Under uppehållet i guvernementshuvudstaden begav sig Sergej Ivanovitj inte in till buffén utan tog sig i stället en promenad på perrongen.
Då han första gången kom gående förbi Vronskijs kupé, lade han märke till, att fönstergardinen var fördragen. Men då han nästa gång kom förbi, varseblev han gamla grevinnan Vronskaja i fönstret. Hon kallade till sig Koznysjev.
— Ja, jag är med, jag skall följa honom till Kursk, — sade hon.
— Ja, jag har hört, — sade Sergej Ivanovitj, stannande nedanför fönstret och kastande en blick in genom det. — Det är ett vackert drag av honom! — tillade han, då han iakttagit, att Vronskij inte befann sig i kupén.
— Ja, vad återstod honom att göra efter den olycka, som träffat honom?
— En fasansfull händelse! — sade Sergej Ivanovitj.
— Ack, vad har jag inte genomgått! Kom in på en stund... Ja, vad har jag inte genomgått! — upprepade hon, då Sergej Ivanovitj stigit in och satt sig ned bredvid henne på den stoppade soffan. — Det är omöjligt för en utomstående att föreställa sig! Sex hela veckor talade han inte med någon och åt endast, då jag enträget bad honom om detta. Och inte för ett ögonblick kunde han lämnas ensam. Vi tog ifrån honom allt, som han kunde begagna för att ta livet av sig. Vi bodde på nedre botten, men man kunde ju vänta sig allt möjligt. Ni vet ju, att han en gång gripit till revolvern för hennes skull, — sade hon, och den gamlas ögonbryn rynkades vid minnet av denna händelse. — Ja, hon slutade, som varje sådan kvinna måste sluta. Till och med ett grovt och rått dödssätt valde hon.
— Det tillkommer inte oss att döma, — sade Sergej Ivanovitj med en suck, — men jag förstår, hur svårt det har varit för er.
— Ack, tala inte därom! Jag vistades ute på min villa utanför staden, och han var just på besök hos mig. Ett bud kom med en biljett. Han skrev ett svar och lät avsända det. Vi visste inte, att hon var på stationen. På kvällen, då jag gått in till mig, sade Mary till mig, att en dam kastat sig under tåget på vår station. Det slog mig med ens! Jag förstod, att det var hon. Det första jag sade var: säg ingenting till honom. Men man hade redan talat om det för honom. Hans kusk hade varit där och sett allt. Då jag skyndande in i hans rum, var han inte längre sig själv — det var förfärligt att se honom. Han sade inte ett ord, rusade bara i väg ditbort. Jag vet inte, vad som tilldrog sig där, men han fördes hem lik en död. Prostration complète, sade doktorn. Sedan övergick hans tillstånd nästan till vanvett. Ack, varför tala därom! — sade grevinnan och slog ifrån sig med armen. — Det var en fasansfull tid! Nej, man må säga vad man vill, det var en dålig kvinna. Ja, vilka vansinniga lidelser har det inte varit! Alltid gällde det för henne att få fram någonting särskilt. Och det fick hon också. Sig själv bragte hon i fördärvet och två präktiga människors liv har hon förstört — sin mans och min stackars sons.
— Hur har hennes man ställt sig till det skedda? — frågade Sergej Ivanovitj.
— Han har tagit hand om hennes dotter. Aljosja var första tiden sådan, att han gick med på allt. Men nu plågar det honom förfärligt, att han givit från sig sin dotter till en främmande. Men han kan inte ta tillbaka sitt givna ord. Karenin kom till begravningen. Men vi sörjde för att han inte träffade samman med Aljosja. För honom, för hennes man, är det i alla fall nu lättare. Hon har löst honom från ett band. Men min stackars son, han hade helt givit sig hän åt henne. Hade övergivit allt — sin karriär, sin mor. Och hon hade inget förbarmande med honom, med avsikt har hon helt tillintetgjort honom. Nej, säga vad man vill, hennes död var en dålig kvinnas död, hon dog som en kvinna utan religion. Må Gud förlåta mig, men jag kan inte upphöra att hata hennes minne, jag som ser, hur min son går under.
— Nå, men hur har han det nu?
— Det är Gud som bragt oss hjälp — detta serbiska krig. Jag är en gammal kvinna, jag förstår ingenting av detta, men Gud har sänt honom detta. Naturligtvis känner jag det förfärligt i min egenskap av mor, och framför allt, det sägs: ce n’est pas très bina vu à Pétersbourg. Men vad kan jag göra! Endast detta kan åter höja honom. Jasjvin — hans vän — hade spelat bort allt och beslutit sig för att ge sig av till Serbien. Han kom till honom och övertalade honom att göra sig sällskap. Nu är detta ett intresse, som livar honom. Var snäll och tala med honom, jag vill så gärna, att han får höra något, som kan förströ honom. Han är så svårmodig. Och till råga på olyckan har han fått ont i tänderna. Han kommer att bli mycket glad åt att få träffa er. Var snäll och tala med honom, han går fram och tillbaka på denna sida om vagnen.
Sergej Ivanovitj yttrade, att det skulle glädja honom, och gick ut på andra sidan om tåget.