Gamle fursten och Sergej Ivanovitj satte sig upp i vagnen och åkte före. Resten av sällskapet begav sig skyndsamt hemåt till fots.
Men molnmassan, som än var övervägande vit, än svart, nalkades så snabbt, att man måste raska på ännu mer för att ha utsikt att hinna hem före regnet. De främsta molnen, låga och svarta som kolrök, ilade med ovanlig hastighet över himlen. Man hade ännu bortåt tvåhundra steg kvar till gården, då en vindkåre kom svepande och man vilket ögonblick som helst kunde vänta sig en störtskur.
Barnen sprang före de stora med på en gång ängsliga och glada rop. Darja Alexandrovna kämpade mödosamt med kjolarna, som klängde sig om benen på henne, hon gick inte längre utan sprang framåt bemödande sig att inte släppa sina små ur sikte. Herrarna höll fast i sina hattar och ilade efter med långa steg. Man hade just hunnit fram till förstutrappan, då den första tunga droppen slog mot takrännans bleck. Barnen och efter dem de vuxna störtade under muntert samspråk in i skydd av taket.
— Var är Katerina Alexandrovna? — frågade Levin Agafja Michajlovna, som mötte honom i förstugan med famnen full av linnetyg och filtar.
— Jag trodde, hon var med er, — sade hon.
— Och Mit’ja?
— Han måtte vara i hagen, barnjungfrun är nog med.
Levin grep tag i filtarna och satte av åt hagen till.
Under denna korta mellantid hade molnmassan hunnit att komma rakt framför solen, och det blev så skumt som vid en förmörkelse. Vinden svepte fram envist trängande på och höll Levin gång på gång tillbaka, rev ned blad och blommor från lindarna, drog löven från de vita björkgrenarna och böjde ned allt åt samma sida: akacior, blomsterstånd, kardborrsblad, gräs och trädtoppar. Några bondflickor, som arbetat i trädgården, rusade gällt skrikande in under arbetarboställets tak. Störtregnets vita ridå skymde undan synranden och dolde redan hela skogen och hälften av det framför denna liggande fältet. Snabbt nalkades den nu hagen. Imma av fina regnstänk lagrade sig i luften.
Med nedböjt huvud hade Levin under kamp med vinden, som var nära att rycka ifrån honom filtarna, springande nästan nått fram till hagen och bakom en ek blivit varse något, som skymtade vitt, då plötsligt allt flammade till, det var som om hela jorden fattat eld och himlavalvet rämnat. När Levin åter spärrat upp sina för en stund av ljusskenet bländade ögon, kunde han genom den täta regnridån, som nu lagt sig mellan honom och hagen, urskilja, att den gröna toppen på en för honom välkänd ek på ett underligt sätt hade ändrat läge. »Har åskan slagit ner där?» hann Levin knappt tänka, innan trädtoppen med hastigt ökad fart försvann bakom de andra träden och det hördes ett brak av en stor stam, som föll ned över andra träd.
Blixtskenet, åskknallen och känslan av en köldrysning över hela kroppen samlade sig för Levin i ett enda intryck av fasa.
— Herre Gud, Herre Gud! Måtte den inte ha fallit på dem! — utbrast han.
Och fastän han genast kom att tänks, på, hur meningslös denna bön var, att de inte skulle ha. dödats av en ek, som redan störtat, upprepade han i alla fall sina ord kännande med sig, att han i alla fall inte kunde företa sig något bättre än att mumla denna meningslösa bön.
Då han kom springande fram till den plats, där Kitty vanligen brukade vara med pojken, fann han ingen.
De var på andra sidan i skogen under en gammal lind. Han hörde rop därifrån. Två mörkklädda gestalter — nyss hade de varit iförda vita klänningar — stod böjda över något. Det var Kitty och barnjungfrun. Regnet hade redan upphört och det började ljusna igen, då Levin kom framrusande till dem. Barnjungfruns kjol var torr nedtill, men Kitty hade blivit alldeles genomvåt, så att kläderna kletade sig om kroppen. Fast regnet hade upphört, stod bägge kvar i samma ställning som vid ovädrets utbrott: bägge stod lutade över den gröna kuren på en barnvagn.
— Lever ni? Är ni oskadade? Gud. vare lov! — utropade han, medan han plumsade fram till dem med pjäxorna fulla av vatten.
Kittys friska, våta ansikte tittade med ett ängsligt leende mot honom under en hatt, som alldeles förlorat sin ursprungliga form.
— Nej, tycker du inte, att det här är rysligt! Jag kan inte förstå, hur du kan vara så oförsiktig!
— Det är verkligen inte min skuld. Jag skulle just ge mig av med honom, men så började har sprattla så. Jag fick lov att byta om på honom. Vi hade just ... — började Kitty urskulda sig.
Mit’ja var oskadad och torr och låg fortfarande i slummer.
— Nå, Gud vare lov! Jag vet inte, vad jag säger.
De samlade hop nedblötta lakan och filtar. Barnjungfrun tog upp gossen och bar honom på armarna. Levin gick vid sidan av sin hustru, skamsen över sitt vredesutbrott, och tryckte hennes hand, när barnjungfrun inte såg det.