Just som Sergej Ivanovitj och Katavasov hade anlänt till Kurskbanans station, som vid denna tid vimlade av folk, och stigit ned från sitt ekipage för att se sig om efter betjänten, som kom farande efter med sakerna, körde fyra hyrdroskor fram med frivilliga, som skulle ut i kriget. Damer med buketter i händerna mötte dem och ledsagade dem åtföljda av en böljande folkmassa in på stationen.
En av damerna, som var de frivilliga till mötes, kom ut ur väntsalen och vände sig till Sergej Ivanovitj.
— Har ni också kommit för att ta avsked? — frågade hon på franska.
— Nej, furstinna, jag skall själv resa. Jag skall ta mig litet vila hos min bror. Är ni alltid här och tar avsked? — sade Sergej Ivanovitj med ett knappt märkbart leende.
— Ja, hur skulle jag kunna annat! — svarade furstinnan. — Det är ju sant, att från oss redan åttahundra begivit sig av? Malvinskij ville inte tro det.
— Det är mer än åttahundra. Räknar man med dem, som inte rest direkt från Moskva, är det mer än tusen, — sade Sergej Ivanovitj.
— Ja, var det inte det jag sade! — inföll damen glatt. — Och det är ju sant, att nu närapå en million rubel insamlats?
— Det är mer, furstinna.
— Och vad sägs om dagens telegram? Turkarna har åter blivit slagna.
— Ja, jag har läst, — svarade Sergej Ivanovitj. De började tala om det senaste telegrammet, som meddelade, att turkarna blivit slagna på alla punkter tre dagar i sträck och nu var på flykt och att man i morgon väntade en avgörande drabbning.
— Ack, vet ni, en ung präktig man har bett att få komma med. Jag vet inte, varför man gjort svårigheter. Jag hade tänkt be er att skriva några rader för hans skull, jag känner honom. Han är sänd av grevinnan Didija Ivanovna.
Efter att ha förhört sig om vissa enskildheter, som furstinnan kände rörande den unge mannen, gick Sergej Ivanovitj in i första klassens väntsal och skrev en biljett till den, på vilken avgörandet i saken berodde, och lämnade den till furstinnan.
— Ni vet väl, att greve Vronskij, ban som blivit så bekant... skall fara med detta tåg, — sade furstinnan med ett mångtydigt och triumferande leende, då Sergej Ivanovitj kom med biljetten.
— Jag har hört, att han skulle fara, men jag visste inte när. Jaså, han far med detta tåg.
— Jag har sett honom. Han är här. Bara hans mor är med och tar farväl. Det är dock det bästa, som han skulle kunna göra,
— Ja, utan tvivel.
Medan de stod och talade, kom en folkhop dragande förbi i riktning mot järnvägsrestaurangen. De följde med strömmen och fick höra den högljudda rösten av en herre, som med ett champagneglas i handen höll ett tal till de frivillige. »Ni går för att tjäna tron, mänskligheten, edra bröder», — yttrade talaren med ständig höjning av rösten. — »Moder Moskva giver eder sin välsignelse till utförande av en stor sak, Zjivio![1]»
[1] »Leve!» på serbiska. övers. anm.
Alla ropade »zjivio», och en ny våg av folk kom dragande fram och höll nästan på att slå ikull furstinnan.
— A, är furstinnan här! — yttrade glatt leende Stepan Arkadjevitj, som plötsligt dök upp mitt i folkhopen. — Inte sant, han talade präktigt, hjärtevarmt! Bravo! Och där är ju Sergej Ivanovitj! Ni borde också låta höra er. Några ord till uppmuntran. Det kan ni så bra, — tillade han med ett milt, vördsamt och försiktigt leende, och sköt med en lätt knuff av handen Sergej Ivanovitj framåt.
— Nej, jag skall strax resa.
— Vart då?
— Till min bror på landet, — svarade Sergej Ivanovitj.
— Då träffar ni också min fru. Jag har skrivit till henne, men ni träffar henne nog innan brevet kommer. Var snäll och tala om för henne, att ni sett mig och att det är all right. Hon förstår. Förövrigt, säg till henne, att jag blivit utnämnd till medlem i kommittén för de förenade... Nå, hon förstår, vad det rör sig om! Les petites misères de la vie humaine, vet ni, — vände han sig liksom ville han urskulda sig till furstinnan. — Och Mjachkaja, inte Liza utan Bibisj, sänder tusen gevär och tolv sjuksystrar. Har jag talat om det för er?
— Ja, det har jag hört, — svarade Koznysjev i motvillig ton.
— Det är skada, att ni reser, — sade Stepan Arkadjevitj. — I morgon har vi en middag för två, som ger sig av — Dimer-Bartnjanskij från Petersburg och vår egen Veslovskij, Grisja. Bägge skall ut i kriget. Veslovskij har nyss gift sig. Det, vill jag lova, är en karl! Inte sant, furstinna? — vände han sig till damen.
Furstinnan såg på Koznysjev utan att svara. Men den omständigheten, att Sergej Ivanovitj och furstinnan genom sitt sätt antydde en önskan att bli kvitt honom, bekom Stepan Arkadjevitj inte det minsta. Han stod där leende och tittade än på furstinnans hattplym, än hit och dit, som sökte han erinra sig något. Han blev varse en dam, som kom förbi med en sparbössa i handen, ropade henne till sig och gav en femrubelssedel till insamlingen.
— Jag kan inte i lugn se på dessa sparbössor, så länge jag har pengar på mig, — sade han. — Och vad sägs om dagens telegram? Montenegrinerna det är karlar det!
— Vad säger ni! — utropade han, då furstinnan talade om för honom, att Vronskij skulle fara med det avgående tåget. För ett ögonblick antog Stepan Arkadjevitjs ansikte ett uttryck av sorg. Men en minut därefter, då han med handen lekande i polisongerna i brådskande fart steg in i väntsalen, där Vronskij satt, hade Stepan Arkadjevitj redan åter fullkomligt glömt sina förtvivlade snyftningar vid systerns lik och såg i Vronskij bara en hjälte och en gammal vän.
— Med alla hans brister kan man dock inte underlåta att uppskatta honom, — sade furstinnan till Sergej Ivanovitj, då Oblonskij lämnat dem. — Det är en alltigenom rysk, äkta slavisk karaktär! Jag är bara rädd för, att Vronskij kommer att obehagligt beröras av att träffa honom. Vad man än må säga, i denne mans öde finner jag något gripande. Sök få tala med honom på tåget, — sade furstinnan.
— Ja, om det blir tillfälle.
— Jag har aldrig tyckt om honom. Men vad han nu gör försonar mycket. Han far inte bara själv, han låter uppsätta en hel skvadron på egen bekostnad.
— Ja, det har jag hört.
En ringning ljöd. Alla trängdes mot dörrarna.
— Se, där är han! — yttrade furstinnan pekande på Vronskij, som klädd i lång ytterrock och svart bredskyggig hatt kom gående förande sin mor vid armen. Oblonskij gick ivrigt talande bredvid honom.
Vronskij såg framför sig med mulen uppsyn, liksom hörde han alls inte på, vad Stepan Arkadjevitj talade.
Då Vronskij kommit ut på perrongen, lämnade han modern och steg tyst upp i en kupé.
På perrongen ljöd kejsarhymnen åtföljd av urá [1] och zjivio-rop. En av de frivilliga, en högväxt, mycket ung man med insjunket bröst, tog på ett särskilt iögonenfallande sätt farväl, han svängde sin filthatt och en blomsterbukett över huvudet. Två officerare och en äldre man med stort skägg iförd en solkig skärmmössa sträckte sig bakom honom ut mot fönsteröppningen för att även ta avsked.
[1] Den ryska formen av hurra. övers. avm.