Sergej Ivanovitj hade underlåtit att telegrafera till sin bror om sin ankomst, emedan han inte varit säker på, när det skulle kunna bli möjligt för honom att lämna Moskva. Levin var inte hemma, då Katavasov och Sergej Ivanovitj svarta i ansiktet av damm vid tolvtiden på dagen kom körande upp till förstutrappan på Pokrovskoje i en liten tarantass, som de lyckats få tag i vid stationen. Kitty, som i sällskap med sin far och sin syster, satt på balkongen, kände igen sin svåger och skyndade ned för att möta honom.
— Det är då skam, att ni inte låtit oss veta, när ni skulle komma, — sade hon och räckte Sergej Ivanovitj handen och böjde pannan mot honom för att motta en hälsningskyss.
— Vi har tagit oss hit så bra ändå utan att ha oroat er, — svarade Sergej Ivanovitj. — Jag är så nerdammad, att jag är rädd att röra vid någon. Jag har varit så upptagen i Moskva, att jag inte visste på förhand, när jag skulle kunna komma loss. Men här är allt som förut — sade han med ett leende — här lever ni lyckligt långt borta från världshändelserna njutande av stillheten. Ja, vår vän Fjodor Vasilevitj har nu äntligen kommit sig för att göra mig sällskap hit.
— Ja, men tro inte, att jag är en neger, tvättar jag mig, blir jag lik en människa, — sade Katavasov med sin vanliga skämtsamhet och räckte fram handen och log med sina vita tänder, som framträdde mer än vanligt glänsande i det mörka ansiktet.
— Kots’ja kommer att bli mycket glad. Han har gett sig av till en av utgårdarna. Han borde vara tillbaka vid det här laget.
— Ja, alltjämt går han upp i sitt lantbruk. Han, om någon, lever i det stilla, — sade Katavasov. — Men vi i staden har inte fått veta av något annat än det serbiska kriget. Nå, hur lever världen med min käre vän? Säkerligen är han fortfarande på något sätt annorlunda än annat folk.
— Å, visst inte, han är som alla andra, — svarade Kitty med en förvirrad blick på Sergej Ivanovitj. — Jag får väl skicka bud efter honom. Pappa är just på besök här. Han har nyligen kommit hem från utlandet.
Och sedan hon ställt om att det skickades ett bud efter hennes man och att tjänarna ledsagade de båda neddammade gästerna den ene in i Levins arbetsrum, den andre in i ett rum, där Dolly förut bott, så att de skulle kunna tvätta sig och sedan äta frukost, skyndade hon med raska steg tillbaka upp på balkongen. Hon njöt nu av att obehindrat kunna röra sig och känna sig fri från den hämning av rörelseförmågan, som hon känt under tiden för sitt havandeskap.
— Det är Sergej Ivanovitj och Katavasov, professorn, — sade hon.
— Oj, då blir det hårdsmälta samtal! — sade gamle fursten.
— Nej, pappa, han är mycket behaglig, och Kost’ja tycker mycket bra om honom, — sade Kitty i en ton, som ville hon bedja sin far om något, seende ett försmädligt uttryck i hans ansikte.
— Ja, inte har jag något emot honom.
— Snälla du, gå ner till dem och håll dem sällskap, — vände sig Kitty till systern. — De har vid avresan på stationen träffat Stiva, han är frisk. Jag får springa till Mit’ja. Han har inte fått något ända sen i morse. Nu har han nog vaknat och ligger och skriker. — Och kännande mjölken tränga på, ilade hon med brådskande steg bort till barnkammaren.
Det förhöll sig så, att hon inte behövde gissa sig till, hur det var fatt med barnet, med vilket det organiska sambandet ännu inte upphört. Då mjölken trängde på hos henne, visste hon säkert, att det hade brist på näring.
Hon visste, att pojken skrek, långt innan hon kom in i barnkammaren. Och det gjorde han också. Hon hörde hans röst och påskyndade sina steg. Men ju snabbare hon gick, desto högljuddare skrek barnet. Rösten var klar och frisk, den vittnade bara om hungerkänsla och otålighet.
— Har ban skrikit länge? — frågade Kitty barnjungfrun och satte sig skyndsamt ned på en stol och gjorde sig iordning till amning. — Giv hit honom strax. Ack, var inte så omständlig, mössan kan ju knytas fast sedan.
Barnet skrek, så att det kippade efter andan.
— Nej, det går inte an, mor lilla, — sade Agafja Michajlovna, som nästan alltid var inne i barnkammaren. — Först måste han vara klädd ordentligt. — Tu-tu-tu! — sjöng hon över barnet utan att bry sig om modern.
Så kom barnjungfrun fram till modern med barnet. Agafja Michajlovna följde efter med ansiktet mysande av ömhet.
— Han känner igen, ja, det gör han. Vid Gud, mor lilla Katerina Alexandrovna, han har känt igen mig! — sökte Agafja Michajlovna överrösta barnet.
Men Kitty hörde inte på henne. Otåligheten växte inom henne samtidigt med barnets.
På grund av bådas otålighet kunde amningen på en god stund inte komma i gång. Barnet grep inte där det skulle och blev ursinnigt.
Slutligen efter förtvivlat flämtande skrik och sugande smackningar i tomma luften, ordnade sig saken, och moder och barn kände sig samtidigt lugnade och tystnade båda.
— Men den stackarn är ju alldeles svettig, — sade Kitty och lät handen glida över barnet. — Varför tror ni, att han kan känna igen? — tillade hon med en blick på barnets ögon, som skälmaktigt — så föreföll det henne — tittade fram ur mössan, som glidit på sned, och betraktade därpå de små kinderna, som regelbundet hävde och sänkte sig, och den fram och tillbaka vaggande lilla handen med den röda innersidan.
— Det är inte möjligt! Och om han skulle känna igen någon, så borde det väl vara mig, — sade Kitty med ett leende till svar på Agafja Michajlovnas påstående.
Hon log åt, att fast hon sade, att gossen inte kunde känna igen, så visste hon dock i sitt hjärta, att han inte bara kände igen Agafja Michajlovna, utan kände och förstod allt möjligt, kände och förstod till och med sådant, som andra inte hade reda på och som hon, barnets mor, först tack vare det, hade lärt sig känna och förstå. För Agafja Michajlovna, för barnjungfrun, för morfadern och till och med för fadern var Mit’ja en varelse, som bara behövde materiell vård, men för modern var han redan sedan länge ett andligt väsen, med vilken hon redan hade levt genom en hel själs historia.
— Ja, när han vaknar, skall ni få se, om Gud vill. När jag gör så här, så skiner han riktigt opp, den lille raringen.
Han skiner opp som den klara dagen, — sade Agafja Michajlovna.
— Nå väl, vi får se då, — viskade Kitty. — Gå nu, han somnar nu.