I den sneda skugga, som en hög uppstaplade säckar kastade i aftonsolens sken, gick Vronskij iförd sin långa promenadrock med händerna i fickorna och hatten skjuten djupt ned i pannan fram och tillbaka som ett vilt djur i sin bur ett tjugotal steg fram och ett tjugotal steg tillbaka.
Då Sergej Ivanovitj nalkades honom föreföll det denne, att Vronskij såg honom, men avsiktligt inte låtsades se. Men Sergej Ivanovitj brydde sig inte härom. Han stod höjd över alla personliga intressen i fråga om Vronskij.
I denna stund var Vronskij i Sergej Ivanovitjs ögon en viktig medverkande kraft i en stor sak, och Koznysjev ansåg det därför som sin plikt att visa honom sin uppmuntran och bidraga till att öka hans nit.
Vronskij stannade, såg närmare på honom, kände igen honom, gick Sergej Ivanovitj några steg till mötes och tryckte ovanligt kraftigt hans hand.
— Det är ju möjligt, att ni inte önskat träffa mig, — sade Sergej Ivanovitj, — men måhända kan jag på något sätt vara er till nytta.
— Med ingen är det mig mindre oangenämt att sammanträffa än med er, — sade Vronskij. — Förlåt mig. Något angenämt finns inte mer i mitt liv.
— Jag förstår allt och jag skulle vilja erbjuda er mina tjänster, — sade Sergej Ivanovitj, som lade märke till det utpräglat lidande uttrycket i Vronskijs ansikte. — Skulle ni inte behöva ett brev till Ristitj eller Milan?
— O, nej! — svarade Vronskij, som om han endast med svårighet begripit, vad det var frågan om. — Om ni inte har något mot det, kan vi promenera ett slag här tillsammans. Det är så kvavt på tåget. Ett rekommendationsbrev? Nej, det behövs inte, tack för vänligheten. För att dö behövs inga rekommendationer. Ett anbefallande ord till turkarna skulle snarare... — sade han och log, men bara med läpparna. Ögonen bibehöll sitt uttryck av lidande och hätskhet.
— Ja, men det borde vara lättare för er att träda i förbindelser, som ovillkorligen måste göras, med personer, som blivit förberedda. Men som ni vill. Det gladde mig mycket att höra om ert beslut. Och det har ju varit så många angrepp på de frivillige, att anslutning från en sådan man som ni är måste hjälpa till att höja deras anseende inom allmänna meningen.
— Som man betraktad, — sade Vronskij, — är jag bra såtillvida som livet inte har något värde för mig. Att det finns fysisk energi nog hos mig för att rida med i en chock och krossa motståndaren eller stupa — det vet jag. Jag gläder mig åt, att det finns något att offra mitt liv för, ett liv som jag inte har något som helst behov av, som blivit mig vidrigt. Det blir nu till gagn för något, — han gjorde i detsamma en otålig rörelse med underkäken, framkallad av den utan avbrott ihållande tandvärken, som till och med hindrade honom att då han talade ha det ansiktsuttryck, han önskade.
— Ni skall leva upp igen, det kan jag förutsäga, — sade Sergej Ivanovitj, som kände sig rörd. — Att befria sina bröder från förtryckets ok är en handling, som är värd både död och liv. Må Gud ge er yttre framgång och inre frid, — tillade han och räckte honom handen.
Vronskij tryckte hårt Sergej Ivanovitjs hand.
— Ja, som vapen kan jag ju duga till något. Men som människa ... är jag ... en ruin, — framstötte han.
En häftigt knipande smärta i en av hans kraftiga tänder, som kom hans munhåla att fyllas med saliv, hindrade honom att tala. Han tystnade och blev stående med blicken fäst på de sakta framglidande hjulen på en tender.
Och plötsligt tvang honom en helt annan känsla av olust att för ett ögonblick glömma bort tandvärken. Vid åsynen av tendern, som löpte över rälsen, kom han nu, då han just stod inbegripen i ett samtal med en bekant, som han inte hade träffat sedan olyckan skedde, att erinra sig henne, det vill säga det, som fanns kvar av henne, då han som en vanvettig kom rusande in i stationskarlsbostaden: på ett bord sågs ligga, skamlöst utbredd för främmandes blickar, den blodiga kroppen, ännu givande fullt uttryck åt ett liv, som nyss varit. Det oskadade huvudet med de tunga hårflätorna och de krusiga hårlockarna vid tinningarna låg kastat tillbaka, och över det vackra ansiktet med den halvöppna röda munnen vilade ett underligt stelnat uttryck, kring läpparna svårmodigt sorgset, i de stirrande orörliga ögonen fyllt av fasa, ett uttryck, som liksom högt uttalade de förfärliga orden, som hon yttrat till honom vid deras sista tvist — att han skulle komma att ångra.
Och han ansträngde sig att minnas henne sådan som hon varit den dagen, då han första gången också på en järnvägsstation hade mött henne — hemlighetsfull, hänförande, fylld av kärlekskänsla, ägande och givande lycka, och inte sådan som han mindes henne den sista stund, de varit samman, då grym hämndlystnad stått att läsa i hennes drag. Han ansträngde sig att i minnet återkalla de bästa stunder, han haft med henne, men dessa var för evigt bemängda med gift. Han erinrade sig henne bara såsom den triumferande, vilken utfört sitt hot om att väcka ånger och åstadkommit denna meningslösa förtvivlan, som aldrig skulle släppa honom. Han hade upphört att förnimma sin värkande tand. Tillbakahållna häftiga snyftningar ryckte i hans ansikte.
Sedan han två gånger gått fram och tillbaka förbi de uppstaplade säckarna, fick han åter makt över sig själv och vände sig lugnt till Sergej Ivanovitj:
— Har ni inte reda på det telegram, som kommit efter gårdagens? De har ju blivit slagna för tredje gången, men i morgon väntas en avgörande drabbning.
Och sedan de samspråkat om att Milan låtit utropa sig till konung och de stora följder detta kunde föra med sig, skildes de åt och begav sig var och en till sin vagn just som avgångssignalen ljudit för andra gången.