Från och med den stund, då Levin vid åsynen av sin kära döende broder först hade betraktat frågorna om liv och död genom vad han kallade sin nya övertygelse, de åsikter, som oförmärkt bildat sig hos honom i perioden mellan tjugo och trettiofyra år och undanträngt vad han trott på som barn och yngling, hade han gripits av fasa inte så mycket inför döden som inför ett liv utan den minsta vetskap om varifrån och varför det fanns till och vad det var. Organismen, kroppens förfall, materiens oförstörbarhet, lagen om energins bestånd — det var de slagord, som hade kommit att ersätta hans forna tro. Dessa ord och de med desamma förbundna begreppen var mycket bra för teoretiska syften, men för livet gav de ingenting, och Levin kände sig plötsligt i samma belägenhet som en man, som bytt ut sin varma päls mot en muslinsdräkt och som för första gången inför vinterfrosten riktigt påtagligt, inte tankemässigt utan med hela sin varelse blivit övertygad om, att han var så gott som naken och att hans undergång var oundviklig.
Från och med denna stund hade Levin, fast han inte klart gjort sig reda härför och fortfarit att leva som förut, burit på en ständig känsla av skräck över denna brist på vetande.
Dessutom hade han haft en otydlig känsla av, att det som han kallade för sin övertygelse, inte bara var en brist på vetande utan en sinnesförfattning, i vilken det var omöjligt att få insikt i det som han behövde.
Under första tiden av giftermålet hade de nya fröjderna och förpliktelserna, som han stiftat bekantskap med, fullkomligt dövat dessa tankar. Men något senare, då han efter barnets födelse hade uppehållit sig i Moskva utan sysselsättning, hade en fråga, som pockade på besvarande, allt oftare och oftare, alltmera påträngande anfäktat Levin.
Denna fråga hade följande lydelse: »om jag inte erkänner de svar, som kristendomen ger på mitt livs frågor, vilka svar erkänner jag då?» Och han var ur stånd att i hela sin stora arsenal av övertygelser finna något som helst svar eller något som ens liknade ett svar.
Han var i samma belägenhet som en man, som gick omkring i leksaksaffärer och vapenbutiker för att söka efter föda.
Ofrivilligt, omedvetet för sig själv, sökte han nu i varje bok, i varje samtal, i varje människa efter det, som hade samband med dessa frågor och deras besvarande.
Mest av allt förvånades han och förbryllades av att de flesta människor, som tillhörde hans umgängeskrets och var av hans ålder, fast de likt honom utbytt sin forna tro mot nya övertygelser, alls inte fann något beklagligt däri, utan var fullkomligt nöjda och lugna. Detta gjorde, att Levin inte bara plågades av själva grundfrågan utan även av ett sidospörsmål: var dessa människor uppriktiga? eller förställde de sig? eller var det så, att de på ett annat och klarare sätt än han begrep de svar, som vetenskapen gav på de frågor, som låg honom om hjärtat? Och han bemödade sig att lära känna dessa människors åsikter och de böcker, där dessa svar fått ett uttryck.
Ensak, som han funnit, sedan dessa frågor börjat sysselsätta honom, var, att han tagit miste, då han i anslutning till sina minnen från ungdomsåren vid universitetet hade antagit, att religionen redan levat ut sin tid och inte mera var att räkna med. Alla goda människor, som stod honom nära i livet, var troende. Både gamle fursten och Lvov, som så tilltalat honom, och Sergej Ivanovitj och alla kvinnorna trodde ju, och hans hustru hade en tro sådan som han hade haft i sin första barndom, och nittionio hundradelar av ryska folket var troende, detta folk, vars liv ingav honom den djupaste aktning.
En annan omständighet, som blivit klar för honom efter läsning av många böcker, var att de, som delade hans allmänna åskådning, inte därunder inbegrep något annat och djupare, och att de utan att ge svar på de frågor, vilkas besvarande han kände sig behöva för att kunna leva, endast ansträngde sig att lösa helt andra spörsmål, som alls inte kunde intressera honom, såsom frågan om organismernas utveckling, om själslivets mekaniska förklaring och annat sådant.
Dessutom hade något märkvärdigt skett med honom, då hans hustru skulle föda barnet. Han, som var en inte troende, hade börjat bedja och i samma stund, som han bad, hade han trott. Men då ögonblicket var förbi, kunde han inte finna någon plats i sitt liv för den stämning, som då gripit honom.
Han kunde inte påstå, att han då varit medveten om sanningen och nu däremot for vilse, ty så snart han lugnt började tänka på detta, föll det hela sönder. Han kunde inte heller påstå, att han då tagit fel, ty han skattade denna tids själsstämning högt, och höll han den för en ingivelse av andlig svaghet, skulle han ha besudlat minnet av dessa stunder. Han befann sig därför i en plågsam oenighet med sig själv och spände alla sin själs krafter för att komma ut ur detta tillstånd.