Agafja Michajlovna gick ut på tåspetsarna. Barnjungfrun drog ned rullgardinen, jagade bort flugorna från den lilla sängens muslinsförhängen och släppte ut en broms, som surrade mot rutan. Sedan satte hon sig ned och fläktade med en vissen björkkvist över mor och barn.
— Så’n hetta, så’n hetta! Måtte Gud ge oss regn, — sade hon.
— Ja, ja, tst... — svarade bara Kitty, som lätt vaggande ömt tryckte till sig den knubbiga lilla handen, som Mit’ja alltjämt sakta svängde med och än öppnade, än tillslöt. Denna lilla hand satte Kitty i bryderi: hon hade sådan lust att kyssa den, men var rädd för att hindra barnet från att somna, om hon gjorde det. Slutligen upphörde handen att röra sig och de små ögonen slöt sig. Bara då och då lyfte barnet på sina långa bågiga ögonfransar och tittade upp på modern med fuktigt glänsande ögon, som i halvdagern tycktes vara svarta till färgen. Barnjungfrun hade upphört att fläkta och somnat in på sin stol. Nedifrån hördes gamle furstens bullrande stämma och Katavasovs skratt.
»De har tydligen kommit i samspråk utan att jag behövt hjälpa dem på traven», — tänkte Kitty, — »men i alla fall är det förargligt, att Kost’ja inte skall vara hemma. Troligtvis har han begivit sig till bigården igen. Fast det är tråkigt för mig, att han så ofta är där, så gläder jag mig dock åt det. Det förströr honom. Nu har han på det hela taget blivit mycket bättre till humöret än i våras. Men då var han så dyster och gick och kvalde sig så, att jag blev riktigt rädd för honom. Ja, vad han är löjlig!» viskade hon leende.
Hon visste, vad det var som plågade hennes man. Det var hans otro. Men fastän hon, om man frågat henne om hon ansåg, att han, om han saknade tro, skulle bli fördömd i livet efter detta, hade måst svara jakande, — så bragte tanken på hans otro henne dock inte i olycka. Hon, som måste medge, att för en inte troende det inte kan finnas frälsning, och som över allt annat höll av sin mans själ, tänkte dock med ett leende på hans otro och fann honom löjlig.
»Varför har han ett helt ar hållit på med att läsa filosofiska böcker?» — tänkte hon. — »Om allt, som hör hit, är skrivet i dessa böcker, så borde han förstå det. Men om det är osant det som står där, varför då läsa dem? Han säger själv, att han skulle vilja tro. Nå, varför tror han då inte? Säkerligen, därför, att han tänker så mycket. Och det beror på ensamheten, att han tänker så mycket. Alltid är han ensam. Med oss kan han inte tala om allt. Jag tror, att han kommer att ha trevnad av gästerna, särskilt av Katavasov. Han finner nöje i att resonera med honom», tänkte hon och fördes så av sin tankegång omedelbart in på frågan, var det var lämpligast att låta Katavasov ligga — i eget rum eller tillsammans med Sergej Ivanovitj. Och i detsamma kom hon att tänka på något, som fick henne att darra till av oro och därigenom rent av störa Mit’ja, som med anledning av detta gav henne en sträng blick. »Tvätterskan har ju inte kommit med linnetvätten än, och alla för gäster avsedda lakan har blivit använda. Om inte den saken ordnas, kommer Agafja Michajlovna att låta Sergej Ivanovitj få de lakan, som redan ligger i sängen», och vid bara tanken på denna möjlighet steg en het rodnad upp i hennes ansikte.
»Nå, jag skall ordna med det», tänkte hon och återvändande till vad som förut sysselsatt henne erinrade hon sig, att det var ett viktigt andligt spörsmål, som hon inte helt hunnit övertänka. »Jo, Kost’ja är inte troende», erinrade hon sig leende.
»Nå, låt så vara, att han inte är troende! Det är ändå bättre, att ban förblir sådan, än att han vore som madame Ståhl eller som jag ville vara den där gången, då jag var i utlandet. Nej, han kommer då inte att göra sig till.»
Och ett vackert drag av honom, som hon för inte länge sedan iakttagit, stod livligt för henne. För två veckor sedan hade Dolly fått ett biktbrev från Stepan Arkadjevitj. Han bönföll henne att söka rädda hans heder genom att sälja den jord, hon ännu ägde, för att betala hans skulder. Dolly var förtvivlad, hon gav uttryck åt sitt förakt och sin avsky för maken, jämrade sig, förklarade, att hon skulle skiljas från honom, ville inte alls gå in på hans begäran, men slutet blev dock, att hon gick med på att sälja en del av sin egendom. Så mindes Kitty med ett ofrivilligt leende av ömt deltagande, hur bekymrad hennes man hade varit, hur han gång på gång sökt komma till att ingående tala om denna sak, som intresserade honom, och hur han till sist efter att ha funderat ut det enda sätt, varpå man kunde hjälpa Dolly utan att hon behövde känna sig stött, föreslog sin hustru, att hon till systern skulle avstå sin del av godset, något som Kitty inte själv hade kommit att tänka på.
»Vad har han för otro? Han med ett hjärta, som ängslar sig för att kränka vem det vara månde, till och med ett barn! Han tänker jämt på andra, aldrig på sig själv. Sergej Ivanovitj tror, att det är Kost’jas skyldighet att vara en hjälpreda åt honom. Likadant tänker hans syster. Och nu har han fått ta hand om Dolly och hennes barn. Och så alla dessa bönder, som varenda dag kommer hit till honom, som vore det hans skyldighet att vara dem till hjälp.»
»Ja, bli bara en sådan som din far, just en sådan», sade hon till lille Mit’ja, i det hon räckte honom till barnjungfrun efter att med läppen ha snuddat vid hans kind.