan klart skönja. Men se på samhället i trängre bemärkelse. Alla olika partier inom intelligensens värld, nyss så fientliga inbördes, har slutit sig samman till ett. Allt split har upphört, alla samfundsorgan säger ett och detsamma, alla förnimmer den elementära kraft, som gripit dem alla och som nu för dem i samma riktning.
— Ja, nog säger tidningarna ett och detsamma, — sade fursten. — Det är så sant. Ja, det är till den grad detsamma, att det är som om man hörde grodor före ett åskväder. Man kan inte höra något annat för deras kväkande.
— Jag lämnar därhän, om de liknar grodor eller inte, — jag ger inte Ut någon tidning och har inte att försvara pressen, jag talar om enigheten bland kulturellt bildade, — sade Sergej Ivanovitj vändande sig till brodern. Levin ville svara, men blev förekommen av gamle fursten.
— Nå ja, om den där enigheten kan man nog säga ett och annat, — sade fursten. — Jag har en måg, Stepan Arkadjevitj, ni känner honom. Han får nu plats som medlem i en kommitté i en kommission, vad den nu heter. Där har man ingenting att göra — ja-ha, Dolly, det är ingen hemlighet — men 8,000 i lön får han. Ni kan ju fråga honom, om denna tjänst är nyttig, han kommer att förklara för er, att den är någonting, som omöjligen kan undvaras. Han är en uppriktig man, men det är honom dock en omöjlighet att inte tro på nyttan av de åtta tusen.
— Ja, han bad mig underrätta Darja Alexandrovna om att han fått platsen, — sade Sergej Ivanovitj misslynt, han tyckte, att fursten inte höll sig till ämnet.
— Så är det också med tidningarnas enighet. Jag har fått förklaring på den: blir det krig, fördubblas deras inkomster. Hur skulle de då kunna tro annat än att folkets öden och den slaviska världen... och allt det där.
— Nog finns det många tidningar, som jag inte tycker om, men det är orättvist sagt, — sade Sergej Ivanovitj.
— Det är en bestämmelse, som jag skulle vilja få införd, — fortsatte fursten. — Alphonse Karr hade ett utmärkt förslag före Frankrikes krig med Preussen. »Anser ni kriget oundvikligt? Skönt. Den som talar för krig — må han få plats i ett särskilt avantgarde, som skall gå till storms före alla andra, marsch framåt!»
— Jo, där skulle redaktörerna må gott! — utbrast Katavasov högljutt skrattande, i tankarna seende sina journalistbekanta framför sig i en sådan utvald trupp.
— Ja, men de kommer att ta till benen, — sade Dolly, — de blev bara till hinders.
— Och vill de fly, så ordna med kartescheld bakifrån eller ställ upp kosacker med knutpiskor, — sade fursten.
— Ja, det är skämt, men ett dåligt skämt, förlåt mig uttrycket, furste, — sade Sergej Ivanovitj.
— Jag kan inte finna, att det är något skämt, att... — skulle Levin till att gripa in, men Sergej Ivanovitj avbröt honom.
— Varje medlem i samhället är kallad att utföra sin särskilda gärning, — sade han. — Tankens män utför denna gärning, genom att ge uttryck åt den allmänna meningen. Att ett enstämmigt och fullständigt uttryck för den allmänna meningen kommer fram, är pressens förtjänst, och det är en glädjande företeelse. Tjugo åt tidigare skulle vi ha varit tysta, men nu kan man höra ryska folkets röst, det är redo att resa sig som en man, redo att offra sig för de förtryckta bröderna. Det är ett stort steg och en pant på dess kraft.
— Ja, men det är inte bara fråga om att offra sig själv, man skall också vara med om att slå ihjäl turkar, — sade Levin skyggt. — Folket är redo till offer för sin själs skull, men inte för mord, — tillade han ofrivilligt anknytande samtalet till tankar, som nu särskilt sysselsatte honom.
— Hur var det? För sin själ? Det är ett svårbegripligt uttryck för en naturvetenskapsman. Vad är då själen? — inföll Katavasov med ett leende.
— A, det vet ni nog!
— Nej, det får jag bedyra, jag har inte det ringaste begrepp därom! — sade Katavasov och skrattade ljudligt.
— Jag har inte kommit för att sända frid, utan svärd, säger Kristus, — invände från sin sida Sergej Ivanovitj, som vore det den mest naturliga sak i världen just hänvisande till det ställe i evangeliet, som städse mest oroat Levin.
— Ja, si, så ä dä, — yttrade sig för andra gången bondgubben, som blivit stående bredvid dem, till svar på en blick, som riktats mot honom.
— Nej, min käre vän, nu är ni slagen, besegrad, fullständigt besegrad! — utropade Katavasov muntert.
Levin rodnade av förtrytelse, inte därför, att han kände sig slagen, utan därför, att han inte kunnat låta bli att ge sig in i en ordstrid.
»Nej, det lönar sig inte att tvista, med dem kan jag inte skifta hugg, — tänkte han: — de är iförda ogenomträngligt pansar, men jag är naken.»
Han insåg, att det var en omöjlighet att övertyga halvbrodern och Katavasov, och något ännu omöjligare var det, att han skulle kunna gå med på deras åsikter. Det de förkunnade, var just detta förnuftets högmod, som varit så nära att förgöra honom. Han kunde inte vara med om, att några tiotal personer, däribland Sergej Ivanovitj, skulle ha rätt att säga, att de och tidningarna gav uttryck åt folkets vilja och tanke, därför att de hade lyssnat till yttranden från några hundraden av talträngda frivilliga. Det var ju en tanke, som tog sig uttryck i hämnd och mord. Han kunde inte gå med på detta, därför att han alls inte kunde se något uttryck för dessa tankar hos folket, i vars mitt han levde, och inte heller kunde spåra dessa tankar hos sig själv — och han kunde inte finna annat än att han var en del av det, som utgjorde det ryska folket. Men först och främst kunde han inte gilla något dylikt, därför att han liksom folket i övrigt inte förmådde klart: inse, vad som var det allmänna bästa, men var fast övertygad om, att ett uppnående av detta endast var möjligt genom strängt uppfyllande av den sedelag, som är uppenbarad för varje människa. Därför kunde han inte önska krig, inte gå omkring och predika det, vore det också till gagn för vilket allmänt syfte som helst. Han stod här tillsammans med Michajlytj och det folk, som givit uttryck åt sin tanke i sägnen om väringarnas inkallande: »Kommen och härsken över oss. Med glädje lova vi all underdånighet. All möda, all förnedring, alla offer tar vi på oss, men det är inte vi, som dömer och beslutar.» Och nu skulle folket enligt vad Sergej Ivanovitj sagt ha uppgivit denna så dyrt köpta rätt.
Han hade haft lust att ytterligare säga, att om allmänna meningen vore en ofelbar domare, varför skulle då inte revolution och kommunism vara lika berättigade som denna rörelse till förmån för slaverna utanför Ryssland? Men allt detta var tankar, som inte hade makt att avgöra något. bara en sak kunde utan vidare inses, — att denna tvist just nu höll på att bringa Sergej Ivanovitj i misshumör och att det därför var dumt att fortsätta, med den. Levin teg med vad han kunnat säga och gjorde i stället sina gäster uppmärksamma på, att moln hade dragit sig tillsammans och att det vore bäst att bege sig av hem undan regnet.