Hela denna dag upphörde Levin aldrig att förnimma sitt hjärtas överfullhet även under de mest olikartade samtal, i vilka han liksom endast tog del med utsidan av sitt förstånd, och trots att han kände sig något besviken över att ändå ingen fullständig förändring såsom han väntat inträtt med honom.
Efter regnet var det alltför blött för att man skulle kunna ge sig ut på någon promenad, åskmolnen lämnade för övrigt aldrig himlen helt, än dök de upp här och än där vid synranden, mörka och mullrande. Hela sällskapet tillbringade resten av dagen inne.
Det uppstod inte några tvister, alla var tvärtom efter middagen i allra bästa stämning.
Katavasov roade till en början damerna med sitt originella sätt att skämta, en egenskap som alltid verkade så intagande redan vid första bekantskapen med honom. Därefter fick Sergej Ivanovitj honom att berätta om sina intressanta iakttagelser över skillnad i karaktär och rent av i fysionomi mellan husflugornas hannar och honor och att tala om deras levnadssätt. Sergej Ivanovitj var också munter, och vid tebordet utvecklade han, sedan Levin bett honom om det, sina synpunkter på den orientaliska frågans framtid och gjorde detta på ett så enkelt och tilltalande sätt, att alla med uppmärksamhet lyssnade på honom.
Kitty kunde emellertid inte höra honom till slut, det kom bud, att hon skulle bada Mit’ja.
En minut efter det hon gått fick Levin bud att komma till henne i barnkammaren.
Med en känsla av saknad över att behöva avbryta deltagandet i det intressanta samtalet lämnade Levin sitt te och begav sig till barnkammaren inte utan en viss oro över anledningen till att han blev utkallad, emedan detta endast brukade ske, då något viktigt var på färde.
Men om också Sergej Ivanovitjs i hans närvaro ännu ej fullt utvecklade plan om hur ett förbund av fyrti millioner befriade slaver tillsammans med Ryssland skulle påbörja en ny epok i historien mycket intresserade honom såsom något helt nytt för honom och fastän både undran och oro över anledningen till att han fått bud efter sig satte honom i en viss upprördhet — kom dock, så fort han lämnat salongen, med ens tankarna från morgonen åter över honom. Och då syntes honom alla dessa betraktelser över det slaviska elementets insats i världshistorien så betydelselösa i jämförelse med det, som försiggick i hans själ, att han ögonblickligen glömde bort det hela och försjönk i den stämning, han befunnit sig i på morgonen.
Han erinrade sig inte nu såsom han förut brukat, då han tänkt på något, hela den redan genomlupna tankegången. Det var något som han inte behövde. Han gled med ens in i den känsla, som ledde hans själsliv och var förbunden med dessa tankar, och han fann den starkare och bestämdare än förut. Det var nu inte så med honom, som när han tidigare hade kommit till ro genom tänkandet, att han måste återuppbygga hela tankegången för att finna känslan. Nu var tvärtom känslan av glädje och ro livligare än förut, och det var tanken, som inte hann riktigt följa med känslan.
Han tog vägen över terrassen och varseblev därvid två stjärnor, som just framträtt på den mörknade himlen, och så mindes han: »Ja, jag såg på himlen och tänkte på, att det valv jag ser inte är något osant. Men det var någonting annat, som jag inte hann tänka riktigt till slut, någonting som jag slöt ögonen för. — Men vad det än må vara, det huvudsakliga kan inte motsägas. Man behöver bara tänka — och allt skall bli klart!»
Då han just skulle träda in i barnkammaren, erinrade han sig, vad det var, han underlåtit att ta i betraktande. Det var, att om huvudbeviset för det gudomliga är dess uppenbarelse om vad som är det goda, så varför skulle denna uppenbarelse bara inskränka sig till den kristna religionen? I vilket förhållande till denna uppenbarelse har man att se buddhisternas och muhammedanernas religioner? Även av dem förkunnas ju det goda och utförs i handling.
Det föreföll honom, som om han hade svaret på denna fråga, men han hade inte hunnit med att finna uttryck åt det, då han steg in i barnkammaren.
Kitty stod med uppkavlade ärmar böjd över en balja, där barnet plaskade. Vid ljudet av mannens steg vände hon ansiktet mot honom och kallade honom med ett leende fram till sin sida. Med ena handen höll hon under huvudet på den lilla knubbiga barnungen, som låg på rygg sprattlande med de små benen, med den andra kramade hon med regelbundna muskelrörelser vatten ur en svamp över den lille.
— Nå, se nu, se! — sade hon, då Levin kommit fram till dem. — Agafja Michajlovna har rätt: han känner igen mig.
Det var detta, som det nu var frågan om: Mit’ja hade från och med denna dag tydligen börjat känna igen alla i sin omgivning.
Så fort Levin kommit fram till baljan, anställdes ett experiment också i hans närvaro, och det lyckades fullständigt. Köksan, som man kallat på enkom för att hon skulle delta i försöket, böjde sig ned över barnet. Det rynkade pannan och skakade avvisande på huvudet. Så lutade sig Kitty ned över barnungen, då sken den upp i ett leende, tryckte de små händerna om svampen och smackade med läpparna därvid åstadkommande ett så underligt och belåtet ljud, att inte bara Kitty och barnjungfrun utan även Levin försattes i en oväntad hänryckning.
Barnet lyftes så upp ur baljan på barnjungfruns ena arm, översköljdes en sista gång med vatten, sveptes in och gnuggades i ett lakan och överlämnades därpå, sedan det uppgivit ett genomträngande skrik, till modern.
— Nå, det gläder mig, att du börjat att hålla av honom, — sade Kitty till sin man, sedan hon med barnet lagt vid sitt bröst lugnt satt sig ned på sin vanliga plats. — Jag är så glad. Det började nästan att göra mig uppbragt, att du sade, att du inte kände något för honom.
— Nej, inte har jag då sagt, att jag ingenting kände för honom? Jag sade bara, att jag kände liksom en besvikelse.
— På vad sätt kände du dig besviken på honom?
— Nej, inte på det viset, att jag skulle ha känt mig besviken på honom, jag kände mig besviken på min känsla. Jag hade väntat mera. Jag hade väntat, att en ny, angenäm känsla med ens skulle växa upp inom mig. Och plötsligt förnam jag i stället för detta medömkan och vämjelse...
Hon hörde uppmärksamt på honom med barnet mellan sig och honom, medan hon satte ringarna, som hon lagt från sig, på sina slanka fingrar.
— Och framför allt, det var mycket mer ängslan och medömkan än tillfredsställelse. I dag efter det förskräckliga åskvädret förstod jag, att jag älskar honom.
Hon strålade upp i ett leende.
— Blev du mycket rädd? — frågade hon. — Det blev jag med, men jag är ännu mer rädd nu, när det är över. Jag skall gå och titta på eken. Vad Katavasov är trevlig! Ja, hela dagen har det varit så behagligt. Och du kan gå så bra hop med Sergej Ivanovitj, när du bara vill... Ja, gå du nu till de andra. Efter badningen är här alltid så hett och kvavt av ångan...