Efter att ha tagit farväl av furstinnan, steg Sergej Ivanovitj i Katavasovs sällskap upp i en fullpackad vagn, och tåget satte sig i rörelse.
Vid Tsaritsyno-stationen mottogs tåget av en kör av unge män, som uppstämde en patriotisk sång. Åter sträckte sig de frivillige ut genom fönstren och hälsade, men Sergej Ivanovitj riktade ingen uppmärksamhet på dem: han hade redan haft så mycket att göra med frivillige, att deras allmänna utseende var honom välbekant. Katavasov däremot, som upptagen av vetenskapligt arbete inte förr haft tillfälle att se några frivilliga, blev mycket intresserad och frågade Sergej Ivanovitj om dem.
Sergej Ivanovitj föreslog honom, att han skulle gå in i en andraklassvagn och själv tala med dem. Vid nästa stationsuppehåll följde Katavasov detta råd.
Så fort tåget stannat, gick han över i en andraklasskupé och bekantade sig med de frivillige, som fanns där. De satt i ett hörn inbegripna i högljutt samtal synbarligen medvetna om, att de medresandes uppmärksamhet var riktad på dem. Den som mest högljutt yttrade sig var ynglingen med det insjunkna bröstet. Han var tydligen berusad och höll just på att berätta en händelse, som tilldragit sig vid den utbildningsanstalt, där han varit. Bredvid honom satt en inte längre ung officer, som var iförd österrikiska gardets fältjacka. Han lyssnade leende på den berättande och föll honom då och då i talet. En tredje frivillig klädd i artilleri uniform satt på en kappsäck. En fjärde hade insomnat.
Efter att ha kommit i samtal med ynglingen, kände Katavasov, att denne var en rik köpman i Moskva. Det var en ung spoling, som redan vid tjugotvå års ålder hade hunnit förslösa en betydande förmögenhet. Han tilltalade inte Katavasov, emedan han tydligen var en bortskämd och förvekligad person med dålig hälsa. Han var uppenbarligen, särskilt nu då han hade druckit, fast övertygad om, att han skulle utföra en hjältemodig handling och var skrytsam på ett mycket obehagligt sätt.
Den andre i sällskapet, en reservofficer, gjorde också ett obehagligt intryck på Katavasov. Det var tydligen en man, som försökt sig på allt möjligt. Han hade varit i järnvägstjänst, haft anställning som förvaltare på ett gods, haft egen fabrik, och han talade om allting utan att någon bad honom om det och använde sig då av lärda, ord, vars betydelse han inte rätt förstod.
Den tredje i sällskapet, artilleristen, tilltalade däremot Katavasov mycket. Det var en stilla, anspråkslös man, som tydligen kände sig imponerad av att sitta tillsammans med en f. d. gardesofficer och skänkte sin beundran åt köpmannens hjältemodiga självuppoffring. Han talade ingenting om sig själv. Då Katavasov frågade, vad som förmått honom att bege sig till Serbien, svarade han anspråkslöst:
— Ja, alla far ju dit. Jag måste också hjälpa serberna. Det är synd om dem.
— Ja, särskilt har de ont om artillerister, — sade Katavasov.
— Jag har inte länge tjänstgjort vid artilleriet. Kanske bestämmer man, att jag skall tillhöra infanteriet eller kavalleriet.
— Hur skulle man kunna ta er till fotsoldat, då man har den största bristen på artillerister? — sade Katavasov, som av artilleristens ålder slöt sig till, att han borde ha varit åtskillig tid i tjänst.
— Jag har inte tjänstgjort så länge vid artilleriet, jag är officersaspirant tillhörande reserven, — sade han och började klargöra orsaken till att han blivit underkänd vid försöket att ta officersexamen.
Allt detta tillsammans gjorde ett obehagligt intryck på Katavasov, och då de frivilliga steg ut vid en station för att dricka, kände Katavasov stor lust att i samtal med någon annan få ge uttryck åt det ofördelaktiga intryck han fått. En medresande ålderstigen herre i officerskappa hade under hela tiden suttit och lyssnat till Katavasovs samtal med de frivilliga. Då de nu blivit lämnade på tumanhand, vände sig Katavasov till denne.
— Ja, det är folk av synnerligen olika slag, som ger sig ditut, — uttryckte sig Katavasov till en början mera obestämt för att ta reda på den gamle mannens åsikt och sedermera ge uttryck åt, vad han själv tyckte.
Gubben var en officer, som varit med om två fälttåg. Han kände till, hur en krigare skulle vara, och på grund av deras hållning och vad han hört dem säga och den flinkhet de under färden lagt i dagen, då det gällt att smutta på respluntan, ansåg han dessa frivillige vara dåliga soldatämnen. Dessutom var han från en mindre stad och hade god lust att i detta sammanhang omtala, att från hans stad hade en avskedad soldat, en drinkare och tjuv, som ingen ville använda i sin tjänst, anmält sig som frivillig. Men som han av erfarenhet visste, att det var farligt att under den sinnesstämning, som gripit allmänheten, ge uttryck åt något, som gick stick i stäv mot dess mening, och att man nu framför allt måste akta sig för att säga något förklenande om de frivillige, sökte han i sin tur att ta reda på Katavasovs åsikt.
— Ja-ha, därute behövs det folk, — yttrade han med en spefull glimt i ögonen. Och så började de samtala om den sista nyheten från krigsskådeplatsen och båda hemlighöll för varandra sin oförstående undran över med vem det i morgon väntades en avgörande drabbning, då ju turkarna enligt sista meddelandet redan blivit slagna på alla punkter. Och så skildes båda från varandra utan att någon gett uttryck åt, vad han egentligen tyckte.
Katavasov steg åter in i sin kupé och delgav nu i en ofrivilligt åtskilligt förvanskad form sina intryck för Sergej Ivanovitj, det tycktes framgå av dessa, att de frivillige var rätt så hyggliga pojkar.
Då man så anlände till bangården i en större stad, mottogs åter de frivillige av sång och rop, åter uppenbarade sig insamlande herrar och damer med sparbössor i händerna, andra damer kom med blomsterbuketter fram till de frivillige och ledsagade dem in i järnvägsrestaurangen. Men allt försiggick här i mindre skala och med svagare energi än i Moskva.